Expedition Club

2004: Vålådalen - Höglekardalen

20/3 Vålådalen - Vålåvalen 15 km ?

21/3 Vålåvalen - Lunndörrsstugorna 13 km ?

22/3 Lunndörrsstugorna - Anarisstugan 20 km ?

23/3 Anarisstugan – Hosjöbottnarna - Höglekardalen 21 km ?

Summa 69 km ?

Karta: Lantmäteriets fjällkarta Z7 (Åre-Vålådalen-Bydalen).

2004-03-20 LÖRDAG

Några minuter före annonserad tid (08:18) ankom tåg 864 stationen i Undersåker. Jag kände mig utvilad efter en natts sömn i bädd 52 (vagn 53), sedan jag vid midnatt embarkerat nattåget i Stockholm. Jag plockade ut ryggsäcken (som var ovanligt lätt i år, bara cirka 25 kg, då inget tält tagits med), skidfodralet och liggunderlaget ur liggvagnen. Ute på plattformen möttes jag av Bertil Holmstedt, som hjälpte mig att bära skidorna till den väntande bussen mot Vålådalen. I bussen träffade jag också Ove Eriksson och Lennart Axelsson. Bertil, Ove och Lennart hade anlänt med tidigare tåg från Skövde och Örebro.

Bussen lämnade stationsplanen kl. 08:25, 20 min. före utsatt avgångstid! Tillsammans med 15-20 andra passagerare färdades vi genom ett snöfattigt landskap direkt vill Vålådalens fjällstation, som nåddes kl. 08:50. Utanför fjällstationen ordnade vi sedan våra pinaler, plockade fram skidorna och använde bekvämlighetsinrättningarna. Ove och Lennart passade också på att dricka kaffe och äta en nybakad bulle på fjällstationens café. Själv smög jag in på toaletten och satte på mig långkalsonger, trots den relativa värmen (+2 grader C utomhus).

Vi fotograferade varandra, när vi var startklara. Därefter vandrade vi kl. 9:30 med skidorna i nävarna ner till parkeringsplatsen och spårcentralen söder om fjällstationen. På södra sidan om vägen satte vi på skidorna och stakade iväg kl. 9:36.

Spåren mot Vålådalen var isiga. Efter 5 min. tvingades Bertil och Lennart till vallning (Universal klister) p g a dåligt fäste. Ove och jag hade mohairremsor under våra skidor. Efter någon kilometer längs skidleden mot Vålåvalen tog snön plötsligt slut i en nedförsbacke i granskogen. En man från Gävle hade försökt skida på den framtinade vegetationen och stupat på platsen. Vi gick därför nerför backen med skidorna i nävarna.

Efter en stunds samtal med Gävlebon och med skidorna åter under pjäxorna letade vi oss vidare mot väst-sydväst längs ledkryssen. Vid myrarna mellan Nulltjärnarna och Joänget fick vi leta efter snön och ta stora omvägar för att komma fram. Detsamma gällde två skidåkare - på väg mot Vålådalen - som vid såg på 100 m avstånd. Vi mötte även lite längre fram i skogen fem hundspann på väg mot Vålådalen.

Kl. 11:30 nådde vid den nya bron över Stensån. Vi bestämde oss för att ta lunchrast på detta ställe. På framtinad vegetation vid en sten lade vi ut liggunderlagen. Vi blandade müsli blandningen med vatten och lät oss njuta. Ove och Erik hämtade upp mer vatten i vakar i Stensån strax uppströms bron. Det snöade lätt i den relativt täta gran- och björkskogen.

Kl. 12:15 lämnade vi rastplatsen. Bertil hade dessförinnan lagt på gul valla under sina plastbelagsskidor. Bertil och Lennart fick snart ordentligt klabb under sina skidor. Det var tendens till underfrysning även för Ove och mig.

Bara 5 min. efter omvallningen fick Lennart och Bertil försöka skrapa bort så mycket som möjligt av tidigare anlagd valla. Detta till trots fortsatte underfrysningstendenserna under de närmaste timmarna och vi fick göra flera pauser för att med paraffin eller kallvalla försöka neutralisera den mjuka vallan. I skogen mötte vi en mor och tre barn på väg åter till Vålådalen efter en dagsutflykt.

Kl. 13:35 nådde vi skoterleden (några 100 m öster om Skaftet). I den kommande uppförsbacken bar Lennart skidorna. Vi mötte de två första skotrarna för dagen, senare följda av ytterligare tre.

Kl. 14:45, efter drygt 200 m stigning nådde vi ledskiljet (Stensdalsstugorna – Vålåstugorna – Vålådalen) beläget cirka 930 m ö h. Vi hade nu nått kalfjället och kände oss trötta. Det fortsatte att snöa och reliefer var svåravlästa. De näraliggande Smällhögarna låg djupt inbäddade i moln.

Jag spårade ett tag, men snart fick Bertil, och senare Lennart, med bättre glid ta över farthållningen i den nu flacka terrängen. Tolv skotrar passerade oss på denna del av etappen. Jag hamnade nu på efterkälken då jag var trött och mina gamla mohairskidor, som med åren utvecklat ett omvänt spann, bromsade framfarten. Det smärtade också i vänster axel när jag skulle staka (effekt av en s k frozen shoulder). Spåret var sladdrigt när vi följde skoterspåren, som slingrade sig fram i björkskogen, där det fanns snö. Vinden kom från NNO och uppmättes vid en kort rast till 3 m/s. Temperaturen föll till 0 grader eller någon tiondel under.

Kl. 16:30 anlände vi till Vålåstugorna. Vi var trötta när vi betalade vår avgift till den nyanlände stugvärden i huvudstugan. Vi fick betala 235 kr (STF-medlem) och 100 kr mer för icke STF-medlemmar. Vi installerade oss i ett 4-bäddsrum som vette mot norr. Snart huserade vi i köksavdelningen (som vetter mot väster) och intog skinka och rotmos (Ove och Erik) resp. skinka och potatismos (Lars och Bertil) samt smörgåsar och vatten. Lennart diskade, hämtade vatten, tömde slaskhinken, o s v. Bertil lagade sin vänstra skida, där bindningen orsakat problem under dagen (en skruv hade lossnat). Lars och Ove ägnade sig senare åt skönlitteratur (Stark medicin av Arthur Hailey resp. kriminalromanen Den 6:e passageraren). Jag skrev i dagboken och funderade över min högra axel, som smärtade. Lennart hade efter ankomsten tänt en brasa i kaminen i vårt sovrum. Det blev skönt varmt när vi kröp till sängs cirka kl. 20:30.

2004-03-21 SÖNDAG

Ove var ute av tvingande skäl vid 5-tiden på morgonen. Det blåste, snöade och termometern visade -5 grader C. Vi övriga tre började röra oss kl. 06:30. Bertil var först uppe och snart följde vi andra efter. Min högra axel kändes bättre efter nattens vila. Av stuggästerna var vi först ute i köket. Vi kokade vatten till termosarna, kokade havregrynsgröt, blandade vatten med torrmjölkspulvret samt bredde smörgåsar till dagens lunch. Vi intog frukosten (gröt, mjölk, smörgåsar) samtidigt som övriga gäster och stugvärd kom till köket. Nu följde disk samt packning av sovsäckar och andra prylar ner i ryggsäckarna. Lennart och Bertil vallade sina skidor. Vi sopade vårt rum (nr 6 på norra sidan) och gjorde ett sista toalettbesök. Inför avfärden noterade vi -2 C, snöfall och en nordlig vind om 3-6 m/s.

Kl. 08:50 skidade vi iväg i den nordliga vinden och snöfallet i spåren efter en man och en kvinna längs de röda träkryssen leden mot öster. Trots att vi fick hjälp med spårning i den knappt dm djupa snön, kom vi aldrig ifatt paret. Lennart höll täten i vårt sällskap. Till en början kunde vi njuta av behagliga utförslöpor i ett vitt landskap med lättforcerad fjällbjörksskog.

När vi efter cirka 2 km passerade Vålån började det att frysa under våra skidor. Lennart hade det mest besvärligt med sina träskidor, faderns från 1950-talet. Härifrån kom dagens tur för oss alla att präglas av cm tjocka lager snö under skidorna. Vi fick många gånger stanna till för att skrapa av snön under skidorna. Ove, Bertil och Erik brukade ställa upp sig tvärs över spåret och låta Lennart åka över de tvärställda skidorna. Vi vallade också med paraffin.

Strax norr om Uhpstahke, där leden drar fram i en trång dalgång, fick vi naturligt fint lä för vinden (som vi som mest uppmätte till cirka 5-6 m/s, med 8 m/s i byarna). Vi stannade här för lunch kl. 11:30. På kullen norr om oss sågs sommarledens stig. Chokladpulver utblandat i varmt vatten direkt i kåsorna/skopan, lunchblandning och smörgåsar smakade bra. Under vår lunch passerade en man och en kvinna från Färjestaden vår rastplats.

Vi fortsatte sedan leden vidare mot öster genom björkskog följd av granskog i sköna utförslöpor och passerade härvid ölänningarna. Ove och Erik åkte ofta vid sidan av spåret, eftersom underfrysnings tendenserna då var mindre. Strax före bron över Lunndörrsån fanns en kort men tvär utförsbacke. Lennarts glid var här obefintligt och han gick nerför backen.

Kl. 14:40 anlände vi Lunndörrsstugorna. Den för turister öppna boningen var väl strukturerad. Skorna fick man ta av sig redan i farstun. Där fanns sedan ytterskor att låna, när man tillfälligt ville gå ut, t ex. stövlar, vars skaft var bortklippta. I nästa farstuetapp fanns inneskor till låns. Vi möttes av en hund och dess husse, stugvärden, som på västgötsk dialekt lät meddela: ”- Fyra gubbar från Vålåstugan. Det måste väl vara ni!” ”- Mycket tunga”, kommenterade han vidare våra packningar.

I stugan pratade vi med paret från Öland. Ove och Erik åt upp mackor som blivit kvar sedan lunchen. Bertil åt också en smörgås. Lennart hade druckit kaffe och smörgås i en sista paus cirka 2 km väster om stugan och försvann snabbt iväg på en kvällstur utan packning in i Lunndörrsskalet. Vi andra betalade stugvärden avgiften i skum belysning då platsens elsystem inte ville fungera denna dag.

Middag, som bestod av potatismos och skinka för Ove och mig, åts i köket. Lennart kom åter från turen i Lunndörren i skymningen kl. 18:30. Kl. 20:10 släckte vi ljuset i vårt rum och låg snart alla och sov.

2004-03-22 MÅNDAG

Kl. 23:30 trevade jag mig ut i mörkret, längs korridoren, ut i farstun, där jag satte på mig husets stövlar (där skaften var borttagna) och vandrade ut till bekvämlighetsinrättningen i en alldeles vindstilla natt. Det var mycket varmt i vårt rum, nr 5, på husets östra sida närmast köket. Vid 02-tiden öppnade Lennart vädringsfönstret.

Kl. 06:10 började vi alla röra på oss. Det hade blåst ibland under natten, varför vädringsfönstret stängts. Vi kokade nu vatten till den gemensamma gröten och åt därtill smörgåsar. Matsäck för dagens lunch i ordningsgjordes. Lennart diskade. Övriga sänggäster i stugan var på benen vid 07:30 – 08:00 tiden. Vi besökte toaletten. Lennart betalade stugvärden och fick ett litet paket russin i växel, då växlingspengar saknades. Utomhus visade termometern -5 grader C. Omkringliggande fjälltoppar var höljda i dis i anslutning till enstaka snö skurar.

Kl. 08:20 lämnade vi stugplatsen. Lennart tog täten längs leden mot Anarisstugan, som enligt skyltarna låg 22 km bort. Cirka 1/2 - 2 dm nysnö gjorde det jobbigt för förste man, som fick spåra. Vinden kom från sydost. Solen var mestadels i moln. Lennart spårade de första cirka 2 km på Stor-Gröngumpens nordvästsluttning. Sedan tog Bertil över som förste man, följd av Erik. Ripor flög ibland upp. Kl. 09:20 nådde vi stigskiljet vid Pyramiderna. Här stannade vi och tog av ryggsäckarna. Det blåste 4-5 m/s ostlig vind och temperaturen låg på -4 grader C.

Efter den korta rasten fortsatte vi västerut med Erik i täten. Efter passage av Grönan, vattendraget, inte nöjesparken, såg vi ett 30-tal renar som betade av framblåst vegetation på slätten. Vid stigskiljet, där sommar- och vinterlederna mot Anarisstugan delar sig, bestämde vi oss p.g.a. vindarna för att följa vinterleden i dess mer skyddade terräng.

Vi tog oss längs jokkravinen ner till den kungliga jaktstugan vid Issjön, där vi stannade till för förmiddagsfika kl. 10:20-10:50. Vi skrapade av snön på farstubron och lade ut liggunderlag att sitta på. Lennart och Ove intog kaffe och smörgåsar. Vår närmaste vy var en närbelägen hundgård. Bäcken var öppen, varför vi promenerade över den på en träbro invid stugan.

Kl. 10:50 fortsatte vi vidare mot nordost. Först följde vi, under någon knapp km, en dalgång i björkskogen, som var vackert draperad med snö och 1-2 dm djup nysnö för Erik att spåra i. Vid stigskiljet Lunndörrsstugorna/Staloviellekåtan/Vallbo fortsatte vi ett par km bland spridda björkar längs vinterleden på Strååntjes nordsluttning. Min stram gick av och fick bytas. Just då fick vi under cirka en halvtimme njuta av solen, i en annars mulen dag. Plötsligt sågs skarpa underbara konturer.

Längre österut kom vi ner i granskogen. Här var det konstant 2 dm nysnö som skulle forceras. Det var tungt att gå först; mest spårade Lennart och Erik, ibland även Bertil. Erik stöp i en nedförsbacke i granskogen, där det plötsligt var cirka 4 dm nysnö som satte tvärstopp för framfarten.

Kl. 12:15 var vi nere vid Staloviellekåtan. Den välhållna rastkåtan var möblerad med fyra stolar och ett bord samt försedd med fönster. I anslutning till kåtan fanns ett dass med frigolitring. I kåtan intogs dagens lunch: lunchblandning, smörgåsar, choklad och för Lennart och Ove även kaffe.

Det var fyra grader kallt och vindstilla när vi kl. 13:15 mätta och belåtna lämnade kåtan. Det hade börjat snöa. Ifrån kåtan kunde vi följa skoterspår längs leden österut genom granskogen. Leden följde Bodhögens och Kruptjies nedre nordsluttningar ovan Östra Vattensjön. Lennart och Bertil tog nu täten. Det var betydligt lättare och snabbare att ta sig fram här än tidigare under dagen, när vi själva fått spåra. Ibland tenderade det dock att frysa till under skidorna, vilket var mest påtagligt under Lennarts trälaggar.

Efter en knapp timme och cirka 4 kms åkning stannade vi för rast när leden svängde av mot söder uppför Kruptjies branter. Lennart och Bertil vallade för fäste. Vi justerade alla klädseln inför den väntande stigningen upp genom skogen till kalfjället (från 740 till 940 m ö h).

Kl. 14:30 började vi klättringen, som var ansträngande. Termometern visade på -5 grader C, men det var vindstilla och disigt. Utsikten bakåt mot Vattensjöarna, Fangvalen och längre bort belägna fjäll var vacker och vårt kämpande uppför vidderna måste förstås förevigas mot denna bakgrund. Under arbetet uppför mötte vi två skotrar på väg utför. Någon km SSO om stigförgreningen (mellan sommar- och vinterled), i dalgången mellan Kraapa och Kruptjie stannade vi till för en kortare paus. Det var nu inte längre lika brant sluttning och även kyligare. Lennart tog en kaffetår och en smörgås. Vi satte på oss anorakerna innan vi fortsatte vidare mot norr.

Cirka kl. 15:20-15:30 passerade vi passpunkten 940 m ö h. Därefter följde utförsåkning under någon km, följd av slätåkning mot Anarisstugan, som kunde ses långt borta på andra sidan slätten redan från ett par kms håll. Bertil hade fint glid och pinnade på i täten. Vi var framme vid stugan kl. 16:20 och Bertil försvann direkt till toaletten.

I stugan välkomnades vi med varm saft av stugvärden, en känd röst vid radio Jämtland, program P3 och P4. Lennart följde med stugvärden och hämtade vatten (i en vak i sjön?). Vi övriga njöt stugvärmen, då stugan redan värmts upp. Ove testade sin mobiltelefon. Vi skrev vykort och Erik skrev i dagboken. Vi lagade mat. Erik och Ove åt makaroner och färssås medan Lars och Bertil intog potatismos och färssås, under det att stugvärden var på eftermiddagsutfärd per skidor. Värden kom förbi senare på kvällen för att ta betalt (195 kr/STF-medlem, 295 kr/övriga = Bertil) Stugvärden hjälpte oss också att beställa rum i Höglekardalen hos ”Dolly Parton” på fjällpensionatet. ”Jag kommer aldrig ihåg vad hon heter, men hon sminkar sig som Dolly Parton”, sa stugvärden.

Efter ett flertal besök på den med fina naturbilder smyckade tvådörrars bekvämlighetsinrättningen, blåste Lennart som siste man ut ljuset i stugans östra rum kl. 20:40. Vi hade då cirka + 20 grader C inom hus och cirka – 5 grader C utomhus.

2004-03-23 TISDAG

Kl. 23:30 var jag på toalett besök. Det var mulet ute och jag hade god hjälp av Lennarts ficklampa.

Kl. 05:50 anbefalldes allmän uppstigning. Ur den gröna gamla glassplastkartongen plockades blodprovsattiraljerna fram. I den skumma gryningen, upplyst av stearinljus, stack jag i tur och ordning Ove, Lennart, Bertil och mig själv i venösa blodkärl. Från var och en erhölls därmed 10 ml blod för senare analys. Full aktivitet rådde i stugan. Vi plockade ihop prylar och förberedde frukosten: havregrynsgröt (2 portioner) med russin eller socker samt smörgåsar (mjukt fullkornsbröd eller knäckebröd) med ost, mesost, kaviar och Bregott (av modell före 1991).

Efter frukost och sopning av stugan samt färdigställande av packningen, under vilken jag återfann mitt sedan gårdagen saknade kartfodral, lämnades 6-bäddsrummet i den lilla stugan. I cirka 9-gradig kyla bytte vi några ord med stugvärden. Han trodde att vi skulle få spåra fram till Hosjöbottnarna, men att vi därifrån sannolikt skulle ha hjälp av skoterspår. Vädret förutspåddes lugnt, molnigt och med en temperatur om cirka 0 grader C hela dagen.

Kl. 07:50 gled vi ned längs den kryssmärkta vinterleden mot öster i riktning mot Anasjön. Vi såg spår efter snöskor (stugvärdens). Efter 30 min stannade vi till för att justera klädseln nere vid Anasjön. Vi blev varma och flera av oss (Bertil, Ove och Erik) tog av sig anorakarna. Vi fortsatte längs ruskmarkering (orangefärgade vägmärkspinnar) över Anasjön på dess smalaste ställe. När vi några 100 m efter sjön kom upp på en mindre kulle såg vi ett 30-40 tal renar som betade ett par 100 m framför oss längs leden. Snart lade de märke till oss och samlade ihop sig. ”De formerar sig för anfall”, sa Ove. När Lennart åkte nerför kullen satte djuren av i en vild rörelse, dock inte emot oss utan istället ifrån oss så att snön yrde bakom dem. Vi kunde nyttja renarnas tilltrampade stig under något 100-tal m för att underlätta vår framfart, som även i övrigt underlättades av ett gammalt översnöat skoterspår. Lennart spårade mestadels, men ibland lade sig Bertil eller Erik i täten.

Vid stigskiljet väster om Bredsjöhögen och norr om Bredsjön, där skoter- och skidlederna mot Hosjöbottnarna delar sig, lämnade vi det översnöade skoter spåret, som tog av mot nordost. Vi beslutade att följa skidleden rakt österut längs leden över Bredsjöhögen. Det blev nu betydligt tyngre att spåra med 2-3 dm nysnö att forcera. Vi fick en fin överfart över berget med en 80 m höjdstigning och dito nedfart i ospårad lössnö. Nere vid Kälasjön stannade vi till för fika kl. 10:10-10:30. Vi intog choklad och smörgås, förutom Lennart som intog kaffe tillsammans med sin macka. Vi fortsatte sedan vidare i spårsnö åt öster över sjön (nu med Lennart som förste man), därefter genom skogen (med Bertil och Erik som draglok) och kom fram till leden vid Hosjöbottnarna kl. 12:00.

Efter en kort rast för att vila axlarna och uträtta behov fortsatte vi längs skoterspår i drygt 500 m ner till Hosjö kraftverket (vid Storån). Här vek skoterspåret av åt sydväst. Vi fick nu själv spåra längs vägen. Lennart var besviken och funderade över alternativa vägval. Efter en knapp km, där vi såg rävspår och spår efter ripa, förbättrades emellertid förhållandena. Vid ledförgreningen (Hosjöbottnarna/Glen/Höglekardalen) kom vi åter fram till uppkörda skoterspår. Vi såg för övrigt också en skoter, den första under dagen. Vi följde nu leden österut och märkte av en viss tendens till underfrysning under skidorna. Solen tittade fram emellanåt. Vi var hungriga. Vid östra änden av Nedre Skafttjärnen slog vi oss ner på en sydlig sluttning strax norr om skoterleden.

Kl. 12:15-13:15 intogs lunchblandning och smörgåsar samt choklad. Där vi satt på liggunderlagen såg vi en skoter på leden passera mot öster samt ett par stycken cirkulerande på tjärnen. I fjärran på Hosjövalen sågs en renhjord. Det var soligt, men oftast filtrerades strålarna genom en tunnare molnslöja.

Kl. 13:15 skidade vi vidare längs skoterspåret och leden mot sydost. Efter den beskedliga stigningen upp mot Hosjövalen följdes skoterspåret, som nu höll sig ungefär mitt emellan ledmarkeringarna och kraftledningen. Här gick Lennarts högra stram sönder, vilket föranledde en välkommen paus. Landskapet var här vitt och platt: en slätt med leden som en oändlig linje sträckande sig mot fjärran. Utsikten mot Sällsjöfjället, Västerfjället och Hovdehögens dalgång samt de sydligare Drommen och Falkfångarfjället imponerade. Mot söder fanns lättare moln och molnslöjor, men kring Höglekardalen och Bydalen vilade tunga blågrå skyar.

Efter en dryg kvart fortsatte vi skidande i OSO riktning. Lennart drog beslutsamt i täten. Som tidigare sågs ibland renspår, men nu även spår efter hund och på några ställen skidspår som i 90 graders vinkel tog av från skoterspåret ut i lössnön. När vi nådde björkskogen, följde vi skoterleden längs vägen.

Kl. 14:45 stannade vi till för rast vid ledförgreningen (Glen/Hosjöbottnarna/Höglekardalen). Vi var nu inne i en julkortslik granskog. Ovan oss seglade en örn. Om 18 minuter skulle bussen lämna Höglekardalen. Något försök att hinna denna förbindelse gjordes dock aldrig. Vi beslutade i stället att ta en paus inför den framför liggande utförskörningen. Godisblandning och vatten slukades.

Kl. 15:05 började utförsåkningen längs skoterleden. Bertil hade i vanlig ordning det bästa glidet följt av Lennart och Ove. För mig blev det trögast beroende på mohairremsor och negativt spann på skidorna. Detta var en viss nackdel i den relativt flacka utförs löpan. Bertil stöp i backens nedre del, där farten för hans del trissats upp. För mig handlade det mest om att staka för att inte komma alltför långt efter de övriga.

Vi passerade vägbommen vid bron över Lekarån och var snart framme vid en relativt övergiven parkeringsplats med bara två fordon uppställda. Efter en kortare diskussion skidade vi den snöklädda vägen ner till pensionatet, dit vi anlände kl. 15:30.

Vi var osäkra på om vi hade kommit rätt. Lennart tog av sig skidorna och stegade in, först via köksingången, sedan den riktiga vägen, i den grå byggnaden. Efter någon minut kom Lennart ut och efter honom en kvinna i proper lantlig klänning, långt blont lockigt hår och påtaglig sminkning. Dolly Parton? Utan att ett ord sagts var vi övertygade om att vi kommit rätt. Ingrid (eller Inga), som kvinnan hette, hänvisade Lennart och Bertil till en stuga strax väster om huvudbyggnaden. Ove och jag hänvisades till duschen på campingen cirka 100 m åt andra hållet. Vi njöt snart vatten, tvål och schampo i myntduschen. Ingrid hjälpte Ove och Erik att beställa taxi till Östersund. I väntan på Hallens taxi, som hade fullt upp med skolskjutsar, plockade vi ihop våra skidor. Vi gjorde Lennart och Bertil sällskap i deras stuga. En sista måltid förtärdes tillsammans (potatismos och cognacmedvurst, ost och smörgåsar).

Kl. 18:30 kom taxin, en minibuss. Vi tog farväl av Lennart och Bertil, som skulle stanna kvar ytterligare en dag och göra en dagstur på de näraliggande fjällen. Chauffören skjutsade Ove och mig via Hallen, Storsjöns is (på en av Vägverket anordnad isväg), Norderön, på ny isväg, Frösön och till Östersunds Central. Vi betalade 840 kr för turen. Den närmaste 90 minuterna läste vi tidningar respektive skrev dagbok i centralstationens alltmer frekventerade vänthall.

Kl. 21:10 tog vi plats i det sju vagnar långa tåget mot Stockholm. I vagn 17 hade vi oberoende av varandra fått plats i nedre bäddarna i samma kupé (plats 51 o 52). Vi blev ensamma i kupén under natten.

2004-03-24 ONSDAG

Efter en god natts sömn vaknade vi kl. 5.20 - 5.30. Vi gjorde i ordning kupén för att möjliggöra blodprovstagning sedan tåg 887 i rätt tid (kl. 05:50) anlänt till Stockholms C. Sedan jag tappat Ove och mig själv på ytterligare 10 ml blod, plockade vi som sista passagerare ihop våra prylar och kånkade ut dem på perrongen. Vi skiljdes åt i den stora centralhallen. Ove gick för att leta upp ett näringsställe för morgonens frukost. Själv gick jag till spår 15 - 16, för vidare färd med pendeltåg mot hemmet. Ännu ett EC-äventyr var till ända.