Expedition Club

110309 Onsdag

Storulvån – Sylarna 16 km

Eftersom SJ numer bara kör vissa dagar till Enafors och vi då hade varit tvungna att byta till Veolia-tåg i Duved valde vi att byta till busstransfer redan i Åre. I väntan på avfärd hann vi beskåda den nya stationsbyggnaden / köpcentret.

På vägen fyllde vi på med fler passagerare, bl a Lars som fått lov att ta in på fjällhotellet i Enafors. Nu gick det bra för WV-bussen med tillhörande bagagevagn att ta sig uppför backarna till Storulvåns fjällstation dit vi anlände straxt efter kl 10. Vi möttes av Bosse och Barbro som tillbringat en natt på fjällstationen liksom Lennart Axelsson, expeditionens sjunde deltagare. Lennart hade värmt upp genom att skida upp från Enafors, medan Bosse och Barbro istället gjort en dagsutflykt till vindskyddet vid Ulvåtjärn. Barbro hade haft problem med för långa och bakhala skidor och därför hyrde hon nu skidor med tillhörande stighudar samt pjäxor, från fjällstationens uthyrning.

Efter en "STF-medlemsfika" på Storulvån packade vi in skidfodral, hemfärdskläder och skidfodral i ett förvaringsskåp. Vädret som studerades med hjälp av yr.no utlovade motvind 5-6 m/s, avtagande mot eftermiddagen och uppehåll. Således bestämde vi oss för att försöka färden mot Sylarna. Vi spände på oss skidorna, justerade ryggsäckarna och skidade iväg.

Första km upp mot Lill-Ulvån (som vi passerade utan att märka den) gick genom lätt vegetation och vi blev raskt varma. Det blåste ganska kraftig motvind och vi passerade ett par med ett barn i pulka som försökte få lä i vindsäck bakom några buskar samt några norska damer som klistrade stighudar på skidorna. Ju mer vi kom upp mot fjällkammen, ju mer tog vinden i och Oves vindmätare visade 9 m/s i byarna. Sikten var dock hygglig. Vi mötte snövesslan Syl-Expressen och en skoterförare som fraktade tomburkar och sopor från fjällstationerna. Han hade kört från Helags och sade att vädret var ungefär det samma hela vägen så han undrade om vi skulle klara oss.

Så småningom kom vi upp på platån väster om Lill-Ulvåfjället. Leden följde kraftledningen och efter ytterligare någon km skymtade vi Spåjme vindskydd i fjärran, 8 km från starten. När vi närmade oss vindskyddet mötte vi ett utspritt gäng skidåkare, många med pulka. Det var sex vuxna och elva barn som tagit vesslan till Spåjme för att skida i medvinden fyra km ner till Storulvån. Enligt vad vi kunde se verkade det inte bli en alldeles enkel uppgift på den hårdblåsta snön. Flera ganska små barn stretade tappert på men gruppen var redan ganska utspridd och gissningsvis slutade det nog med att alla barnen fick dras i pulka.

För vår del var det tur att de lämnat vindskyddet, annars hade det blivit trångt. Vi bänkade oss för lunch och fick snart sällskap av ett par i övre medelålden och två tjejer ur personalen på Storulvån. De hade alla åkt med vesslan till Sylstationen och skidade tillbaka. Tjejerna skulle börja sitt skift 16.30 så de fick nöja sig med en snabb rast. Det äldre paret sade att de första två kilometrarna, från Sylarnas fjällstation och ner till Sylarnas vindskydd varit så besvärliga i hård medvind och svårigheter att se markens isiga beskaffenhet att de valt att ta av sig skidorna och gå ner.

Bosse hade grävt fram Erik Jönssons gamla recept på lunchblandning så han och Barbro lät sig väl smaka av den varma "gröten" medan vi övriga njöt av smörgås och kaffe. Jag passade på att plåstra om mina stortår med compeed eftersom båda klämdes av ett veck i pjäxorna. Några gick på dass där det enigt utsago "drog rejält ur sitthålet"!

När vi lunchat var det dags att ge sig vidare mot nästa etappmål, Sylarnas vindskydd, sex km bort. Nu bröt plötsligt solen fram och stärkte oss på vår färd. Tyvärr varade det inte så länge utan sikten dämpades snart igen. Färden gick dock bra framåt och efter fem km passerade vi ledförgreningen mot Blåhammaren. "Nu är vi snart vid vindskyddet" tänkte vi men den sista kilometern kändes lång. Väl där tyckte Ove och Eva att de hade farten uppe och valde att fortsätta mot fjällstationen. Vi andra tog dock en paus med lite godis. När vi frös var det dags att fortsätta men nu friskade vinden i mer, rakt mot oss och sikten minskade. När vi hade några hundra meter kvar började det snöa. Fjällstationen försvann helt ur sikte och sikten sjönk till ca tre kryss. Då kändes det bra att vi nästan var framme.

Denna dag myntades nog ännu ett EC-ordspråk: "Rätt som det är, är man framme". Det handlar om att trots att det kan kännas tröstlöst ibland, när allt man ser är bakdelen av kompisens skidor och man tycker att det är oändligt långt kvar. Då är det bara att fortsätta åka och rätt som det är, är man framme.

Väl framme bjöds vi på Sylarnas klassiker: ett glas varm saft för nyanlända. Krafterna återvänder märkvärdigt fort när man får sätta sig i foajén och smutta på den varma drycken. Vi inkvarterades i två fyrabäddsrum i huvudbyggnaden. Det var ganska lite folk på fjällstationen, säkert som en följd av vädret. Efter lite persedel- och personvård (dusch) var det dags att laga middag.

På menyn stod makaroner och färssås, championer och lök (Lennart, Bosse och Barbro) och pasta med ost (Ove, Eva, Lars och Mats). Efter lite efterrätt spelade vi en omgång plump innan vi kröp till sängs.