Expedition Club

Southern Crossing Project I

1/4 Vålådalen – Vålåvalen 17,5 km

2/4 Vålåvalen - Ljungans vindskydd – Helags 21,5 km

3/4 Helags -Fältjägarstugan – Klinkenstugan 24,0 km

4/4 Klinkenstugan - Svalåtjärn – Tänndalen 23,0 km

5/4 Tänndalen - Rödfjället – Skedbrostugan 20,0 km

6/4 Skedbrostugan - Rogen – Storrödtjärnstugan 24,0 km

7/4 Storrödtjärnstugan -Slagusjön - Hävlingen – Grövelsjön 18,0 km

8/4 Hemfärd

Deltagare

Lennart Axelsson

Bertil Ekstedt

Lars Hallgren

Erik Jönsson

890401 Lördag

En kvinnlig konduktör bröt nattvilan kl 4.55. Tåg 852 rusade genom de jämtlänska skogarna. Nyvaken började jag tyst klä på mig mellan snusande kupégrannar. Knappt hade jag fått på mig byxor och skjorta förrän Bertil Ekstedt öppnade kupédörren. Umeådoktorn fick vänta någon minut i den tomma liggvagnskorridoren innan jag med skor och anorack gjorde honom sällskap. Glädjefull förväntan präglade samtalet när vi lämnade liggvagnen från Stockholm (nr 57) och letade oss mot sovvagn nr 12 från Nässjö. Vi visste att bädd 32 ockuperades av Lars Hallgren, elverkarn från Norrköping. I slafen ovanför snusade Lennart Axelsson, som från Tidaholm via Skövde och Katrineholm hittat hit. Båda väcktes. Vi skyndade till de nyrenoverade sittvagnen (destination Trondheim), vilken Bertil nyttjat från Ånge. Ett fönsterbord dukades med blodprovsrör, bomull, desivon och nålar. Medan tåget i rätt tid kl 5.15 gled inpå Östersund Central tappade vi varandra på tiotalet ml blod. Lars och Lennart gick sedan tillbaka till sin sovkupé för ytterligare en stunds sömn. Bertil skyndade genom den kalla (-7°) residensstaden till sjukhusets laboratorium för centrifugering av de nytagna proverna. Med ett vakande öga på packningen åt jag själv snart den medhavda matsäcken i Centralstationens väntsal.

Vid 7-tiden återkom Bertil. Han hann äta frukost innan vi 07.30 embarkerade en sittvagn mot Storlien. Lars och Lennart som sovit vidare till sjuslaget och därefter ätit frukost på centralens TR-resturang, anslöt sig. Under kartstudium och samtal om färdväg, läsande av morgontidningar samt vykortsskrivande fortsatte resan västerut 07.40. 09.20 (rätt tid) anlände tåg 874 till ett soligt snögnistrande Undersåker. 25 Göteborgare på väg till Trillevallen fördröjde lastningen av SJ-bussen. Den fullsatta diligensen kom iväg först 50 min sent (10.20). Följdriktigt 50 minuter sena anlände vi till ett gnistrande vitt Vålådalen. Strålande sol, kallsnö i skuggan och nästan vindstilla! Lennart och Lars passade på att ta en sista fika på cafét. Bertil åt upp några smörgåsar. Vi fyllde vattenflaskor och besökte toaletterna vid hotelreceptionen (där Mora-Nisses segerskidor från St Moritz-OS 1948 finns upphängda på väggen). Lars och Lennart vallade. Kl 12.15 stakade vi iväg med sikte på Vålåstugorna. 50 m söder om bussens vändplan, precis där vägen korsades och väl inom synhåll för sollapande turister ramlade jag i en liten backe. Den rekordsnabba vurpan kom dessbättre att visa sig vara dagens sista.

Den kryssmärkta leden följdes till en början genom tall- och björkskog. På kullarnas södersidor var snön ofta borttinad. Efter någon kilometer tvingades vi att ta av skidorna för att passera en sydvästsluttning. I snön sågs spår efter harars och renars framfart. Öster om Bjurårstjärnen mötte vi nio skidåkare (dagens enda). Vi blev omåkta av och mötte snart även skotrar. Bensinstanken och bullret var påtagligt. Totalt kom under dagen ett 20-tal snöskotrar att passera oss. Lennart drog hårt i täten. Jag hamnade hela tiden på efterkälken och var ordentligt trött. Dålig träning, bihåleinflamation och den kanske tyngsta ryggsäcken tärde. Vid bron över Stensån vid Tjatjase) stannade vi för lunchrast kl 13.35. Matsäck hemifrån åts vid rastplatsens bord. Det var kyligt i skuggan, men behagligt där solen strålar nådde fram genom grenverket. Törsten släktes med vatten från ån. Packningarna omfördelades. Lennart tog spritkök, lagningsmaterial och vindsäck och Bertil medicinförrådet innebar detta en påtaglig lättnad för mig.

När vi kl 14.35 skidade vidare genom barr- och björkskogsvegitation hängde jag med Lars och Lennart i de följande uppförsbackarna. Lennart fick problem med fästet och tvingades valla om vi ett par tillfällen. Emellanåt njöt vi av vyerna mot de mäktigare Smällhögarna och Lill-Stendalsfjället (Vielålkentjakke) i väster. Vid ledskiljet - där lederna från Stendalsstugor-na, Vålåvalen och Vålådalen möts - uppe på kalfjället stannade vi för godispaus kl 16.30-16.45. De näraliggande branterna (Smällhögarna 1133, 1162 resp 1192) imponerade i den vindstilla tystnaden. Strax söder om ledskiljet sågs något senare 50-talet renar, som betade på de barblåsta kullarna. Här uppe på kalfjället var föret bitvis isigt och hårt. Den följande kilometerlånga svaga utförslöpan innebar åter att jag hamnade på efterkälken. Mjölksyran nådde upp till knäna och arbetspulsen uppmättes (liksom tidigare under dagen) till 170 slag per minut. Jag tvingades till en privat godis- och vattenrast i höjd med Krokstjärnarna. I skuggan av Smällhögen 1192 skidade vi de sista kilometrarna mot Vålåvalen. STF-stugorna nåddes 18.45. 19 personer var redan på plats. Då det i den nordliga av de två stugorna endast fanns bäddplats i utrymmen avsedda för hundar, valde vi att övernatta i den sydligare. Lars och Bertil fick plats i rum 3 tillsammans med två fiskande jämtar. Lennart och jag delade rum med två turistande holländare. Under köksbestyren noterade jag en ring på Bertils vänstra ringfinger. Jodå, han hade förlovat sig med Maria på påskaftonen. I fjällen någonstans väster om Ritsem!

Bertil, Lars och Lennart åt skinka, potatismos, knäckflarn och ischoklad. Min kvällsvard kom att bli färssås (tog fel på färssås och potatismos), snabbmakaroner, fem Husmansmackor med kaviar, sockerkaka och the. Jag mådde illa och fick tvinga i mig maten bland det stora hollänska-belgiska sällskapet, som höll ljudnivån uppe i köksregionerna. Efter samtal och dagboksskrivande stupade jag i säng kl 21.30.

890402 Söndag

Kl 5.30 smet jag ut på toaletten (friogolitförsedda sittringar!) Det var vindstilla och kallt (-14°). Ripor kuttrade. Gruvsmällen, Härjångsfjällen, Luspentjarva och Gråsjöfjället utgjorde pampiga siluetter i det skumma gryningsljuset. Efter ett misslyckat försök att somna om klev jag upp kl 6.45. Ett par jämtar på fisketur lagade frukost. Jag gjorde dem sällskap i köket med att smälta snö, koka vatten, fylla termosar och vattenflaskor samt att ordna och äta frukost (gröt, russin, fyra mjuka smörgåsar och mjölk).

Vid åttatiden steg Bertil, Lars och Lennart upp. Ett par damer från Östersund och det hollänska/belgiska gänget var nu också på benen. Snöhämtning (för matlagning), toalettbesök, packning, sopning och tömning av slaskhinken blev sysselsättningen den närmaste timman. Jag besvärades under morgonsysslorna av viss smärta i höger handled (vid ab- och adduktion), sannolikt träningsutlösta besvär för de vid stakning före skidturen helt säsongsnaiva armarna. Bertil som noterat mina svårigheter under gårdagen, erbjöd sig att bära tältet. Ett erbjudande som jag utan lägre betänketid tackade ja till.

I ett soligt, vindstilla och lagom kallt (-7°) väderstakade vi med färdigpackade ryggsäckar kl 10.20 i utförsbacken åt sydväst. Utan missöden kom vi ned till det flacka myrlandet vid Härjångsån. Efter 20 min passerades ledskiljet (Gåsenstugorna - Helags - Vålåvalen). På Gruvsmällens brantaste sida (sso) hade en lavin gått. Sedan ån passerats följde en 120m-stigning upp på Härjeångsfjällens västligast utlöpare. Lennart hade svårigheter med fästet och vallade om. Efter gårdagens umbärande förstod jag att utnyttja alla tjuvtricks och vallade även jag med blå special under de skålformade mohairförsedda glidytorna. Resultat blev ett mycket gått fäste. Arbetspulsen i uppförsbacken var inte högre än 130 slag/min. Leden fortsatte i sydvästlig riktning under blå himmel och gnistrade sol. Vi kom att följa en platå på ca 1000m-nivån strax väster och ovan Vålåsjön. På denna sågs ett stort antal skotrar. Nio av dem kom vi i ljud- och doftkontakt med innan ledskiljet (Ljungdalen - Helags - Vålåvalen). (Totalt fick vi närkontakt med 12 skotrar under dagen). En räv hade här och var korsat leden och urinerat vid några kryssförsedda stolpar. I nivå med fjället 1058 bjöds vi en lagom brant njutbar utförslöpa ner till Ljungans dalgång. Ett par korpar sågs nere vid älvkröken när vi kl 12.45 kom fram till vindskyddet.

En svag nordlig vind fick oss att i det strålande vädret sätta oss i lä på stugans sydsida. Här förtärdes under behagliga betingelser lunchen. För min del bestod skaffningen av 10 bregottbredda husmansmackor med ost och samt choklad därtill. Bertil, Lars och Lennart intog vardera två smörgåsar med riklig mängd matfett, ost resp korv samt ischoklad och knäckflarn och därtill te. Mot slutet av rasten kom en knappt 70-årig Rättviksbo upp till stugan. Mannen som övernattat i Gåsenstugan och skidat hit via Härångsådalen, övertog vår plats när vi 13.51 drog vidare mot sydväst. Med gott fäste (mer blå special!) följdes leden i en svagt sluttande stigning. Spår efter renar och räv sågs. Krustjärnsstöten (Garensåjja) rundades. Bortom den småkulliga högslätten kunde nu det mäktiga Helagsfjället ses. Sex skidåkare sågs vid Bod ryttjärnen. I samband med en paus ungefär vid Krustjärnsbäcken sågs ytterligare två skidåkare på Krustjärnen samtidigt som den 70-årige dalmasen kom i fatt oss. Vid uppförsbacken ca 2 km öster om Helags körde pensionären från Siljansorten i från oss. Det gick trögt särskilt för Lars, som var trött och hade dåligt fäste. Vid stora ledskiljet ca en km oso om Helags uppmättes temperaturen till -2°. På den här ca 15 (!) m breda skoteruppkörda autostradan följes ledmarkeringarna mot fjällstationen. Ett hundspann med Sibirian Huskeys och två slädar, förda av en man och en kvinna, möttes innan vi 17.00 kom fram till STF-boningarna. Här bjöds en eminent utsikt mot Helagsfjället och delvis även mot Sylarna. Vi bokade in och köpte vykort och frimärken hos stugvärden i receptionen, beläget i det östligaste huset. Vi anvisades ett av de nyare boningshusen, det sydligaste i fyrkanten. I det rymliga köket lagade vi snart middag (potatismos 3 port, kassler, smörgås och sockerkaka för min del; övriga tre åt skinka och potatismos). Lennart diskade efter måltiden och gav sig ut på en kvällstur längs leden mot Gåsen. Bertil skidade en bit längs stråket mot Sylarna. Lars och jag skev yvkort och dagbok och konverserade med de övriga nio stuggästerna. Bertil och Lennart återvände vid 10.30 - 21-tiden. 22.30 låg vi alla i säng i ett av husets sju fyrabäddsrum. Stearinljuset släcktes.

890403 Måndag

I samband med besök på torrklosetten 03.00 noterades en stjärnklar himmel i den kyliga (-8°) natten. Stugvärden rapporterade att temperaturen varit -12° och vinden nord-ostlig 4 m/s kl 7. Vi låg ännu skönt förankrade i bäddarna och började stiga upp först 20 min senare, då som de första i huset. Under matlagningen lånade fyra Gävlebor - två herrar och två damer - salt till gröten från Bertil. De ville inte låna av mannen från Rättvik, i vars matlagningkutym ingick att tillföra saliv från munnen direkt i tillredningskärlet (med andra ord: han spottade i stekpannan).

Efter packning och städning lämnades i sol fjällstationen 9.45. I medvind om ca 3-4 m/s följdes leden mot söder. Uppe på 1130 m på Helagsfjällets östliga utlöpare anslöts sig skoterleden från vänster. Här uppe drev snön kring benen och vinden var sannolikt lite hårdare än vid starten från STF-stugorna. En helikopter sågs cirkla över Helagsmassivet. Den följande ca två kilometer långa utförslöpan njöts i stora svängar. Lars ramlade vid ett tillfälle och gav därmed Lennart möjlighet att snabbast nå dalbotten vid östra Helagsån (940 m ö h). 11.00 vallade vi om för den väntande uppförsbacken över Väketjakke. Vinden fortfor att ligga på bakifrån (nno 3 m/s). Termometern visade på -4°. I ssv riktning fortsatte vi i det småkulliga högsfjällslandskapet. En arméhelikopter sågs flyga lågt i närheten av oss. Vi mötte stugvärden från Fältjägarstugan plogandes bakom en skoter på väg till Helags. Solen försvann bakom höga moln. I den tilltagande kylan satte vi på oss extra plagg.

12.15 kom vi fram till Fältjägarstugan, som redan långt dessförinnan ut-gjort vårt blickfång. Matsäcken förtärdes inomhus. (Ute ven nordost-vinden 7 m/s. temperaturen visade -1,5°). Kl 13 kom mannen från Rättvik intågande. 30 minuter senare kom en finsk kvinna och en man från Södertälje med dagspackning från söder. Lars gjorde besök på ett berömt dass (varifrån han ett snövädersdygn 1981 inte höll på att kunna ta sig tillbaka till stugan. Byggnaden föreföll ombyggd sedan dess).

13.50 lämnade vi de tre övriga medvandrarna. Leden följdes mot sydväst i fortsatt medvind. Det bar nu huvudsakligen utför - tidvis i sköna svängar - ner till Mittåns dalgång. Bertil och jag hamnade som vanligt på efterkälken. Bar det bara det minsta utför tappade vi direkt till fartfantomerna utan mohairremsor.

14.30-14.40 rastade vi och vallade om nere vid Mittån. (Rasterna blev till följd av vinden kylslagna och därmed korta.) Här kom finskan och Södertäljebon ifatt oss. Den senare berättade att hans finska följeslagare var nöjd om hon får valla och att hon var en tuffing utför. Paret kom att följa oss under större delen av 170 m-stigningen upp till Hästkläppen. I slutet av backen fortsatte paret vidare, medan vi pustande njöt av solen, som nu åter sken från en klarblå himmel. Tre skotrar mötte oss här.

15.30-16.10 avnjöt vi vatten och beundrade utsikten från Svalebjakka vindskydd. Ännu en helikopter sågs. Med hjälp av Bertils kikare upptäcktes en betan-de renhjord på avstånd. Vi kunde också länge iaktta paret från Södertälje på sin väg längs leden mot Ramundberget.

Själva fortsatte vi Kungsleden mot Sydväst. Nedfärden var behaglig - vi stakade ned till Giertabaunestugan. Härifrån blev det brantare och isigt i en ränna genom björkskogen. försök att åka på skaren utanför spåret ledde ofta till att skidåkaren sjönk igenom, med fallorgier som följd. (Lars stöp vid ett par tillfällen, Bertil och jag själv låg hjälplösa under packningen vid ett tillfälle vardera). 17.07 var vi framme vid Klinkenstugan, efter att ha kämpat den sista korta branta uppförsbacken från fäboden nere vid Ljusnan. Temperaturen vid stugan visade +10° i solen -3,5° i skuggan. Stugan var uppvärmd. Väggarna var fyllda med plakat och affischer med uppmaning att betala stugavgiften, bli medlem i STF, tänka på, svältande barn etc. Vi lagade middagsmat (rotmos, spagetti, ris, smörgås sockerkaka, ischoklad etc). Bertil diskade. Kl 19 kom stugvärden. Denna magerlagda flintskallige skägglöse sannolikt pensionerade egne företagaren visade sig vara stugvärd på platsen för sjätte året i följd. Han hade en egen privat stuga några kilometer nedstöms i dalen.

Vi lånade telefonen och beställde plats i Tänndalen (Ströms stugor 220 89) till morgondagen. Jag ringde och förhörde mig om förhållandena i Hässelby och hustruns önskemål inför den stundande födelsedagen. Bertil och Lennart läste medburna böcker. I fotogenlyktans sken kom Lars att laga ryggsäckens avbärarbälte, som fått sig några törnar under den sista utförsåkningen, samtidigt som vi samtalade med den talträngde stugvärden. 21.30-22 lade vi oss i stugans sydöstra sovavdelning.

890404 Tisdag

Vi hade sovit relativt gott när vi vaknade vid 7.30-tiden.inomhus visade termometern på 12°. 5.30 var det -24° utomhus enligt stugvärden, som varit uppe och tittat efter. Nu sken solen från en klar himmel. Det var dock fortfarande bistert kallt (-22°), när vi letade oss till utomhusdasset. Vi var snart igång med morgonsysslorna. Frukosten iordning-gjordes och åts. Termosar förbereddes. Lars stora skavsår på den vänstra hälen plåstrades om med Comfeel. Lars passade också på att telefonera hem. Stugvärden Curt Westholm från Bergvik i Hälsingland, konverserade oss under tiden. Han bedrev en insamling till u-landsverksamhet som förmedlades via Hållands folkhögskola, där han själv på äldre dagar varit elev. Curt ville också gärna veta hur vårt logi fungerat i Tänndalen, och bad oss därför ringa när vi kom till Skedbrostugan. Sedan vi vallat med blå special lämnades Klinkenstugan 10.11 i blott engradig kyla. Vi gick nerför den första lilla backen till Ljusnan. Skidorna sattes på. I skoterpreparerade spår bar det nu uppför genon fjällbjörkskogen. Spår efter renar observerades. På en myr justerade Bertil sina strumpor och åtgärdade ett skavsår på en häl. Lars hade problem med höftavbärarbältet. Gårdagens syaktivitet hade inte hållit måttet. M h a en rem sökte han nu hålla bäranordningen på plats.

Uppe vid skogsgränsen, vid ledkrysset (Gröndalen/Bruksvallarna/Klinken), träffade vi ett yngre par. De var på dagsutfärd utan barn, som vaktades av mannens bror och hustru i en granngård till stugvärden. Vi fortsatte kryssmarkeringarna i sydostlig riktning. Snart fanns ordentliga skidspår längs leden. Efter 10-talet minuter mötte vi en man med löparskidor utan packning. Denne man visade sig vara den tredje av det säkert 100-tal dagsturister av allehanda slag - med gamla skidor eller ultramoderna löparlaggar, med packning, utan packning, skatingåkare, gamla, yngre, män, kvinnor, småbarn i pulka, etc - vi kom att möta under dagen. Antalet skidåkare ökade markant sedan vi passerat Ösjöstugan. Den glesa björkskogen fortsattes i preparerade spår åt sydost i dalgången längs Ösjöarna. I södra änden av dalgången fortsattes leden mot Tänndalen i ca en kilometer. Vid ledskiljet (Långbrottssjön/Tänndalen/Bruksvallarna/Klinken) letade vi kl 12.30 rätt på en söderdriva. Vi byggde ett smärre blocklä, där vi i strålande sol kunde njuta lunchsmörgåsarna. Strax bredvid oss slog sig sex studenter från huvudstaden ner och intog sin matsäck.

13.50 fortsatte vi på nyvallade skidor leden uppför Hästkläppen. Bland enstaka skotrar (ca 5-10 sågs under hela dagen) men många dagstursåkare följdes kryssmarkeringen i det helvita kalfjällslandskapet. Lars verkade trivas och åkte snabbt i täten fram till rastskyddet vid Svalåtjärn.

15-15.30 fick ryggarna vila från säckarna. Lars åt lite godis. Bertil och jag justerade strumporna. Studenterna, som lunchat i samma driva som oss, kom i fatt och gav oss en pratstund. Några skatande skidåkare hann också passera innan vi fortsatte söderut. Till en början bjöds nu skrååkning på Stor-Skarvens västsluttning. Vi kom snart ifatt och passerade Stockholmsstudenterna. I den strålande solen blev det varmt. Hade man glömt att smörja in delar av ansiktet med solskyddande kräm så ¾brann det i skinnet¾. Hela kroppen blev också överhettad, för min del orsakat av långkalsonger, som ej tagits av. Några korpar sågs vid Anderssjön. Bertil ramlade vid skrååkning strax norr om Andersborg. Från stugorna följdes leden mot söder i fin utförslöpa genom björkskogen ner till väg 84, dit vi anlände 16.50. Lennart gjorde en avstickare in till det närbelägna hotell Tänndalen för att köpa bröd, mjölk och ost, varor som dock ej kunde uppbringas på hotellet. Över myrmark och sjöis, allt snöbelagt och flackt, fortsatte vi mot sydväst fram till Ströms stugor. 17.20 fick vi plats i boningshusets suterängvåning (i den sydligare av lägenheterna). Lennart och jag spände snart åter på skidorna. Utan ryggsäckar skidade vi Tänndalssjön åt öster fram till affären. I By-Boa kunde Lennart inhandla de 500g fullkornsbröd, 200g ost (10% i st. för 17% fetthalt, som affären ej förde) samt den liter lättmjölk han saknade. I telefonkiosken förhörde sig Tidaholmsbon om hemmafronten. Över sjön förbi några pimplare och inom synhåll för ett par korpar och talgoxar stakade vi åter till Ströms. Bertil och Lars hade duschat, ett exempel som såväl Lennart som jag följde. Middagen förtärdes gemensamt (för min del blåbärssoppa, smörgås och sockerkaka, som med viss möda pressades ned) kring det lilla köksbordet. Innan vi 22.30 lade oss i varsin av de smala sängarna diskuterade vi en hel del om husventilation och energihushållning.

890405 Onsdag

Vaknade 07.30. Trots sveda i ansiktet hade nattsömnen varit god. Började stiga upp i det lilla sovrummet och var efter två steg i köket. De vanliga morgonrutinerna följdes. Russingröten, smörgås och mjölk smakade gott. Vis av gårdagens sveda smorde jag idag in mig ordentligt med sololja i ansiktet.

Termometern visade -5° när vi vallade våra skidor. Det var vindstilla. 10.07 lämnade vi Ströms stugby. Lennart drog sig åt väster där han trots våra protester tänkte ta liften uppför den väntande 120-metersstigningen. Bertil, Lars och jag skidade några hundra meter österut fram till skoterleden, som följdes genom björkskog uppåt mot söder. Vi såg ytterligare tre (!) manliga ryggsäcksbärare samt en snöskoter använda denna led upp mot kalfjället. Fästet var gott och efter 25 minuter nåddes kalfjället. Vid ledskiljet (Tänndalsliften/Tänndalen/Svanåstugan) mötte vi åter Lennart som anlänt ett par minuter tidigare. En kortare paus gjordes i det strålande vädret innan vi 10.50-55 i samlad tropp fortsatte kryssmarkeringarna mot sydväst. Ett 20-tal skidåkare och sex skotrar sågs den närmaste kilometern fram till Svanåstugan, som passerades på avstånd. De vita vidderna fortsattes längs leden uppför Rödfjället, men nu utan vare sig andra skidåkare eller terrängfordon i släptåg. Vi märkte av en svag svalkande vind. Vid reservatsgränsen och ledskiljet (Fjällnäs/Tänndalen/Skedbro) på ca 1050 meters höjd gjorde vi ett kortare uppehåll vid middagstid. Utsikten mot de omgivande rundade fjällen och dödisområdet i söder imponerade. En informationstavla om reservatet liksom de inom domänerna bosatta myskoxarna tilldrog sig också vårt intresse. Nerfarten på Rödfjällets sydvästsluttning var bitvis stenig och ej alltid helt snötäckt. Renare sågs betande. Ett par pulkadragande norrmän, på väg till fiskevatten vid Rogen och Reva, passerades. Vi kom snart ner i en gles björkskog. Några ripor skrämdes upp. Bertil ramlade vid ett tillfälle. Broktjärns vindskydd nåddes 12.40. Lutade mot minirastskyddets (så litet, så att det ej gick att sitta i det; dock möjligt att ligga i det med gott skydd för vindarna) njöt vi sol och lunchmat. Norrmännen passerade oss på väg söderut.

14.10 bröt vi upp. Ledmarkeringarna och norrmännens skidspår, följdes mot söder i ett småkuperat landskap. I den glesa björkskogen sågs spår av hare, ripa och räv. I en uppförsbacke söder om Myskelvadet dokumenterade vi framfarten med kameran. Enstaka tallar sågs här och var och kom i höjd med Dalstensån att bli det dominerande trädslaget. Gamla tallar med stort inslag av torrfuror kantade stränderna där vi genade över Dalstensåns is med det mäktiga Skedbrofjället på höger hand. Vid bron över Övre Mysklan rastade vi. Genom en tätare barrskog följdes leden den sista ki-lometern fram till Skedbrosjön. Backen ner på sjöisen fick Bertil att - ofrivilligt förstås - ta till ¾Skånebromsen¾. 16.50 var vi vid STF-stugan. Vatten hämtades och middag lagades. Bertil, Lennart och jag drog oss 18.25 utan packningar västerut över sjön mot Skedbrofjället. Väster om sjön var terrängen småkuperad med inslag av tall och stora stenblock. En liten timrad renvaktarstuga passerades. Vi kom att följa sommarleden uppför Skedbrofjällets sydsluttning. Vid branterna på ca 980 m höjd lämnade Bertil och jag skidorna och vandrade i sten skravel uppför. Lennart tog med sig laggarna upp till 1060-m-nivån. Den västra toppen, ca 1130 m ö h. nåddes kl 19.50-55. Solen var på väg att sjunka nedom horisonten och det blåste kallt. Utsikten var strälande mot Bustvålen i sydväst och det stora lågfjälls och skogsområdet i Norge. Per fot och så småningom på skidor njöt vi fina utförslöpor i österled. 20.30 var vi åter vid Skedbrostugan. Det började mörkna. Termometern visade -7°.

I stugan återfanns förutom Lars, som underhållit elden och stugvärmen, även den fiskande man, vi mött redan vid 17-tiden, liksom stugvärden och två Ludvikabor (bl a den f d elitskidlöparen Nils Gryt), som skidat från Klinken under dagen. Vi betalade stugvärden, åt kvällsfika och pratade om väder vind och fjäll. Utomhus var det mörkt, norrsken och stjärnklart när vi kröp till sängs i hustets nordöstra sovalkov 22.30.

890406 Torsdag

6.30 började våra nattgrannar från södra Dalarna husera i köket. 45 minuter senare började också vi lämna bäddarna för att laga och äta frukost enligt nu inkörda rutiner. Någon timme senare var även den fiskande Tyresöbon på benen. Utomhus indikerade termometern -12°. Solen sken från en klarblå himmel. Det var vindstilla. Stugvärden tyckte vi skulle stanna och fiska. På Göteborgsmål kommenterade han Bertils och mina packningar: -Man åker väl inte till fjällen som någon sorts långtradare. Det är väl inte fråga om frakttrafik!. Aldrig skulle jag bära så tungt.

Stugvärdens frestelser till trots lämnades STF-stugan 9.45. Via dassbacken gled vi ner på myren och den med brandgula vägverkspinnar stakade skoterleden. Lars och Lennart ledde färden bland har-, hund-, räv-, men f a skoterspår. De skogsinramade Väster- och Öster-Rödsjöarna följdes längs leden åt väster och senare söder. Näset mellan Öster-Rödsjön och Rogen passerades innan Rödviken nåddes 10.50. Härifrån följdes den norra stranden på några 100 meters avstånd i en svag tidvis kylande motvind. 12.07 kom vi fram till Rogenstugan. Lunchen förtärdes i STF-boningen. En familj på skoter passerades och använde bekvämlighetsinrättningarna. Stugvärden en äldre man, återkom från en utflykt tillsammans med sin hund just när vi höll på att förbereda oss för fortsatt vandring. Dagavgiften erlades.

13.45 skidade vi åter ut på Rogen. Stakningen i riktning Storrödtjärn följdes mot söder i den ostliga vinden. Några ensamma korpar sågs av och till. Mindre diskret var en helikopter som pendlade fram och tillbaka i öst-västlig riktning bärandes en stor tunna i en vajer. Fordonets uppgift var att kalka de försurade sjöarna i området ( idag förmodligen Bredåsjön och västra Rogen). På andra sidan sjön sågs skotrar, vars förare sannolikt fiskade. Några renspår sågs där vi skidade fram på behörigt avstånd från de vackert tallbevuxna stränderna. Lågfjällen Gråstöten, Tandsjövålen och Rogstöten utgjorde orienteringspunkter. Vid södra spetsen av Rogen följde vi vinterleden in i den ståtliga, högt belägna (760 m ö h) och av spåren att döma av älg frekventerade tallskogen. I urskogens lugn njöt vi solens värme under en rast 15.10-15.40. Uppför genom tallskogen, över den myr, där vi utan åthävor förpassade oss till såväl ny kommun (Älvdalen), nytt landskap (Dalarna), nytt län (Kopparbergs län) som ny landsända (Svealand) och vidare upp på kalfjället fortsatte vi fram till Storrödtjärnsstugan, vars farstukvist vi stod 16.45.

Vi möttes av en ca 50-årig kvinnlig stugvärd, som intresserade sig mycket för vår vindmätare (5-6 m/s so vind. Hänvisade till stugans norra avdelning var vi snart i förd med aftonvarden (vilken för min del bestod av potatismos, kassler och hårdbröd). Lennart gjorde på egen hand en kvällstur 18.25-19.20 och besteg Brattbäckvålen. Vid återkomsten sågade och högg han ved och avläste även temperaturen 19.45: -2,5°.

The och samtal avslutade kvällen innan vi vid 22.00-22.15 kröp ned i våra bäddar (Bertil, Lars och Lennart i det östra rummet, jag i det västra).

890407 Fredag

Jag vaknade 6.30. Tvingande omständigheter fick mig att kliva upp 7.15. Utomhus rådde dimma (med sikt på 1-2 rösen) och kylande (-4°) sydlig vind.

8.00 var vi alla fyra på benen. Eld tändes i spisen. Gröt kokades, mjölk vispades, termosar fylldes, smörgåsar breddes och frukosten intogs. under packningsbestyren bad oss stugvärden vidarebefordra och posta några brev, som således också tillfördes ryggsäckregionerna. Till följd av underkylt regn var skidorna belagda med ett lager av ispansar, som fick skrapas bort innan avfärd kunde ske 10.05.

De röda kryssmarkeringarna följdes i dimman västerut i en måttlig sidvind från vänster. Efter ca en halvtimme passerades Slagusjöns vindskydd. Här blåste det ca 4-5 m/s s vind, temperaturen visade -1°. Leden vek nu av mot söder samtidigt som det bar utför. Detta innebar en kylande motvind. I det mjölkvita konturlösa landskapet ramlade tätmannen Lennart (för det första gången i en utförslöpa). Snart var vi nere i björk- och något senare i tallskog. Sikten förbättrades och vinden avtog. Från ledskiljet (Töfsingen/Hävligen/Storrödtjärn) följde 20 minuters behaglig utförslöpa ner till sjön Hävligen, vars is vi skidade 11.20. Sju snöskotrar stod parkerade just där leden når isen. Vi sökte oss söderut mot vindskyddet utanför nationalparksgränsen. En vindbiten gammal timrad stuga visade sig, trots anslag om Långfjällets naturreservat på väggen, vara privat. En dam hänvisade oss till ett öppet vindskydd något hundratal meter norrut. (I omedelbar närhet fanns dessutom ytterligare en stuga, som ej var markerad på kartan). Vi föredrog i stället att åka några hundra meter in bland talgoxarna i tallurskogen. Här fann vi lä och ordnade en rastplats. Utan ryggsäckar tog vi sedan upp på den ås, som just invid sjön utgör den nordliga gränsen för Tofsingdalens nationalpark. Reservatet karaktäriserades här av en storblockig tallskog. Åter vid ryggsäckarna kl 12 förtärde vi under turens hittills kallaste rast smörgåsar och varm dryck. Termometern visade +1°, när vi lämnade rastplatsen och på antytt klabbande skidor diagonalade oss i nnv riktning över Hävlingen. Ett flertal skoterburna fiskare sågs på avstånd.

Vid Hävlingsstugornas fiskecamp, alldeles vid raststugan, kom några av terrängfordonen inom hör och doftavstånd. Den kryssmärkta skoterleden följdes nu mot ssv. Tallskogen övergick snart i björkskog, där större hackspett sågs flyga mellan träden. Björkarna glesnade och snart var vi åter på kalfjället. I den sydliga vinden och långsluttande stigningen sänkte sig dimman: allt blev tilltagande mjölkvitt. Sikten begränsades ofta till ett-två rösen. Vandringen kändes tämligen enehanda trots tretton skotrar (nio passerade oss, fyra var på väg åt motsatt håll) vars bensinångor vi kunde reta oss på. Öster om Jakobshöjden ( strax n om ledskiljet Hävlingen/Grövelsjön/Storvetteshågna) mötte vi sex skidåkare, som rastade i vindsäckar i närheten av leden. Gruppen var på väg mot Hävlingen. Ca kl 15 nåddes ledens och tillika dagens högsta punkt (1040 m ö h). Kameran togs fram och de dimhöljda medvandrarna förevigades. Nu tog utförsåkningen vid. De följande två kilometrarna (fallhöjd ca 200m) tillryggalade Lars och Lennart på ca 11-12 minuter. Bertil och jag, med betydligt sämre glid, behövde ytterligare fem minuter innan vi nådde planare nivåer i höjd med Grövelsjön. Tillsammans skidade vi de sista metrarna fram till STF-centret, som nåddes ca 15.22. Vi tog av skidorna och beställde nattlogi i receptionen. Våra rum i annexet (Lars och Lennart fick nr 1; Bertil och jag nr 7) var snart belamrade med våra prylar. Lennart tog en aftontur ner till sjön (Grövelsjön) medan bastun blev oss övriga en alltför stor frestelse. Kl 18 intogs kvällsmaten i annexets kombinerade kök och matsal. Näringskarensen inför morgondagens blodprover påbörjades. Överbliven mat gicks igenom och noterades. Packningarna omdisponerades. Från telefonhytten varskoddes anhöriga om deltagarnas lyckliga framkomst till civilisationen. För den hugade gavs också möjligheter att se Mats Wilander spela Davis Cup-tennis i televisionen. Någon gång mellan kl 21-22 gick vi till nattvila.

890408 Lördag

Armbandsuret väckte oss 5.45. Bertil skyndade sig upp, och över till rum 7, där Lars och Lennart väcktes. Bertil tappade snart Lars, Lennart och mig på 10 ml blod. Docenten fick strax efteråt finna sig utsatt för samma omilda behandling, men nu med mig vid nålarna. Vi tågade i samlad tropp till bastun för vägning. Enl denna våg skulle Lars, Lennart och jag ökat i vikt (3,3 resp 0,7 kg); Bertil gått ner ca 1 kg. Vi satte ingen större tilltro till dessa divergerande värden.

Åter i annexet packade vi ryggsäckar och intog frukost. Utomhus var luften fuktig, det blåste en svag (2-3 m/s) sydlig vind och termometern visade -2°. Skidfodralen som med sitt innehåll stått ute under natten, var blöta efter nattens underkylda regn. Efter en stunds väntan kom den röd-blå-vita bussen (Wasatrafik) några minuter sent till vändplanen vid STF-anläggningen. Vi lastade in våra packningar samtidigt med 10-talet medresenärer. 7.00 släppte den ca 55-60-åriga busschauffören loss hästkrafterna. Hans son (?) hjälpte honom att plocka in postsäckar längs vägen. Här och var klev nya resenärer på. Snön avtog snabbt. I Älvdalen var det i stort sett barmark. Vi ängnade tiden åt samtal, läsning och frukost (gällde Bertil som ej hann äta före avfärden). Vid uppehållet i Särna (invid det gamla stationsområdet) intog vi våra första glassar på en dryg vecka. I Mora 10.25 steg Bertil av vid busscentralen för bussbyte och vidare färd mot Falun. Lars hoppade också av. I hans fall gällde det att skaffa kontanter till tågbiljetten från någon centralt belägen bankomat. Lennart och jag fortsatte med bussen till järnvägsstationen. Packningarna plockades ur. Biljetterna beställdes. Lars dök snart upp och tillsammans hann vi besöka perrongcafét före avgången 11.05. Lars och Lennart hade baxat in sin packning i vagn 26, jag min ryggsäck och skidfodralet i vagn 26, jag min ryggsäck och skidfodralet i vagn 28. IC-tåget (röd avgång) medförde cafévagn. Tillsammans med ett fåtal andra gäster intog vi dagens rätt (ravioli resp kassler och sallad) till det faci-la priset av SEK 39:-.

I Borlänge lämnade Lars och Lennart Stockholmståget för vidare färd mor Skövde resp Norrköping via Ludvika - Hallsberg. Ensam tillsammans med SvD och några smörgåsar, fortsatte jag vidare mot huvudstaden. I Sala fick jag tillfälle att hjälpa en dam och hennes son som stigit på bussen i Grövelsjön på morgonen (pojken blev åksjuk under bussresan och måste ut och kräkas), av med packningen. Stockholm mötte med sol och värme. Efter presentinköp på Åhlens varuhus (i anledning av hustruns stundande födelsedag) vandrade jag kulverten ner mot tunnelbanan och den sista sträckan ned mot Hässelby. Ännu ett fjälläventyr var tillända.

         Erik Jönsson