Expedition Club

Southern Crossing Project II

Dalafjällen

Färdplan

24/3Grövelsjön – Dyllen – Skäråsen (790 m.ö.h.) (11 km)

25/3S – Guttudalskojan – Källåsen – Garnsjön – Storflon (19 km)

26/4S – Flötningen – Gårdsjödalen – Holmsjön – Härjåhågnssätern (19 km)

27/3H – Brunnsätern – Id-Perssätern – Drevsjön – Gröningshållan (24,5 km)

28/3G – Gördalen – Brattfjället – Blålokarna – Tangsjöstugan (17,5 km)

29/3T – Tangåsst. – Tangådalen – Östertangen – Björnholmsstugan (21 km)

30/3B – Lilldalsst. – Görälvsst. – Närfjällsst. – Tandådalen (32 km)

Totallängd ca 144 km.

Kartor: W1 och W2 av Fjälkartan.

Deltagare

Bertil Andersson

Erik Jönsson.

1990-03-24 LÖRDAG

Väckarklockan ringde kl. 03:15. Jag klev upp och väckte en sömndrucken Bertil Andersson, som ankommit från Lidköping under gårdagskvällen och intill nyligen sovit i radhusets nedre våning. Vi samlade ihop all utspridd packning och lämnade kl. 03:45 radhuset vid Glädjevägen i Hässelby villastad.

I den av Bertil förhyrda tågbilen, en Toyota Corolla, körde vi på tomma Stockholmsgator till Karolinska sjukhuset, vars psykiatriska akutmottagning angjordes kl. 04:05. Enar, sjuksköterska denna natt, tappade oss på 10 ml venöst blod var. Blodproven centrifugerades, pipetterades och märktes på forskningsavdelningen samt förpackades i två madrasserade kuvert (som kom att postas i Mora).

Kl. 04:45 körde Bertil i gryningen bilen vidare mot norr. Via Enköping, Sala, Avesta och Säter (chaufförsbyte) kom vi till Mora kl. 08:35. Vi stuvade om våra packningar, lämnade bilnyckeln till stationspersonalen och embarkerade i solskenet Dalatrafiks stora vita moderna buss mot Grövelsjön kl. 09:00. Tillsammans med ett 15-tal medpassagerare fördrev vi tiden med diskussioner om det milda vädret och den ringa snötillgången varvat med matintag och fruktlösa insomningsförsök.

Kl. 12:25 ankom bussen till Grövelsjön. Efter en smärre lunch (medhavd matsäck, smörgåsar och mjölk, som förtärdes i ett av fjällstationens annex) lämnade vi på nyvallade skidor i sol, obetydlig vind och värme (+5C) turiststationen kl. 13:52. Vi letade oss fram till en kraftledning, som på skoterpackade spår följdes mot söder. Bertils laggar gled utomordentligt i den svaga utförslöpan. De nya mohairremsorna under mina 14 år gamla u-formade Schwendenerskidor fick mig redan nu – liksom under många väntande sluttningar – att agera bromskloss. Vi mötte fyra skotrar innan Storsätra nåddes.

Här fick vi – för första, men - som det kom att visa sig - inte sista gången, ta av oss skidorna medan vi passerade Grövlans öppna vatten på vägbron. Vi följde den asfalterade vägen (riktning Elgå) 100-talet meter västerut innan de orangefärgade ledmarkeringarna (målade runt trädstammarna) lockade till skidåkning. I lugn takt följdes markeringarna och ett gammalt skidspår mellan gran-, tall- och björkstammar. Harspår noterades. Bertil måste här stanna och plåstra om sin häl, som trots helsulning med Leukoplast börjat svida. Några hundra meter längre upp – där skogen är glesare och temperaturen sjunkit något – blev vi tvungna att stanna för att valla om. Bertil fick skrapa bort sin gula fästvalla. Paraffin under glidytorna minskade klabbtendenserna.

Uppe på kalfjället blåste det snålt. Pålar utan kryss följdes fram till ledskiljet på 850 meters nivån. Vi njöt en stund av de norska gränsfjällen i norr. Den V – VNV vinden uppmättes här till 2 – 4 m/s.

Kl. 16:15 forsatte vi Dyllen i SSO riktning med Skäråsens telemast som riktmärke. Kalfjället visade sig rymma en och annan småvuxen tall. Medvind, skarsnö och bitvis svag utförssluttning gjorde färden njutbar. Rävspår, liksom spår efter hundspann med släde, korsade vår väg.

I skogsbrynet – invid några mäktiga furor och granar på 790 meters nivån cirka 300 – 400 meter rakt väster om telemasten – bestämde vi oss för att nattläger kl. 17:45. Trettio minuter senare var Hillebergstältet rest och vi kunde ägna oss åt matlagning. En cirka meterdjup grop i snön var behjälplig under snösmältning och vattenkokning. Kassler, potatismos, smörgås, choklad, ischoklad och knäckflarn njöts i aftonkylan (-3C kl. 19:10, mojnande vind). Efter diverse behovsuträttande kröp vi in i tältet kl. 19:30. Kl. 20:10 låg vi redan i sovsäckarna. Klockorna ställdes fram en timme, då sommartid gällde fr.o.m. den kommande natten. Tjugo minuter senare tystnade samtalet.

1990-03-25 SÖNDAG

Vi vaknade efter en något kylig men på det relativt jämna underlaget fullt acceptabel nattvila. Från positionen i sovsäcken hördes snö falla mot tältduken liksom en hackspetts trumvirvlar mot en närbelägen trädstam.

Strax efter sju började uppstigningen. Utomtälts kl. 07:55 avlästes termometern: -5C. Det snöade. Till följd av snöfallet lagades frukosten i tältets östra absid. Örtte och fem Florabredda ostsmörgåsar utgjorde morgonmålet. Åtta smörgåsar (fyra var) till lunchen iordninggjordes också.

Kl. 10:25 avslöjades nattens lägerplats endast av spår i snön. Snöfallet hade bedarrat. Temperaturen hade stigit till -0,5C. I SV riktning forcerades en måttligt tät barrskog. Utförsåkningen underlättades av ett gott före: några cm kall nysnö ovanpå bärande skarsnö. Vi följde myrstråket längs Valans öppna biflöde med Gjotens säter inom synhåll (200 – 300 m bort på vänster hand) och tre kraxande korpar i skyn. Vattenflaskorna fyllde vi med det iskalla bäckvattnet. Från bäckkröken, invid den lilla tjärnen, följde vi kompassen i SV riktning genom en gles barrskog. Snö saknades ofta. Så länge det gick kryssade vi fram på de frusna vattenskristallerna innan vi slutligen tvingades skida fram över framtinade stenar och ris. Vi kom fram till en skogsbilväg (sannolikt en som på aktuell karta är utmärkt som ”brukningsväg, gångstig”) samtidigt som en tjäderhona flög upp från kalhygget på andra sidan vägen. Autostradan var plogad och uppenbarligen använd av större motorfordon under den gångna arbetsveckan. Lagrade timmerhögar vittnade om avverkning i denna fjällnära skog (690 meter över havet).

Det tunna snölagret räckte ej för skidåkning. Stenar och grus hejdade glidet. Skidorna fick placeras i ryggsäckarna. Vi promenerade längs vägen den snöfattiga sydvästsluttningen. Två bitvis leriga utförskilometrar följde. Ett par mindre (ej på kartan markerade) kojor passerades. Humöret kunde vara bättre: vi kände oss lurade på en skön utförsåkning.

Kl. 12:15 stod vi vid Guttudalskojan. Vi tittade in. Först farstu och därefter två avdelningar i ”fil”, båda med vedspis och sängar. I den nordligare pryddes väggen ovan spisen av fyra karikatyrtecknade ansikten. Ytterligare två tidigare manliga besökare fanns avtecknade ovanför två av sängarna.

Efter kartstudium lämnades den kyliga stugan. Tre plusgrader visade termometern när vi kl. 12:30 skidade vidare. Den mestadels öppet rinnande Guttan följdes nedströms. Snötillgången var längs den SV strandkanten tillfredsställande. Lunchrast togs i en av åns krökar (100-talet meter uppströms tillflödet av en liten bäck från väster; cirka två km nedströms Guttudalskojan). Vi fick ganska fint lä för de nordliga vindarna. Bertil plåstrade om hälarna, som var röda och rymde embryot till blåsor på medialsidorna. De på morgonen bredda ostmackorna, te och ischoklad inmundigades.

Efter en dryg timmes vila fortsatte vi kl. 14:30 i den blöta kornsnön. Vid den anslutande bäcken letade vi oss upp på en myr, vilken vi i S riktning kryssade oss över på ännu ej borttinad snö. Vid vägkorsningen 599,18 m.ö.h. visade sig till vår stora glädje vägen mot Stupån (enligt skylten var avståndet 2 km) enbart vara trafikerad av skotrar och ej som vägen Guttudalskojan – Vassbo plogad och lerig. Trots fallerande bindning (min vänstra tårem brast och fick bytas ut under överinseende av några mesar) och bakhalka (för Bertil, åtgärdades med universalklister) var vi vid gott mod när vi skidade vidare. Den omgivande tallskogen var lätt kuperad. En kortvarig snöby överraskade oss på Bredåsens östra sluttning. Efter en lång svag utförslöpa passerade vi bron över Stupån. I uppförsbacken på södra sidan av vattendraget ägnades en vattenpaus utsikten österut. Kalhyggen gav oss vyer mot Städjan och de andra Idrefjällen liksom gruvtornet i Vassbo på närmare håll.

Kl. 16:15 skidade vi vidare mot söder längs skogsvägen. Vid vändplatsen fortsatte vi i SSV riktning genom den glesa med ståtliga barrskogen över Källåsen. Nerfärden på södersidan komplicerades av dålig snötillgång. Delvis längs en liten bäck kryssade vi oss fram till en myr. Här sågs färska älgspår i snön mellan den framtinade brunfärgade vegetationen. Myren korsades längs gamla skoterspår i strålande solsken fram till skogsbilvägen Länsmansberget – Flötingen. Även denna transportled visade sig från sin bästa sida: enbart skotrar hade trafikerat den, någon så sent som idag.

Efter en kortare vilopaus skidades skoterspåren och vägen mot söder. Vid bron över den forsande Skärvagan fyllde vi vattenflaskorna. En flyttbar koja stod uppställd på vägens västra sida vid Garnsjön. +3C visade en termometer vid den låsta dörren.

De allt hårdare spåren – en följd av den sjunkande temperaturen – slet hårt på Bertils valla. Klister fick åter läggas på skidornas glidytor.

Vägen fortsattes mot SSV. Vid vägskälet cirka en km söder om Garnsjön försvann de färska skoterspåren mot sydost. I solnedgångstid passerades bommen norr om nästa vägskäl. Vi tog nu av till vänster och därefter till höger och fortsatte i SSV riktning i den steniga barrskogsterrängen längs en inte alltid lättfunnen skogsväg.

Strax norr om vägskiljet vid Storflonmyrens västra ände beslutade vi vid 19 tiden att slå läger i aftonkylan (-3C). Efter 20 minuter var tältet uppslaget på snön. Middagen lagades på en framtinad ris- och lavbevuxen kulle. Kassler, potatismos, smörgåsar och godis (ischoklad och knäckflarn) njöts i den vindstilla, klara och allt kyligare aftonen (-6C kl. 20:00).

I takt med skymningen tindrade himlens stjärnor allt klarare. Ripor kuttrade i närheten. Vi plockade in våra tillhörigheter i tältet. Taklyktan tillsammans med vår kroppsvärme ledde till att kylande kondensdroppar lösgjorde sig från innertaket, när vi bytte om för natten. Kl. 21:45 låg vi båda skönt tillrätta i sovsäckarna. Taklyktan slocknade ett par timmar senare (mellan kl. 23:30 och 01:00).

1990-03-26 MÅNDAG

Natten hade varit aningen kall men ändock relativt njutbar. Kl. 07 tilltalade vi varandra första gången denna dag. Kylande kondensvatten droppade från tältets innertak under påklädningsakten. Väl ute ur tältet konstaterades att skaren höll att gå på. Termometern visade -6C. Solen hade ännu inte hunnit över horisonten. Enstaka spridda moln sågs på en i övrigt ljust blå himmel. Vinden var svag från norr.

Jag tände spritköket. Snö smältes och kokades för frukost och lunchbehov. Sovsäckar och sovsäcksfodral hängdes på trädgrenar för vädring. Inne i tältet bredde Bertil smörgåsarna och plockade i ordning. Frukosten förtärdes i tältet.

Kl. 10:00 var all utrustning förpassad till ryggsäckarna. Lägerplatsen lämnades. Med kompassen på 240 grader syftade vi oss söderut enom den småkulliga tallskogen, ofta i extra krokar för att undvika områden, där vegetationen tinat fram. Efter att ha passerat ett snöfattigt kalhygge nådde vi skogsbilvägen (Flötningen – riksröse 138) ca en km norr om Flötningen. Vägen var skoterkörd och därigenom relativt lättframkomlig: Bara undantagsvis saknades helt snö eller is.

Kl. 11:00 nåddes Flötningen. Några gråhundar i första huset hundgård skällde ut oss. Vi ställde ifrån oss skidor och packning och letade oss fram till närmaste gård, där husägarna var hemma. I ett gult hus lånade Ellen och Nils Olsson, ett par i 65 – 70 års åldern, ut sin telefon till oss. (Från hemmafronten kunde noteras att Tobias stukat foten och att Karin blivit förkyld.) Ellen, f.d. postkassörska i byns numera indragna postkontor, lovade att ombesörja att våra skrivna vykort kom postiljonen tillhanda. Ellen och Nils berättade om effekter för bygden av det osedvanligt milda och snöfattiga vintervädret: bl.a. hade skidloppet Raiden fått ställas in (för första gången), skoteråkare hade haft osedvanliag besvär vid färder över de myr- och sankmarker, som närmast väntade oss, o.s.v. Med tips om fortsatt färdväg klingande i öreonen lämnade vi paret Olsson.

Kl. 11:40 var vi åter vid skidorna och packningen. Tre korpar observerade oss när vi tog skidorna i nävarna, korsade den asfalterade landsvägen och vandrade en mindre väg 100-talet meter söderut och ner på Flötningssjöns is. Kl. 11:55 var åter skidorna under fötterna. Vi stakade i sydlig riktning över den hala isen, som här och var var belagd med mm-tjock finsnö. På sjöns södra sida följde vi en meandrande bäck uppströms. Skoterleden söderut föreföll också ha sin startpunkt här.

Vi följde terrängfordonens spår, korsade snart en elledning och en väg och åkte därefter i svag uppförssluttning genom barrskog, över små myrar och vattendrag. Bertil led svårt av bakhalka och vallade med klister. Vädret var gott: mellan molnen värmde emellanåt solen och bidrog till att vi blev ordentligt varma under den försiktiga stigningen. Spårstämplar härrörande från en räv sågs till och från.

Kl. 13:45 stannade vi för lunchrast. Vi befann oss strax norr om den punkt, där vindskyddet i Gårdsjödalen enligt kartan skulle ligga. När vi ej fann detta grävde vi ett blocklä i snön. Vädret var strålande: +6C när solen lyste, +1 när molnen fick övertaget, obetydlig vind. Under inmundigandet av smörgås och ischoklad hann en äldre man på skoter såväl passera oss i riktning mot söder och återvända i nordlig riktning glatt vinkande.

Kl. 15:10 fortsatte vi förfriskade och lättklädda – bara skjorta eller undertröja på överkroppen – i ett soligt och på myrarna gnistrande vitt landskap, så ljust att även Bertil blev tvungen att sätta på solglasögon . Skoterspåret, som löpte likt en vit sträng genom Storkölens brunvita mosaikliknande myrland, underlättade skidåkandet. Skaren höll fortfarande för tyngden under våra laggar även om dagsmejan i söderlägen underminerat hållfastheten. I ett barrskogsparti strax söder om Storkölen flög fyra ripor tysta upp när vi närmade oss.

Med kombinationen nya plyschremsor och inverterat spann på de 14 år gamla Schwendenerskidorna hade jag som regel ett mindre gott glid. Hittills denna tur såg jag det mest som en nackdel: i svaga utförslöpor gled Lidköpingsmejeristen elegant ifrån medans jag diagonalande försökte lägga in en överväxel för att inte bli alldeles akterseglad. I utförslöpan ner mot Holmsjön gled Bertil som vanligt ifrån mig. Rättsom det var tog snön i skoterspåret – i södersluttningen – slut. Bertil hann inte – i motsats till mig – hejda farten i tid och presterade turens första omkullkörning invid det framtinade grönbruna riset.

Vi fotvandrade sedan ner till sjön. Holmsjöns sträva, men här och var av finkorning snö täckta, is följdes från den norra viken längs ruskmarkering fram till Härjåsätern. I bäcken hundratalet meter från de fem – sex fäbodarna släcktes törsten och vattenflaskor fylldes.

Kl. 17:45 fortsatte vi ruskmarkeringen mot söder över Busjön, in i dess södra vik, över en mindre myr och några skogspartier – där åter ripor sågs – och över Harrsjön. I sjöns sydvästra vik vallade Bertil åter om med klister.

Genom områden med barrskog, myrstråk, riktigt tät ”storskog” med övergång i björkskog, med inslag av enstaka granar, följde vi skoterspåret i stigning mot söder fram till sätern öster om Härjhågnen. I en öppning i björkskogen fanns en modern låst stuga (enligt inskription byggd 1982), en låst förhållandevis välhållen ladugårdsbyggnad och en förfallen dito, liksom ett dass, vars dörr frusit fast. Klockan hade hunnit bli 18:15 och vi var trötta.

Snabbt beslutade vi oss för nattläger: kl. 18:50 var tältet rest strax öster om ladugården. Det var vindstilla, klart och kallt (-6C). Middagen – potatismos och kassler för tredje dagen samt smörgås och vatten – tillreddes och åts. Medan Bertil fullföljde kökssysslorna (smälte vatten) såg jag mig om i omgivningarna. Från den skogsklädda kullen 940 m.ö.h.– knappa kilometern söder om sätern – bjöds vackra vyer mot Gråhön, Härjången och landskapet mot norr, som vi under dagen passerat. I fjärran sågs ljusen från liften i Grövelsjön och i nordost den i skymningen upplysta anläggningen vid Idrefjäll. En sväng någon halv kilometer i östlig riktning om stugan indikerade god framkomlighet genom björkskogen.

Kl. 21:10 kröp vi ner i sovsäckarna. Samtal kring mat, ostar och fetthalter fördes till ca kl. 22.

1990-03-27 TISDAG

Till följd av trängande behov lämnade jag tältet strax efter midnatt. I den -6 gradiga stjärnklara natten noterade en svag vind innan tält och sovsäck åter blev en trevligare hemvist. Sömnen blev fullt acceptabel, om än underlaget var hårt i överkant och fötterna lite frusna.

Kl. 07 började jag skriva ner gårdagens upplevelser i dagboken under det att Bertil snusade vidare. Bortom tältdukarnas lätta fladder hördes trädsus och en fågels kvittrande.

Kl. 08 började vi uppstigningen. Utomtälts mötte ett underbart väder: solsken, klarblå himmel och -4C kl 8:30. Tre mesar uppehöll sig i närheten av oss. Harspår korsade fjällbjörkskogen. Sovsäckarna hängdes på tork under frukostgöromålen.

Efter toalettbestyr, packning och vallning - Bertil lade kallvalla ovanpå universalklistret från gårdagen – lämnade vi Härjångssätern kl 10:25. Vi skidade i SO riktning, till en början genom björskog där hare, räv och hermelin (?) lämnat spår efter sig i snön. Snart var vi på kalfjället. I sydlig sidvind och god sikt gick vi på skrå på ca 870 m höjd på Gråhöns norra sida. På myrarna vid Opplagstjärnsbäcken – mellan Gråhön och Vithågnan – tog vi av oss ryggsäckarna för första gången denna dag. Fortfarande sågs rikligt med räv- och harspår i den finkorninga snön, som dock här och var på fjället var bortblåst och lämnade glasliknande hala områden med hård skare att passera.

På Vithågnans nordsluttning fortsatte vi på ca 850 – 870 meters höjd ovan barr- och björskogen i en påtaglig vind (5 m/s SV). Ungefär vid gränsen mellan Idre och Särna församlingar letade vi oss ner till ett mindre granbestånd invid en bäck för att i skydd för vindarna reglera vattenbalansen.

Härifrån kom vi att följa ett skoterspår över ett myrområde, där stora arealer framtinad brun mossmark gjorde spåret serpentinformat. Bertil lade på klistervalla. Längs myrstråk och barrskog fortsatte vi i skoterspårets riktning – i huvudsak östlig – framt till Brunnsätern, som nåddes kl. 13:15. Sätervallen, som består av fyra stugor med tillhörande bodar och uthus, allt låst, var i varierande skick. På farstubron till ett hus intogs fyra ostsmörgåsar, te och godis i det soliga men blåsiga vädret: den sydliga vinden ledde till att vi fick välja mellan att njuta av solen och vara utsatt för vind eller sitta i lä, men samtidigt i skugga. Vi valde solalternativet. Bertil fyllde sedan vattenflaskorna med vatten, som hinkades upp ur en brunn. Medan Bertil arbetade med detta kom två skotrar med släp förbi. De fyra motoristerna kom från Idre, där nattens temperatur varit -10C, och de var nu ute på dagstur.

Kl. 14:25 fortsatte vi mot sydost längs den med enstaka snitslar här och var markerade skoterleden i ett barrskogslandskap präglat av småsjöar och myrar. Kl. 15:15 nåddes Id-Perssätern. Vi konstaterade att stugan var öppen och möjlig att övernatta i, varefter den med röda kryss markerade Kungsleden följdes mot söder. Varje kryssmarkering är numrerad, numret vid Id-Perssätern var ca 2030. Snön var här blöt, kornig och sugande, varför Bertil tvingades till omvallning – klister – ca en km söder om Id-Perssätern.

Vi följde Krokbäckens övre dalgång till området norr om Drevsjön. I ett träd såg vi här på avstånd en uggla/mindre rovfågel. Vid vindskyddet invid sjöns norra vik stannade vi till för en godispaus. Något skydd för vindarna gavs emellertid ej – öppet vindskydd med öppningen mot söder – men dasset kunde nyttjas och soporna slängas.

Drevsjöns is låg under våra laggar kl. 16:25. Kl. 16:53 nådde vi båthuset i sjöns södra vik. Ett hus sågs också vid den lilla sjön knappa kilometern söder om Drevsjön. Vi följde skoterspår fram till Drevsjösätern, en ensam tillbommad träbyggnad. I vårt trötta tillstånd smakade ischoklad och vatten utmärkt här. Efter omvallning beslutade vi att försöka nå Gröningsållans vindskydd före aftonen.

Genom björkskog tog vi oss i rakt östlig riktning uppför till Kungsleden och Drevfjällsstugan, en nyuppförd fräsch och rymlig raststuga med två bäddar. Stugan passerades kl. 17:30. Med gott fäste följde vi ett smalt skoterspår genom björkskogen i sydostlig riktning upp på kalfjället. Här möttes vi av en sydvästig alltmer kylande vind. Vinden uppmättes till 7 – 8 m/s SSV. Anorakarna fick sättas på. Mitt på Drevfjället mötte vi en skoter. Vi skidade vidare på det flacka kalfjället ner till vindskyddet vid Gröningshållan.

Till vår besvikelse var detta vindskydd, som vi kom fram till kl. 19:30, just ett vindskydd och inte en raststuga. Frusna och trötta slog vi upp tältet. I den snabbt påkommande skymningen lagades och åts maten i vindskyddet. Bekvämlighetsinrättningen, vars dörr gick sönder, användes. Kl. 22:15 kröp vi båda ner i sovsäckarna och somnade tämligen omgående till ripors kuttrande.

1990-03-28 ONSDAG

Tältdukarnas fladder skvallrade om vår hittills blåsigaste natt (dock näppeligen någon hård vind). Sömnen hade varit njutbar, sannolikt ett tecken på att vi börjat vänja oss vid vintertältning. Jag skrev i dagboken från kl. 07:15. Kl. 07:45 vaknade Bertil och kl. 08:00 började vi uppstigningen. Bertil var först ute, noterade temperaturen (-4C kl. 08:30), packade sovsäckar och smälte vatten. Frukosten,som bestod av fem smörgåsar, åts i tältet. Vi såg en skoter med släp på avstånd i väster.

Kl. 10:25 lämnade vi lägerplatsen. Kungsleden följdes nu mot öster. Vi kunde njuta vyer mot Ljörans dalgång och Fulufjället. Relativt snabbt kom vi ner i tät barrskog, där ett isigt, smalt och brant skoterspår gav oss problem och ledde till många fall. Tidvis fann vi det klokast att spänna av skidorna och gå utför branterna. Kl. 11:30 – efter ca 300 meter i vertikalled och tre km i horisontalplanet – passerade vi Ljörans öppna vatten på bron i dalbottnen och skidade fram till rastplatsen intill vägen. Här lämande vi skidor och packning och letade oss fram via den nedlagda skolan och en del andra tomma hus till ett grönt tvåvåningshus med eternitfasad. En medelålders kvinna öppnade och lät oss telefonera från dottern Jennys rum (Birgitta berättade att Tobias fot var bättre. Karin lovade vackert väder.) Efter telefonsamtalen tackade vi för oss och gick tillbaka till rastplatsen. I det flödande solskenet vallade Bertil med klister inför de väntande stigningarna. Själv ägnade jag tiden åt den högra hälen, på vilken en blåsa punkterades och skavsårsplåster (Compeed) sattes på.

Kl. 13:05 lämnades byn Gördalen. Vi följde Kungsleden österut i kraftig stigning genom en tät storvuxen granskog. Fästet var otillräckligt för Bertil, som i de brantaste lutningarna fick fotvandra. I detta läge var jag glad över mina inverterade mohairslaggar, som gav ett mycket gott fäste trots det hårsfrusna skoterspåret. ”Per-Eriks kurva” , en 90-graders sväng i det brantaste skogspartiet, i vilken Särna-Hedlund tränat den utförsåkning, som hjälpte honom till bl.a. OS-guldet på femmilen 1928, vållade oss inga bekymmer (vi var ju på väg uppåt), men informationstavlan gav oss anledning att pusta.

Efter en knapp timmes klättring stannade vi för lunch i början av den brantare delen av stigningen strax öster om gränsen till Fulufjällets naturreservat. Kl. 15:00 fortsatte vi uppåt åt öster. Vi blev varma i stigningen. Efter en halvtimme nåddes kalfjället. Vi passerade en övergiven skoter, från vilken skidspår ledde, liksom några säregna rösen. Härifrån tog vi kompassriktningen mot toppen av det flacka fjället 1004, skidade över detsamma, fortsatte i OSO riktning vidare i långdragen utförssluttning över leden mellan Bergådalsstugan och Harrsjöstugan ner till Bergåns tillflöde, dit Bertil anlände åtminstone fem minuter före mig (nu var det mindre roligt med mohairremsorna). Här drack vi av bäckvattnet och bytte sockor kl. 16:44 – 17:04.

Färden fortsattes i ett underbart väder: nästan vindstilla, bara en mycket svag medvind, solsken och temperatur kring nollstrecket. Den till synes helt övergivna leden mellan Bergådalsstugan och Särnmansstugan korsades. Blålokarna och Bergåns dalgång fortsattes åt sydost i ett vitt trädlöst landskap upp till Bergåsjön och vidare över vattendelaren fram till Tangsjöstugan, som vi nådde kl. 18:50.

Här fanns två stugor: en större äldre byggnad, som var låst, och en ny modern tvåbäddars raststuga av samma typ som Drevfjällsstugan. Två skoterburna norrmän, ute på fisketur, använde den mindre stugan som repliplats sedan föregående natt. De eldade ordentligt, så det var varmt i stugan under middagen: vi åt makaroner, kassler, smörgås och lite extra tubost. Vi samtalde med norrmännen, Rolf och Ivar, som visade sig arbeta åt Domänverket vid Granfjällsstötens skidanläggning. Rolf, som bodde i Ljördal, hade till följd av den milda vintern blivit permitterad. Norrmännen berättade att sjöarna på Fulfjället alla är starkt försurade. Tangsjöarna saknade helt fiskbestånd. Harrsjöarna och Rösjön kalkades årligen och där fanns bestånd av harr och öring. Rolf och Ivar hämtade vatten från Tangsjön, där de behövde borra en meter for att passera isen.

Kl. 22 lade Bertil och jag oss i varsin bädd. Rolf och Ivar uppgav att de skulle iväg mycket tidigt nästa morgon och att de därför ville sova på golvet. På så sätt skulle de kunna smita ut tidigt utan att väcka oss.

1990-03-29 TORSDAG

Jag vaknade kl. 00:00. Rolf och Ivar kom då in i stugan med ved, som de huggit. De satte sig sedan och förtärde den klara vätskan i en enliters Coca-cola flaska i plast. Fyllesnacket pågick tills de kl. 02 somnade över köksbordet. Vid 04-tiden vaknade de till ocoh ordnade, mycket ataktiska, sina bäddplatser på golvet. Vi sov sedan gott till kl. 07:30, då vi alla steg upp. Utomhus rådde busväder: snödrev och SV vind om 8 m/s. Sikten var mycket begränsad. Våra norska vänner hade beslutat att stanna kvar i stugan ytterligare några timmar och hoppa över fisket (vilket syntes klokt även med tanke på nattens alkoholförtäring).

Efter frukosten lämnade vi stugan kl. 09:50. Med en sikt om endast två – tre rösen fann vi det bäst att hålla oss efter kryssmarkeringarna. I kraftig sidvind följdes skoterleden på Göljåfjällets västsluttning ovan övre Tangådalen. Vi mötte två skortrar med fyra närkingar från Nora-trakten. De vände p.g.a. det hårda vädret innan de nådde Tangsjöstugan och passerade oss även i sydlig riktning.

Bertil hade problem med bindningen. Jag höll på att tappa vanten under en tvingande paus, men lyckades kasta mig över handbeklädnaden innan vinden förflyttat den utom räckhåll. Snöfallet bedarrade så småningom och sikten förbättrades. När vi närmade oss Tangåsstugan kunde skoterledens fortsättning mot söder över Östertangen iaktas. Fjällets nordöstsluttning skiftade mer i brunt än vitt. Snöbristen var påtaglig.

Vi kom fram till Tangåsstugan kl. 12:05. I huset fanns redan skoteråkarna från Närke, som åt smörgåsar och drack varm dryck ur medhavda termosar. Vi gjorde dem sällskap i den skönt vindstilla, men ej uppvärmda, stora farstun. Under lunchen beslutade vi att fortsätta färden i Tangåns dalgång. Visserligen hade snöfallet upphört, men det var mulet och blåste bra även på denna förhållandevis skyddade plats. Kungsleden över Summelfjället kändes därför inte som något lockande alternativ. Skoterleden över Östertangen slog vi ur hågen p.g.a. snöbristen.

Kl. 13:35 lämnade vi skotergänget, som efter lunchen ämnade sig åter till Morbäckssätern. Vi följde Tangådalen mot söder. Ån var öppen och tämligen vattenrik. Då dalgången var relativt trång tvingades vi flera gånger korsa vattendraget på snöbryggor, som dock snart blev allt ovanligare. För att torrskodda kunna kringgå ett antal biflöden från väster tvingades vi allt högre upp i den kuperade dalgången. Vi såg här, ca 2 – 3 km söder om stugan, spårstämplar efter björn. De ca 30 cm långa spåren var inte dagsfärska utan sannolikt ett par dagar gamla. I en ravin noterade vi med intresse en öppning i snön mot vad som skulle kunna vara ett ide. Vi avstod dock från att närmare söka klarhet i denna fråga.

I stället letade vi oss genom den tidvis täta granskogen över på åns östra sida. Även här blev det dock allt svårare att ta sig fram. Vi tvingades vada biflöden till Tangån och drevs upp och ner längs dalgångens branter i en svårforcerad barrskog. Åsynen av en torrlagd bäverfördämning och strömstarar gav oss dock lön för den nedlagda mödan.

Ett par km söder om Herrhussätern, en fönsterförsedd liten byggnad med gräsbevuxet tak och en dörr, som ej satt på plats, hade vi fått nog av strapatser. I stället för att vada ån och söka lyckan på den västra stranden klättrade vi upp ur dalen strax norr om den ravin som mynnar vid Stenänget. En orre flög upp när vi stånkande forcerade de barrskogsklädda sluttningarna. I denna terräng var det jag som hade de lämpligaste skidorna: fäste som berget uppför och dåligt glid när det bar uppför.

Uppe på kalfjället letade vi oss fram till skoterleden genom att sicksacka fram på den lilla snö som fanns. Bertils vänstra bindning gick sönder – skruvar till plattan lossnade – och fick lagas provisoriskt. Vi gick sedan med skidorna i nävarna ner till trädgränsen, där snö åter fanns. Frånsett en kortare bit på ett kalygge kunde vi skidande följa ledmarkeringarna ner till Björnsäterns turiststuga, dit vi anlände kl. 18:10.

Boningen var tom. Vi beslutade att övernatta i säkerhetsutrymmet (farstu och torkrum), som till skillnad från den övriga byggnaden var olåst. Vi högg ved, eldade i kaminen i torkrummet samt lagade och åt middag (potatismos, skinka, smörgås, te, ischoklad, knäckflarn). Bertil lagade sina skidbindningar. Trötta, men med ambitionen att under morgondagen nå Tandådalen, kröp vi ned i sovsäckarna strax efter kl. 20:30. Temperaturen utomhus hade då sjunkit till -4C.

1990-03-30 FREDAG

Armbansuret bröt tystnaden kl 04:30. Jag vaknade från en skön vila på den madrassförsedda britsen i farstuns norra del. Bertil hade fått hålla tillgodo med golvet i torkutrymmet, låt vara med fyra liggunderlag som stötdämpare. Natten hade varit något varm, men kaminen hade nu slocknat. Det var mörkt både utom- och inomhus. Ett par stearinljus tändes. Termometern indikerade +10C. Utomhus var temperaturen -4C. Packning, vattenkokning, smörgåsproduktion, frukostintag, toalettbesök, fotografering och för Bertils del även vallning (sista klistertuben tömdes) följde innan vi kl. 06:30 var redo för avfärd.

Den skoterpackade snön följdes vägen och leden mot söder. I den svaga utförssluttningen hade Bertil ett utomordentligt glid på den grovkorniga skarsnön och försvann snabbt utom synhåll. Några lavskrikor förhöjde stämningen i den ännu något dunkla morgonen för den diagonalande köpatrullen. Kl 06:52 passerades stugan med telefonen och några minuter senare hade vi via skogsvägarna nått bron vid Storbron. Bertil passade på att valla igen – nu med gult vax i brist på klister. Fästet blev dock otillräckligt och Bertil kom att under större delen av den framförliggande uppförsbacken till Lilldalsstugan fotvandra med skidorna i ryggsäcken.

En knapp km SV om bron delade sig leden i en sommarled, som höll en något östligare sträckning, och skoterleden, som söker sig mot Lilldalen på Strobroåsens västsluttning. Vi följde den senare genom granskogen. En tjäder- eller orrhöna sågs flyga upp mellan stammarna. Där skogen glesnade mötte vi morgonsolens bländande strålar. Den sista halva kilometern över kalfjället, efter mötespunkten för sommar- och vinterlederna, blev även jag tvungen att ta av mig skidorna och fotvandra.

Kl 08:30 nådde vi den tomma men rymliga replipunkten. Vi sökte skydd för vindarna (stadigt 2-3 m/s, i byarna upp till 6 m/s SV). Vädret var i övrigt strålande: sol och molnfritt. Utsíkten norrut mot Fulufjället imponerade: speciellt Salsdalen mellan Storgnollen och Västertangen gav ett vilt intryck. Efter intag av jordnötter och te, autografnoteringar i liggare och toalettbesök lämnad vi Lilldalsstugan kl 09:05. På skidor!

Leden stakades mot söder. Till en början snörikt och ”alpint” med fina utförslöpor, där t.o.m. jag hade glid och Bertil fick bromsa. Snart var vi nere i storskogen och passerade Domänreservatet. Efterhand minskade snötillgången för att vid ca 500 m.ö.h., strax efter delningen av vinter- och sommarleden, helt upphöra. Vi stod plötsligt i övre delen av ett kalhygge, i en södersluttning, med en i och för sig strålande utsikt mot Granfjället i söder. Vad som kändes mindre angenämnt var att inte en snöflinga kunde iaktas på kalhygget eller anas i den nedanförliggande skogen och dalgången. Närmaste snö sågs på hjässan av det i soldis insvepta Granfjället i fjärran.

Efter en stunds mental andhämtning packade vi skidorna i ryggsäckarna och tågade beslutsamt vidare längs leden över kalhygget och över några myrområden fram till de nedersta gårdarna i Skardsåsen. Den tillfrusna grusvägen promenerades härifrån ner till det asfalterade internationella huvudstråket mellan metropolerna Fulunäs och Stöa.

På söder sida om gränsvägen låg Görälvsstugan, en rejäl raststuga av samma typ som Lilldalsstugan. Den gröna mynttelefonen, från vilken man fortfarande kunde ringa för endast en krona, användes: plats beställdes på Blåbandsgården i Sälen, Karin informerades från fältet om vår spännande skidtur liksom även Eriks mor Sigrid, som var barnpiga åt fotskadade Tobias. I skön värme njöt vi sedan vatten, jordnötter, knäckflarn och blockchoklad innan vi efter någon halvtimme kl. 11:20 fortsatte grusvägen ner till Ljöran.

I Lillbäcken, alldeles bredvid ett vindskydd där bäcken tömmer sitt vatten i den mäktiga Ljöran, fyllde vi vattenflaskorna. Bron över det större vattendraget, som normalt vid denna tidpunkt på året brukar befolkas av pimplande fiskare, var oss ovärderlig förden fortsatta färden. Krokiga, för att undvika att skidorna fastnade i den övre stålställningen på den triangelbyggda grönmålade stålkonstruktionen, stånkade vi oss över älven, som flödade fram som om försommaren redan vore här. För vanliga dödliga, till vilka vi räkande oss, var Ljöran definitivt inte någon väl vald vadälv, åtminstone inte på denna plats och vid denna tidpunkt.

Vi följde Kungsleden längs den kombinerade sommar- och vinterleden. Där vi gick längs en stig – över myrar och spänger – kände vi oss som årets första fjällVANDRARE i dessa trakter. Över kalhyggen och genom tät urskog promenerade vi i successivt tilltagande stigning fram itll Granfjällssätern. Ett par lador och ett boningshus från ca 1920 – 1930-talet, samtliga i dåligt skick, låg vackert invid ängsmark med härlig utsikt mot Granfjällstangens branter. På boningshusets farstutrapp njöts i solskenet och värmen (+11C) lunchmackor, fjällbranterna och det lokala djurlivet i form av några fjärilar!

Efter 50 minuters vila lämnades sätervallen, belägen på ca 600 m.ö.h. Vi fortsatte leden västerut uppför Granfjällets nordvästra utlöpare. På 650-meters nivån var det åter snö i sådan omfattning, så att vi skulle ha kunna skida. Vi fortsatte dock att fotvandra. Bertil hade ju stora problem med fästet. Själv tyckte jag att det skulle ta för lång tid att plocka upp skidorna ur ryggsäckens sidofickor i förhållande till den avlastning av rygg och axlar, som kunde vinnas. Uppe på kalfjället, ca 700 m.ö.h. blev det åter sämre med den vita varan. Vi vandrade nu över stenig terräng och smärre ljungmattor varierat med snölegor. På höger hand såg vi Granfjällsstötens liftar. Vinden blåste friskt, men kändes ej kylande i solskenet. Via ledkrysset mellan Västra och Östra Granfjället vandrade vi Kungsleden vidare fram till stolpe nr. 20.

Här började en utförslöpa på någon dryg halvkilometer ner till Närfjällsstugan. Landskapet ändrade vid krönet plötsligt karaktär. Allt låg plötsligt gnistrande vitt och känslan av vinter infann sig åter. Vi njöt av glid och medvind fram till raststugan, som nåddes kl. 16:25. Vi drack vatten, åt godis, mätte vinden (6 m/s NV), fotograferade stolpe numer 1 och konstaterade på spåren över fjället, att många fotvandrat lederna över Stor-Närfjället de sista två dagarna.

Fotspåren och veckans tidigare erfarenheter fick oss att välja dalgången på fjällets östsluttning som lämpligaste nerfartsled. Kl. 17:20 fortsatte vi österut längs röda kryssmarkeringar ner i Kruggbäcksdalen. Här fanns snö, skidspår och barrskog, som tätnade efterhand. Vyer mot Närfjällets och Lägerdalsfjällets omgivande branter liksom det i fonden belägna Kalven imponerade. Leden kunde till största delen följas, med undantag för omvägar på enstaka ställen, där bäckens obefintliga eller svaga is måste kringgås. Bertil råkade här ut för dagens enda vurpa i en tät skogspassage efter en utförslöpa innan ledskiljet på 700-metersnivån. Vi fortsatte längs ett längdskidspår i S – SSV riktning mot Orrliden. Det blev allt sämre med snö i tallskogen, men vi lyckades hitta kristaller att åka på nästan ända fram till bron över Tandån vid Tandåliden.

Kl. 18:50 packade vi definitivt ner skidorna i ryggsäckarna och promenerade in i stugområdet och längs vägen ner till stora vägen, förbi Caravan clubs stängda husvagnscamping och ner till telefonhytterna vid Texacomacken. En taxi skjutsade oss kl. 19:40 ner itll SBU-gården vid Lindvallen. Ett koppel kända ansikten med familjen Ågren-Nordin och Sonja Nordin-Tapper i psetsen noterade vår ankomst. Vi erhöll rum 7, fräscht och fint, liksom byggnaden i övrigt. Vi åt den sista middagen (smörgås och korv) inom ramen för fettforskningsprojektet. Efter dusch, bastu och samtal med varandra och andra gäster gick vi till sängs kl. 23:30.

1990-03-31 LÖRDAG

Efter en god natts sömn vaknade vi strax före kl. 07. Utomhus sken solen och termometern indikerade minusgrader. Vi packade och tog de avslutande fasteblodproverna (vi fick hjälp av Marie Nordin, sjuksköterska på lasarettets akutmottagning i Västerås, som tappade mig på blod). Att rentvagna i matsalen inta frukost, inkluderande bl.a. ägg, juice och frukt var en förnämlig upplevelse. Sedan kalaset betalats skyndade v oss ut till busshållplatsen vid infarten till Lindvallen. Bussen embarkerade kl. 08:35. Efter bussbyte vid den f.d. järnvägsstationen i Sälen ägnade vi tiden åt samtal och vila.

Från Mora, varifrån Stockholmståget med avgång kl. 11:05 blev vårt färdmedel, fortsattes diskussionen. Vykort skrevs. Restaurangvagnen besöktes. Bertil klev av i Avesta-Krylbo kl. 13:34 och bytte tåg för vidare resa mot Hallsberg och Lidköping. Själv fortsatte jag genom ett varmt och vackert vårlandskap till huvudstaden. Med buss fortsatte jag färden till Karolinska sjukhuset, där morgonens blodprover centrifugerades och serumfraktionen pipetterades till nya rör för vidare transport till laboratoriet i Umeå. Jag traskade därefter åter till sjukhusets busshållplats och den återstående resan till Tobias och Birgitta. Ännu ett fjälläventyr var till ända.

Erik Jönsson