Expedition Club

1996: Vålådalen - Storulvån

17/3 Vålådalen - Vålåvalen

18/3 Vålåvalen - Helags

19/3 Helags- Sylarna

20/3 Sylarna – Storulvån

21/3 Storulvån

Deltagare

Mats Eriksson

Ove Eriksson

Urban Wetterroth

Möter Ove och Mats vid busshållplatsen efter att ha åkt upp en dag tidigare och ätit fjällmiddag och sovit över på Vålådalens fjällstation. Efter inköp av vykort, packning och en kopp kaffe i matsalen ger vi oss av i gnistrande solsken.

Första kilometerna fram till lunch går längs ån från Stensdalen och i skogsterräng. Största överraskningen är mötet med en tonårsgrabb på snowboard i skidspåret. Strax därefter kommer förklaringen med skoter och förare som skjutsat ungdomarna uppför fjället.

Första kontakten med en grupp tyska turister som skall följa oss hela sträckan sker vid lunchpaus. Ovanför trädgränsen konstaterar vi att snötillgången är knapp i år och vi blir beroende av skoterspåren. Sista biten fram till Vålåvalsstugan är drygare än vi föreställt oss. Väl framme tar en personlig stugvärd, en pensionerad kvinna från Östersund, emot oss och ger oss rum i en nybyggd stuga. Trevliga gäster, bland annat ett par äldre herrar varav den ene tävlat aktivt i skidlöpning. Den tyska gruppens överdådiga kost och dryck noteras av oss till bestämt antal Joule, kalorier och proteiner bundna.

Natten är kall men nästa morgon bjuder likväl på sol, och brännande sådan fram på middagen. Diskuterar en genväg över Gåsen men håller oss till uppgjort kilometerantal och över första kammen skönjer vi snart Helagsfjället majestätiskt och till synes nära inpå. Efter småsjöarna NO om Ljungdalen får vi några fina utförslöpor ner till Ljungans rastskydd. Jag ser att vedkaminen, särskilt dess spjäll behöver ses över för att fungera i nödsituation.

Efter lunch, där jag bytt ut lunchblandningen till rejäla smörgåsar på rågbröd och nypon eller blåbärssoppa, fortsätter vi mot Helags. Som alltid efter lunch tror man att det bara är en liten bit kvar, men denna etapp blir ansträngande i solskenet och de svåra snöförhållandena. Väl framme vid ledskiljet från Ljungdalen kan vi läsa att vi kommer tillryggalägga 23 kilometer denna dag. Samtidigt går solen ned bakom Helagsfjället och temperaturen sjunker markant.

Stugorna ligger någom kilometer längre fram alldeles i skuggan av fjället. När vi stiger in i stugvärdsstugan bjuds vi på varm saft. Rätt snart sitter vi i bastun och själv träffar jag Bergslagsbekanta från 70-talet.

Helags är utrustat med el och stugorna är vackert grupperat runt en gård. Gästerna denna kväll är relativt få men på kvällen samlas vi alla i den vackert utsmyckade och inredda storstugan där stugvärdsfamiljen från Ramundberget underhåller. Innan jag går till sängs åtgärdar jag akut skoskav. Nytt försök med kängor och lånade armeskidor var alltför vågat. Compeed, lecoplast och dubbla strumpor förebygger det värsta slitaget i fortsättningen.

Nästa morgon kommer vi iväg efter en kopp förmiddagskaffe och är snart frånåkta av de vitala pensionärerna som Mats slår sig i slang med på morgonen. Vi är överens om att denna stugplats är väl värd återbesök för sin storstuga, bastu och strategiska läge för utflykter. Denna tredje dag känner vi oss mer rutinerade och vana vid föret. Vädret är klart och orienteringen enkel. Nedanför Ekorrdörren rastar vi och bestämmer oss för att ej gå uppför mot Sylmassivet utan ta den enklaste vägen under rådande före, dock ej över fjället till Sylstationen. Där finns ingen snö på nordsidan ska det visa sig senare. Vid hårt väder hade det inte gått att gräva ner sig längs hela sträckan Helags-Sylarna denna vinter.

Endast enstaka turister möter oss, och framme i Sylarna får vi rum med hotellstandard.

Några grupper är här och planerar utgå härifrån på fortsatt tur. De tyska turisterna delar på sig och några går till norska sidan. Hemkommen i Stockholm några veckor senare får jag rapporter om att stugorna varit mer än fullbelagda under påskveckan. Gåsen skall ha haft upp emot 100 gäster en natt.

Mats vilar medan Ove och jag tar en bastu. Sedan bekräftar Mats att han har fått feber och vi håller den fortsatta turen öppen. Varsin dricka tror vi oss kunna tillåta oss trots dieten med hänvisning till vätske- och saltbalansen.

Morgonen därpå beslutar vi oss att ta enklaste och kortaste väg nerför fjället - den till Storulvån för att orsaka minsta möjliga ansträgning för Mats. Föret är ypperligt denna mulna dag med lite nysnö i spåren och vi är ganska snabbt nere i Storulvån efter sedvanlig lunchpaus. Gott mottagande även här och inkvartering i logementsdelen i den relativt nybyggda stationen. Dock efterlyser vi ett ombonat sällskapsrum där alla träffas på kvällarna.

Torsdagen förflyter lugnt i tron på att den förbeställda taxin till Enafors skall infinna sig på eftermiddagen. När 10 minuter sent blir 15 och 20 visar det sig att beställningen glömts av och en alldeles för snabb bilskjuts tar Mats och Ove till Örebrotåget, och mig till det senare Stockholmståget efter en promenad i byn (där jag upptäcker pensionat Enaforsholm).

Lite snö, svåråkt, önskemål om förnyad kost men också klart väder, vyer och fina stugplatser och upplevelser utmärkte denna tur.

Urban Wetterroth