Expedition Club

1992: Padjelanta National Park

14/3 Ritsem – Akkastugorna 11 km

15/3 Akkastugorna - Kutjaure – Kisurisstugorna 14 km

16/3 Kisurisstugorna - Vuojatätno - Huorsonjarka -  Låddejåkkstugorna 24 km

17/3 Låddejåkkstugorna - Pårka – Arasluoktastugorna 13 km

18/3 Arasluoktastugorna - Njallajauratj - Råtokvagge -  Tuottarstugorna 17 km

19/3 Tuottarstugorna - Tarraluoppal – Såmmarlappastugan 25 km

20/3 Såmmarlappastugan - Tarradalen – Kvikkjokk 34 km

21/3 Hemfärd

            138 km

Deltagare

Bo Carlsson

Bertil Ekstedt

Ove Eriksson

Lars Hallgren

Erik Jönsson

Mats Ryefalk

Urban Wetteroth

920314 Lördag

Efter en stundtals varm natt vaknade jag i mellanbädden (plats 44 i liggvagn 69) i det framrusande snälltåget (904). Mitt emot mig sov Urban Wetterroth, teologie studerande i Uppsala och med hemadressen på Valhallavägen i Stockholm. I bädden ovanför hade Lars Hallgren, verksam vid elverket i Norrköping, snusat sedan biovagnens nattföreställning av en amerikansk polisfilm avslutats sex - sju timmar tidigare.

Vid ankomsten till Boden C kl 7.57 fanns det möjlighet att ta sig in till liggvagnen bredvid (nr 68), då ett antal långa gängliga ungdomar, på väg till en nationell basketturnering i Luleå, lämnade korridorerna i de Kirunadestinerade vagnarna. Utanför den kupé som hyste bäddarna 41-46 stötte jag på docent Ekstedt. Bertil, f n i arbete vid neurokirurgiska kliniken i Umeå efter ett par års sejour i Tanzania, hade äntrat tåget i Långsele och av en vänlig konduktör hänvisats till denna kupé, ovetandes om att Mats Ryefalk och Ove Eriksson huserat där sedan tågets avgång från Gävle. Nu var kupén iordningställd för sittande och anpassad för blodprovstagning. Sedan den komvux-studerande skogsarbetaren från Tidaholm och Örebroingenjören tappats på tiotalet ml blod anslöt sig gruppens bankman, Bo Carlsson från Katrineholm. Snart var även mina nattkamrater liksom Bertil och jag själv tappade på det åtråvärda fasteblodet. Lars, Urban och jag skyndade sedan till restaurantvagnen och en hägrande frukost. Övriga fyra fyllde magarna med medtagen massäck i provtagningskupén.

Kl 10.42 (fyra min försenat) ankom Nordpilen ett vintrigt Gällivare. Bertil och jag vandrade genast iväg till ortens sjukhus. På kemiska laboratoriet blev vi mottagna av laboratorieassistenten Olli Pellikka, som hjälpte oss till rätta. Snart var proverna centrifugerade, märkta och serum överfört till nya rör. Proverna delades på två kuvert. Ett gav vi lab assen för att postas på måndagen. Det andra tog vi med oss och postade på brevlådan vid postkontoret. Apoteket besöktes och Medisvab (en sorts desinfektionstorkar) inhandlades. Denna extra manöver tog tid. Det var marknadsdagar i Gällivare och gatorna var fyllda av marknadsstånd och flanerande människor. Vi blev sena och fick därför springa för att hinna bussen för den fortsatta färden. Någon minut före 12.30 - bussens avgångstid - kom vi flåsande med våra plastpåsar. Våra fem vandrarkamrater hade ätit lunch (medhavd massäck eller på gatukök/restaurant) och burit fram packningen - även Bertils och min - till den vit-blå länsbussens bagageutrymme.

Utöver EC-sällskapet embarkerade ytterligare fyra turister, ett äldre par från Skåne och två yngre kvinnor, diligensen. Under färden västerut lättade molnen alltmer. Snart sken solen från en klarblå himmel utanför bussfönstren, innanför vilka vi ägnade oss åt samtal, tidningsläsning och lunchintag.

Kl 14.00 - 14.15 gjorde bussen halt vid Kebnats vägskäl. Mats hjälpte chauffören att lasta ur bröd och andra specerivaror till en väntande skotersläde. En man förde dragfordonet, som sannolikt ämnade till STF-stationen i Saltoluokta. De holländska flickorna och paret från Skåne lämnade här bussen för en väntande vecka vid turiststationen.

Chauffören hade nu bara oss som passagerare. Kl 14.35 - 15.25 gjordes uppehåll i Vietas. Solen sken, det var vindstilla och den meterdjupa snön gnistrade i den några grader kalla luften. Inne på cafét inmundigades glass och fika. Vykort skrevs. Såväl Bo, Bertil som jag passade på att ringa hem.

Strax efter avfärden från Vietas sågs vid tunnelutloppet två örnar. Enligt chauffören uppehöll sig fyra kungsörnar och fem havsörnar invid vattenutsläppet från kraftverket. Sannolikt sökte de föda i form av fisk som dödats i turbinerna.

Sarektjåkkåmassivets toppar bredde ut sig söder om Sourvamagasinet och gav den fortsatta bussfärden en magnifik inramning. Kl 16.20 kom bussen till STFs vandrarhem i Ritsem. Några högt belägna moln silade solens strålar. Temperaturen visade -4,5°C. Toaletten besöktes och vattenflaskor fylldes. Skidorna vallades. Till fots - åtminstonde delvis - tog vi oss nerför backen till sjöstranden. Som siste man var Bertil ute på isen kl 17.00. Det var vindstilla. Vi noterade på ett plakat att isen längs rösningen mot Änonjalme var som minst 40 cm tjock vid en provmätning för någon vecka sedan. Det kändes betryggande när vi nu följde leden i sydlig riktning över Akkajaures is. Det var lättåkt med mestadels ett tunt och för fästet befrämjande lager nysnö ovanpå den annars hala isen. Efter 65 minuter gjordes för första gången denna tur ryggsäck av. Vi var då i höjd med halvön som ramar in Vaisaviken.

När vi fortsatte mot Änonjalme var skymningen märkbar. En halvfull måne sågs i öster. Det mäktiga Akkamassivet på vänster hand blev allt dunklare. Vi mötte fyra skotrar innan den södra sjöstranden nåddes strax väster om bryggan vid Änonjalme kl 18.40. Ruskmarkeringarna och strandkanten följdes ytterligare någon kilometer söderut. Ett par ljussken från mötande skotrar sågs på avstånd. Det var isigt i uppförsbacken från viken där Voujatätno rinner ut i det konstgjorda vattenmagasinet. I mörkret halkade Bo. Blodvite, härrörande från näsans yttre, uppstod och akut omplåstring blev nödvändig.

Ca 500 m senare var vi framme vid STF-stugorna. Det var nu mörkt. Snön lyste upp, men kartläsning krävde ficklampa. Temperaturen visade sig på Bosses nyinköpta termometer ha varit nere i -8,9°C som lägst. Ett svagt sken kom från ett av fönstren i den nordligare stugan. I den södra avdelningen i denna byggnad återfanns vinterns stugvärd, där för första dagen på säsongen. Han hade emellertid ej fått någon nyckel till stugvärdsutrymmet eller övriga delar av anläggningen utan fick sova tillsammans med oss övriga i säkerhetsutrymmet.

I stugdunklet, upplyst med några sterarinljus, lagades turens första middag av de fyra olika matlagen. Elden från vedspisen värmde men inte med sådan intensitet, att vi kunde förvänta kokhett vatten inom överskådlig tid. Gasolspisen var inlåst, så maten fick kokas på stormköken. Mats och jag förtärde potatismos, skinka samt tre smörgåsar med ost. Samtal med stugvärden, en man från Runhällen utanför Heby, fördes. Vi betalade stugavgiften i god tro.

Sucessivt gick vi sedan i säng från ca kl 21. I den östra sovalkoven snusade snart Lars, Ove, Bo och stugvärden. Sedan Mats blåst ut det sista stearinljuset kl 22.30 sökte han upp sin säng i det västra sovutrymmet, där redan Urban, Bertil och jag njöt vår nattvila.

920315 Söndag

Ove var först upp ur sovsäcken kl 7.00. Han gjorde upp eld i spisen. Inom ca en halvtimmes tid bröt sedan även vi övriga efter hand nattvilan.

Frukosten bestod denna morgon av smörgåsar och gröt (Bo, Lars, Ove, Mats och Erik) respektive smörgåsar och te (Bertil och Urban). Under morgonbestyren uppvaktades Ove - Expedition Clubs ordförande, som denna dag firade sin 31a födelsedag - med flagga, hurrarop och present (som visade sig innehålla en scarfs, vars motiv var en karta över Norrbottensfjällen). Bo berättade kl 8.43, att nattens temperatur varierat mellan -9°C till -1°C, men att det aktuella gradtalet var -2,5°C. Det snöade lätt under morgonen. Vinden uppmättes före avfärden till 3 m/s VSV.

Efter packning och toalettbesök började karavanen röra på sig kl 9.40. Bo ledde skaran i den engradiga kylan genom den glesa björkskogen. Kryssmarkeringarna följdes mot sv. Vi kom snart att bli omkörda av ett par skotrar (som längre söderut kom att möta oss igen, men nu med A-ändan riktad norrut). Ytterligare tre av de banddrivna motorfordonen kom snart att passera oss i riktning Kutjaure. Ett par korpar sågs. Mats, som tog täten efter en paus nere vid Voujatätno, hade det motsträvigt med pulkan i den några cm djupa nysnön. Strax före uppförsbacken vid renstängslet mötte vi två skidåkare. En kvinna och en man, hopkopplade och efter sig dragande en pulka modell större, berättade att de legat två dygn i en renvaktarstuga i Ruotesvagge och avvaktat bättre väder för fortsatt färd in i Sarek. Till slut hade de två, som tillhörde en expedition från en folkhögskola, tvingats vända åter mot norr. Vi passerade ett stort stenblock, på vars läsida - den norra - en eld brann (av spåren att döma uppgjord av skoterfolk). Vinden tilltog.

Söder om Kåskempakte (ungefär vid kartans 7500) beslutade vi oss kl 12.00 för lunch. Ett blocklä byggdes och var nödvändigt trots det relativt skyddade läget i en norrsluttning i fjällbjörskogen. Komforten kunde trots detta vara bättre. Snålblåst och snöbyar i den tregradiga kylan gjorde lunchen till en bister föreställning. Mats och jag intog lunchblandning utrört med iskristallbemängt vatten från plastflaskorna. Efteråt intogs tre ost/mesostsmörgåsar och värmande choklad. Övriga intog smörgåsar och varm dryck. Sedan även Mats fått ordning på sin pulka och ryggsäck fortsatte vi kl 13.15 mot sydväst.

Ute ur björkskogen bjöds vi hård motvind. Snön piskade rakt i ansiktet. Sikten begränsades till några få rösen. Då vi var kalla efter rasten upplevdes situationen inte inbjudande för väderobservationer, varför vindstyrkan ej uppmättes. En kvalificerad gissning var ca 7 - 8 m/s. Nere vid Kutjaure var det något lugnare, och vi fick nu även vinden i sidan. Leden lämnades. Mats ledde överfarten mot söder in i den sydöstra viken. Med kroppsvärmen återkom humöret. Vinden i ryggen samt uppehåll i snöskurarna gjorde fortsättningen mot väster njutbar. Vi tog oss uppför någon kilometer åt sydost (passerade på avstånd ett upplag med tomma (?) gasoltuber, som fanns placerade invid sommarleden mellan Vuojatstugan och Kisurisstugorna). Ravinen alldeles väster om den stora stugan kringgicks av Urban, Bo, Mats och mej. Lars, Ove och Bertil föredrog att korsa densamma. Ungefär samtidigt nådde vi SNVs stugor kl 14.40. Av de tre turisstugorna var den östligaste (Njerek) öppen och togs snart i besittning av oss. Stugan, som rymde platsens hjälptelefon, var gasoleldad.

Bertil och jag drog kl 15.45 utan packningar iväg ett par kilometer i österled. Över Spietjaujåkkå och ner på och längs Snjuftjutisjåkkå åkte vi i ca 45 min. Då vinden tilltog och kombinerades med snöskurar fann vi, oavsett en orädd ripas närvaro det bäst att avbryta utflyckten genom de tre nationalparkerna. Via den södra ravinkanten (med sommarledens broar över Sjnuftjutis- och Spietjaujåkkarna inom synhåll) skidade vi tillbaka. Åter vid stugan kl 17.20 mötte vi Bo och Lars, som gav sig ut på en egen kvällsrunda.

I den välhållna och välrustade stugan tillreddes middagen (rotmos, skinka och tre smörgåsar för Mats och mig, som åt den s k standardkosten). Samtal om livets allehanda liksom om morgondagens färd fördes sedan mörkret lagt sig vid 19-tiden. Sist ner i sovsäckarna vid 20 - 21-tiden var Mats och Bertil. Från min plats i övervåningen i den norra av de tre dubbelsängarna kunde jag se dem ivrigt präntande i sina anteckningsböcker i ljuset av fotogenlycktan. Mats sov på golvet på sin nya luftmadrass (Thermarest?).

920316 Måndag

Jag vaknade ca kl 6.10. Gryningsljuset fyllde stugan via fönstren på de västra och norra väggarna. Överallt snusade kamraterna i sina bäddar. Från ca kl 6.30 skedde uppstigningen succesivt. Nattens kallaste temperatur avlästes till -7°C. Under uppstigningen visade termometern ca -6 - -5°C. Vatten hämtades under bron nere i ravinbottnen i den lilla närbelägna ej tillfrusna jåkken. Det var nästan vindstilla. Nijak sågs inbäddad i en molnslöja, medan Snjuftjutis och Spietjaus horisonter var knivskarpa. Den uppstigande solen tittade ibland fram bakom smärre moln. Inomhus tillreddes frukosten (för Mats och mig som vanligt havregrynsgröt med russin, mjölk och smörgås) och värmdes termosvatten för lunchen.

Kl 9.30 lämnades den nysopade stugan. Jåkkravinen rundades denna gång av oss alla och snart skidade vi i västlig riktning längs den med fyrkantiga orangemålade trästolpar markerade sommarleden mot Vuojatstugan. Solen sken till en början och vi var vid gott mod när de ca 10-talet tomma (!) gasoltuberna åter passerades. Vi följde en ås, där harspår sågs och en ripa skrämdes upp. Snart drog vi oss ner till ett flackare delvis björkskogsbevuxet område söder om Kutjaure (men norr om sommarleden) fram till bron söder om Kutjaure sameviste. Klockan var nu 10.30 och det började snöa. Täta snöfall, med tidvis dålig sikt, kom nu att alternera med uppehållsväder och ibland även sol.

Ungefär längs sommarleden fortsatte vi på älvens södra strand i tätt snöfall mot sydväst och med berget 564,9 som riktpunkt i den annars låglänt flacka terrängen. Invid höjden körde Mats omkull, då han efter en rast ej upptäckt en liten hängdriva i det konturlösa landskapet. Konsekvenserna inskränkte sig till en snöig, men ändock vid gott mod varande tätman. Åt västsydväst korsades Tsåkahaure i något bättre sikt. Vid sjöns inlopp brusade älvens vatten utan ishätta. Vi tog paus. Bertil skötte sedan spårningen i den ca halvdecimeterdjupa nysnön. På älvens sydöstra strand följdes det mestadels öppna vattendraget fram till de tre broarna vid Vuojatätnos och Varkas sammanflöde. Strax nordost om den östligaste av broarna beslutade vi kl 12.30 att ta lunchrast. I en stor driva på en norrsluttning invid älvens huvudfåra iordningsställdes ett blocklä . Lunchblandning och mackor intogs. Förtäringen blev bister, då det började snöa. Sedan måltiden avslutats, men innan vi hunnit komma i ordning för fortsatt vandring, sken solen. Humöret lättade och älvslänterna lockade fram Tombatakter hos Lars, Mats och Urban.

Kl 14.05 fortsattes färden längs älven i sydvästlig riktning. Vi åkte under den stora bron och passerade spår efter ren. Vid Vidjakuoika höll vi söder om den öppna strömfåran. De av snö kringgärdade stugorna vid Sallohaure sameviste sågs på den västra stranden. Vi skidade vidare längs älvens sydöstra strand. Riktpunkt blev en närmast sockertoppsliknande kulle, vid vilken vi snart rastade. Flytande diväteoxid hämtades ur Vuojatätnos här fritt strömmande fors. I uppehållsväder siktade vi in oss på husen vid Keukessuoloi, där vi efter någon dryg halvtimmes skidåkning åter tog av oss ryggsäckarna. Här bjöds en mäktig vy in mot Vastenjaure, där blåtunga moln dominerade, men solens strålar här och var bröt igenom i den till synes oändliga vita fonden. En rovfågel sågs cirkla ovan samevistet.

Härifrån skidade vi längs Vastenjaures strand rakt söderut ner till Huorsonjarka och lapplägret. Vi vilade åter. Mats hade det jobbigt med pulkan, som sjönk ner i nysnön och blev tung att dra. Vinden blåste svagt från sydväst. Termometern visade på -6°C. Det kändes kyligt. Godis och vatten smakade bra.

Jag fortsatte som spårare över deltalandet och Låddejåkk uppströms i den begynnande skymningen. Kl 18.05 var jag som förste man framme vid den östliga sexbäddsstugan efter den korta men relativt branta sista stigningen upp från ån. Inom sju minuter var samtliga expeditionsmedlemmar vid SNV-stugan. Gasolkranarna öppnades och snö började smältas i stugans dunkel. En fotogenlampa gjorde hantverket lättare. Inom någon timme satt vi alla vid middagsbordet (åter potatismos, skinka, tre smörgåsar och blåbärssoppa för Mats och mig). Vid ankomsten till stugan var det vindstilla. Vid 21-tiden noterades tilltagande vind. Temperaturen utomhus visade -4,8°C. Vi gick succesivt i säng från kl 21 till ca 22.30.

920317 Tisdag

Takventilen hade surrat ihärdigt under natten. Temperaturen hade som lägst varit nere i -6°C.

Lars var förste man som lämnade sovsäckens värme för toalettbesök kl 6. Han kunde vid återkomsten berätta om blåst och snö, och verkade inte vara särskilt pigg på att ge sig av upp på kalfjället. Inom någon halvtimme var vi andra, trots väderangivelserna, på benen. Snörök utanför fönstret och takventilens surrande gjorde dock morgonbestyren något tröga. Väderobservationerna gav vid hand en temperatur om -2°C (kl 8.30) och ihållande vindstyrka om ca 4 - 5 m/s, med byar upp till 7 m/s. Blåsten kryddades av och till av snöbyar med därtill begränsad sikt. Under dessa förhållanden kändes toalettbesöken som ett lagomt tufft äventyr, och kompassgång på kalfjället närmast hasardspelsaktigt. Kl 8.30 satt alla vid frukostbordet. Smörgåsar gjordes iordning för lunch och termosar fylldes - i det fall vädret skulle förbättras.

Jag gjorde en rekognoseringsrunda kl 8.30 - 9.00. Det var nu förhållandevis lugnt och snöade mycket sporadiskt. Sikten var god. Att skida uppför Låddevagges södersluttning var fullt genomförbart. Vi beslutade att försöka nå Arasluokta under dagen.

KL 10.00 lämnades stugan. Storstugan och stugvärdsstugan passerades på vår väg till bron. Mats, Bo, Ove och Lars vandrade över stålkonstruktionen medan vi övriga skidade över Låddejåkken på isen 20-talet meter uppströms bron. Härifrån påbörjades nu klättringen uppför i sydsydvästlig riktning i den tilltagande motvinden. Snöbyar reducerade sikten och snökristaller piskade i ansiktet. Motvinden bidrog också till att vi hade jobbigt att komma framåt i uppförsbacken. Efter 45 minuter - då vi uppskattningsvis befann oss ca 720 m ö h - blåste det stadigt 8,5 m/s ssv. Det var mycket bistert och vi beslutade oss därför att vända. Med vinden i ryggen och utan snöflingor, som lade sig över glasögonen, förbättrades sikten något. Möjlighetern att i tid upptäcka förändrat underlag (omväxlande barblåst skare och vinddriven nysnö) var trots medvinden små. Följaktligen bjöd nerfärden på några omkullkörningar (bl a Bertil och jag vurpade). Via bron åkte vi tillbaka i samma (till stor del igensnöade spår) som vi frekventerat dryga timmen tidigare. Kl 11.30 var vi tillbaka vid den västra SNV-byggnaden.

Vi funderade över turens fortsättning. Skulle vi köra hårt mot söder om vädret förbättrades? Eller skulle vi tvingas ligga kvar i stugan och vända åter mot Ritsem i morgon? Vi såg till att snabbt vara startklara i det fall vädret skulle stabiliseras till det bättre. Lunchen förtärdes vid 12-tiden. Sedan sov, med eller utan skylande böcker, samtliga (utom Mats och jag) middag under ett par timmars tid. Utomhus noterades övergång i blötsnö under skurarna. Under ca två timmar blev det också uppehåll. Tidvis sken solen över branterna och sikten var då god. När det varit uppehåll i ca två timmar beslutade vi oss för att åter försöka nå Arasluokta.

KL 15.20 gav vi oss iväg en ordentlig snöby till trots. Åt öster förbi storstugan och stugvärdshyttan var vi snart åter nere vid Låddejåkkbron, som nu rundades av alla uppströms. Klättringen uppför skedde nu i västlig vind, men av en beskedligare vindstyrka än vid förmiddagens försök. Den blötare snön gav oss också bättre fäste.

Efter ca en timme hade vi skidat ca 200 höjdmetrar och stigningen började plana ut. Vi kom nu in i en ordentlig snöby. Det blåste 5 m/s i sydlig - sydsydvästlig riktning, d v s rak motvind. Snön piskade mot ansiktet. Inga träd eller stenar gav hållpunkter för orienteringen. Allt blev vitt. Jag kom att agera föråkare och lade mig tiotalet meter före de övriga. Mats var andreman i ledet. Han hade kompassen tillgänglig och korrigerade åkriktningen med korta mellanrum. Det visade sig att jag ideligen vill dra mig åt höger i den konturlösa vita verkligheten. Utan korrigering hade jag troligen redan inom någon kilometers åkning åstadkommit en cirkel. Det var blött och kallt (0°C). Handskar blev blöta och måste bytas. Landskapet var flackt, men ibland bar det uppför. Färdriktningen övervägdes flera gånger. Vi rättade oss dock efter kompassens utslag.

Efter mer än en timmes stretande i snödrevet märkte vi att det börja slutta utför. Snart upphörde snöfallet och konturerna av Miellätnos dalgång och bakomliggande fjäll kunde skönjas. Den olustkänsla som tidigare präglat sällskapet var som bortblåst. Humöret var på topp. Känslan av övervunnen utmaning infann sig. Inget skulle nu hindra oss från att nå stugvärmen i Arasluokta.

Det gick lagomt trögt att i aftonskymningen glida ner för Pårkas nysnöklädda sydsluttning. Miellätno nåddes vid sommarleden. Ca kl 18.45 vandrade vi över det frusna vattendraget på den svajande hängbron. Det hade börjat frysa under skidorna strax före bron, varför vi nu tog av ryggsäckar och och preparerade skidornas glidytor med paraffin. Godis och vatten intogs. Aftonen var på väg över i natt. Kartläsning fick ske i skenet av en ficklampa.

Kl 20.00 skidade vi vidare något hundratal meter åt väster ner på myrlandet västsydväst om bron. Här klabbade det ordentligt och såväl Bertil som jag tvingades lägga på mer paraffin på skidornas mohairremsor. En snöby med stora blöta flingor kylde i ansiktet och gjorde oss snöiga. Den redan knappa sikten försämrades ytterligare. Vi följde den östra myrkanten och korsade en mindre ås. Efter en smärre utförsbacke var vi nere på Virihaures is invid den nordligaste kåtan i samevistet. Snöfallet upphörde. Månen anades bakom högre moln. Vi fortsatte på sjöisen förbi de på avstånd skugglika husen in i viken. Oves och Mats ficklampor var oss ovärderliga för att med kartans hjälp hitta SNV-stugorna bland alla samevistets boningar.

Med klabbande skidor anlände vi trötta till den östligaste (med hjälptelefon försedda) stugan kl 20.20. Gasoltuben öppnades, ventilskydden togs av, elementen tändes liksom några stearinljus. Vatten började smältas på spisen. Vi installerade oss på nu invant manér - Lars på överslafen mitt emot spisen, Bosse på motsvarande underslaf; Bertil upptill och Ove där under i tvåvåningssängen innanför Bo och Lars; Urban nedtill i sängen på spissidan, jag i samma sängs övervåning; Mats på golvet på några liggunderlag och sin luftmadrass. Innan vi hunnit i säng hade vi njutit middag runt bordet, alla mycket nöjda över att ha kommit fram.

Utan något längre tidsperspektiv på bedriften yttrade Mats och Bo att detta var den "tuffaste kvällsvandringen hittills". Lättsamt avlägsna tedde sig denna afton vedermödorna från Pältsa 1988: -"Visserligen var det långt och sent på natten, men vindstilla, månsken och gott före", erinrade sig de som var med.

Vi funderade en hel del inför morgondagens möjligheter innan vi kröp ner i sovsäckarna kl 23 - 23.30.

920318 Onsdag

Under natten hade det surrat oroväckande i takventilen. Efter en nattlig konversation med Lars hade Mats kl 03.15 gått ut och kontrollerat att pulkan ej blåst bort. Allt var i sin ordning och Mats återgick lättad till nattvilan på sin luftmadrass på golvet väster om matbordet. Nattlig konversation fördes också av Bertil, detta dock i sömnen.

Några minuter före kl 6 var Lars som förste man uppstigen till en ny dag. Den kanske hundra meter långa vägen till det fyrhåliga dasset trampade han som första man. Det var plusgrader och blötsnö ute. Kring huset barsmält och blött. Det blåste från väster. Ibland kom blöta snöflingor nedsinglande.

Under frukosten, som intogs vid 7 - 7.30, berättade Bo att han sett en räv. Helt säker kunde han dock inte vara, då han inte hade haft glasögonen på sig. Mats föreslog därför djärvt järv. Senare under morgonen rapporterade Ove med säkerhet åsynen av en rödräv, för vilket också spårstämplar talade. Även Urban såg räven. Mats lade ner järvteorin och berättade i stället om den sork han stött på i farstun.

I blötsnö och med fuktiga kängor skedde avfärden planenligt kl 9.30. Det blåste fortfarande från väster. Termometrarna indikerade plusgrader. Nysnön gav föraningar om vallningsbekymmer. Efter 10 minuter, strax öster om bron över Arasjåkkå, vallade mycket riktigt första man om. Inom en timme kom fem man att ha tillfört kemikalier på skidornas glidytor. De flesta p g a dåligt fäste. Bertil och jag vallade dock till följd av underfrysning.

Bland färska rävspår följde vi renstängslet halvannan kilometer uppför åt sydost. Ungefär längs den östliga meridianen 16°50', rakt söder om Aras, drog vi oss sedan i stundtals stark sidvind (uppmätt till ca 7 m/s) uppåt åt söder i dalgången mellan lågfjällen Stour-Titer och Unna Liemak. En blåsvart hotande molnfront låg ovan Kierkevaremassivet i söder. Vi kom dock mestadels under förmiddagen att gynnas av uppehållsväder och solsken. Ett tiotal ripor sågs liksom sex strörenar, som betade på barblåsta kullar, där vi slingrande försökte hålla höjden i det småkulliga spårsnölandskapet. Vid Njallajauratj tvingade vallningsbekymmer oss till dagens första "ryggsäckspaus".

I sydsydostlig riktning, med ytterligare några strörenar inom synhåll, fortsatte karavanen i god fart med vinden i ryggen och under en gnistrande sol (dock fortfarande med den blåsvarta molnfronten hotande vid Kierkevaremassivets branter i söder). Vid jåkken från Stour Liemaks östligaste del började orken att tryta. Vi åkte över en mindre ås ner i Råtokjåkkås dalgång, där vi (ungefär några hundra meter öster om ett jåkksammanflöde, i sin tur ca två km öster om sommarledens bro över Pållaurjåkkå) kl 12.45 påbörjade vår lunchrast. Som skydd för de västliga vindarna (stadigt 7 m/s, temp +2°C) ägnade vi de första 30 minuterna att bygga ett väl fungerande blocklä. I rastskyddet intogs sedan lunchen (för Mats och mig som vanligt lunchblandning, choklad och tre smörgåsar med ost och mesost). Ett par snöbyar gjorde (i vanlig ordning, tänkte vi) matintaget bistrare.

Kl 13.20 var extrakläder, termosar, kåsor, vindmätare och spadar på plats i ryggsäckar eller pulka. Just vid avfärden sågs på hundratalet meters håll två skotrar med släp. Förarna, som var på väg västerut, vinkade. Samer, funderade vi? (Senare fick vi höra att det var personal från Naturvårdsverkets fjällenhet, som körde upp material till stugorna). Det visade sig att skotrarna följde en markerad led. På denna plats v ar leden markerad med ruskor, längre österut med orangefärgade plastpinnar av den typ vägverket märker ut vägrenar. Leden kom att underlätta orienteringen. Samtidigt mattades dock känslan av vildmark.

Snart kom nya snöbyar med snödrev i släptåg. Vi hade medvind och markerad led, men snöförhållandena gjorde underfrysning allmän. Bosse, Lars och Ove (som tidigare vallat med gult på sina plastbelag) och Urban (som hade rött på sina träskidor) saknade fullkomligt glid och gick närmast som på styltor. Bertil och jag (med mohairremsor) hade tjänbart glid. Bäst gick det för Mats, som fått hårt underlag för pulkan och vars vallningsfria skidor nu visade sin styrka. Vid kåtan ca tre - fyra kilometer väster om Tuottarstugorna plockade Mats, i visst skydd för vindarna på kåtans östra sida, fram sin vallningsarsenal och -kunnande. Han inväntade oss övriga, som långt senare kom gåendes på skidorna alternativt (Ove och Lars) kom gående med skidorna i nävarna. Den gula och röda vallan skrapades bort med kniv och lösningsmedel (Vallaväck), varefter blå valla för temperaturområdet 0- -7°C lades på.

För att hålla värmen ägnade jag mig, efter att ha strykit paraffin på mohairremsorna, åt arkeologisk utgrävning i kåtan. Denna var fylld av snö, varav ca hälften grävdes ur. Risklätt golv och steneldstad utgjorde väntade fynd. Bertil ägnade sig i stället åt skidåkning i omgivningarna.

Efter ca 50 minuter vid kåtan fortsatte vi - nu på bättre glidande laggar - österut längs de orangefärgade stolparna i det småkulliga landskapet. Via Tjektinjaure kom vi från sydväst fram till Tuottarstugorna kl 17.45. Här var stuga nr 4 (med hjälptelefonen) den enda öppna, trots att ytterdörrens nedersta gångjärn gjorde det omöjligt att stänga dörren ordentligt. Temperaturen utomhus var nu -4°C. Det började blåsa ordentligt, vi uppmätte stadig västlig vind om 9 - 10 m/s och snödrev. Vi tog med spadar och gick två och två till det förhållandevis avlägsna avträdet (detta med tanke på erfarenheter från en jämtlänsk stuga elva år tidigare). I den något dragiga men ändå förhållandevis varma stugan lagades snart middagsmat (makaroner, färssås, smörgås, nyponsoppa och godisblandning för Mats och mig). Lars somnade i sängen vid 20-tiden. Urbans pjäxor var genomblöta, och han efterfrågade Mats skofett. Vi skrev i anteckningsböcker och samtalade kring ljuset på middagsbordet. Kaminen fick vara på denna natt. Det blåste in så pass i stugan, att temperaturen inte gick att höja över 11°C under kvällsaktiviteterna. Mats blåste ut ljuset och kröp ner i sovsäcken på golvet som siste man vid 22-tiden.

920319 Torsdag

Natten blev varm. Vinden mojnade under natten och stugtemperaturen steg till 18°C (uppmätt på ca 150 cm höjd över golvet under morgongöromålen). Utanför spisfönstret visade termometern -2°C, när vi började röra på oss kl 5.30. Nu följde grötkokning, bredande av smörgåsar, påfyllning av termosar, frukostintag, påklädning, packning, toalettbesök, sopning av stugan, vallning, ...

Kl 8.30 var alla iförda vandringsmundering. Med alla utrustningsdetaljer i packningarna på ryggen eller i pulkan ledde oss Mats några hundra meter åt söder längs Tjekinjaures östra strand fram till skoterledens markeringar. I det småkulliga och sjörika "månlandskapet" kom vi nu att följa leden i sydostlig riktning. Vid den lilla sjön mellan Tuottarjaure och Unna Tuottarjaure korsade vi sommarleden. Härifrån följdes vinter- och sommarlederna väsentligen åt, aldrig åtskiljda mer än ca 200 meter. Här på drygt 900 meters höjd ovan havsytan var glidet i jämförelse med gårdagen superbt. Visserligen några centimeter nysnö som (gjorde det tyngre att spåra än att skida i någons spår och) ordnade expeditionen i en lång karavan, men inget klabb! När vi tog av ryggsäckarna för en första rast i Kårrojauratjahs och Kieddåivejauratjahs dalgång var vi alla vid synnerligen gott mod. Bertil talade t o m om att hinna till Tarrekaise innan kvällen.

I det gråmulna vädret mötte vi på krönet ner mot Vassjajåkkås dalgång turens tredje skidåkande fjällvandrare. En ung man berättade på bruten engelska, att han var på väg mot Tuottar från Tarreluoppal, där han vistats den gångna natten. Hans tilltänkta tur sträckte sig till Sulitjelma. Utgångspunkten var Kvikkjokk.

Sedan vi önskat varandra god tur började för vår del utförsåkningen. En höjdskillnad om 220 meter skulle elimineras. Ove hängav sig uppgiften av föråkare med bravur. Efter några enstaka orangefärgade pinnar strax nedom krönet upphörde här vinterledens markeringar. Vi siktade rakt mot söder. Frånsett en vurpa (Bertil) var vi alla helskinnade nere i höjd med Tarraluoppalstugorna, som betraktades på avstånd kl 11.15.

Vi fortsatte nu tvärs över det platta myrlandet mellan Riggåivejåkkå och Vassjajåkkå i blötsnö och svag motvind. Här gick det tungt, framför allt för Mats med pulkan. Vi såg här två skotrar på väg norrrut längs den östra dalgångskanten. Snart nådde vi spåren efter terrängfordonen. Mats levde upp. Den hårdpackade snön gjorde plötsligt pulkdragningen mycket lättare. För oss övriga blev det besvärligare, då de tidigare underfrysningstendenserna nu blev manifesta. Mats ledde karavanen längs skoterspåret mot söder. Ca 40 meter ovan dalbottnen på Tarrajåkkås västra sida skidade vi. Ibland höll vi andra oss utanför skoter- och skidspår, då detta emellanåt minskade snömängderna under skidorna.

Ca fem km söder om Tarreluoppalstugorna, ungefär mitt emot trädgränsen på den östra sluttningen, stannade vi för lunch. På östsidan om en liten kulle anordnades ett blocklä. Kl 12.30 - 13.50 njöt vi här, accompanjerade av en korp, de sedvanliga håvorna. Därutöver inmundigade Lars, Bo, Ove och Bertil rejäla mängder sockerkaka. Urban njöt knäckflarn och ischoklad. Mats och jag nallade lite på vår godisblandning. Mot slutet av rasten började det snöa. Termometrarna visade +3 - + 5°C.

Vi vallade (paraffin för Bertil och mig) och stakade vidare längs det nu översnöade skoterspåret på dalgångens västra sida. Sikten var kort. Kartevares branta östvägg på höger hand imponerade. Vi tvingades nu flera gånger valla om. Det frös obönhörligt under. Sämst var det för oss mohairåkare, särskilt Bertil. Umedoktorn gav nu inte mycket för sina Schwendenerskidor och dess i det närmaste totalt utnötta mohairremsor. För att överhuvudtaget ta oss framåt spred vi ofta ut oss sex i bredd för att slippa åka i varandras spår.

Vi lämnade så småningom nationalparken, som markerades med skyltar om skoterförbud. På dalgångens östra sida sågs bron över Slittajåkkå. Vid 16-tiden nådde vi kojan vid Kartevare. Här passerades vi av en ensam skoteråkare på väg mot söder. Dieselångor trängde in i luktorganen. Detta betydde mindre för Mats, som lycklig över denna extra draghjälp genast avbröt rasten och kastade sig ut i spåret. Tanken var att hinna skida så långt som möjligt innan snö åter gjorde åkningen tyngre. Vi övriga njöt av rasten ytterligare någon kvart. Det goda humöret återkom.

Den följande backen ner till dalbottnen och Kartevarjåkkå innebar ett smalt skoterspår genom en tät fjällbjörkskog. Bo gick ner med skidorna i händerna. Bertil körde oförväget på och också omkull. Det senare sannolikt en följd av den voluminösa och tunga ryggsäckens påverkan på tyngdpunkt och därmed balans.

Nere i dalbottnen följdes nu skoterspåret ungefär längs det sankmarksstråk, som finns väster om älven. Ove, Bo, Lars och Urban led här av svår bakhalka. Trots tidigare erfarenheter av varma vallor lade de på gult respektive rött under sina plastbelag och träytor. Det gick nu lätt att skida mot Sommarlappastugan, som nåddes kl 17.45.

Vi möttes av Mats, på plats sedan någon halvtimme. Utanför stod en svart skoter parkerad. Många gråsiskor huserade i björkarna. Bertil skidade åt öster i björskogen på en liten aftontur. Inomhus visade sig snart husvärden Pia, en uppskattningsvis ca 20 - 30-årig kvinna från Karlskrona, men sedan några månader bosatt i Gällivare. Hon hade besök av en den man från Staloluokta, som passerat oss på skoter under eftermiddagen. Annars hade hon sällskap av sin hund, en stor flat coated retriever.

Mats hade flyttat in i ett fyrabäddsutrymme avsett även för hundar i stugans sydöstra del. Vi övriga tog det nordöstra för hundar ej avsedda sexbäddars sovrummet i besittning. Ove eldade för att kunna torka blöta kläder. Även vedspisen i det stora rummet brann och gjorde det möjligt att också där dehydrera blöta utrustningspersedlar. I det stora gemensamhetsutrymmet lagades snart middagsmålet i ljuset av våra medhavda stearinljus - vi saknade en eller ett par fotogenlyktor. Stugavgiften betalades. Efter vädring gick vi alla kl 20 - 20.30 till sängs.

920320 Fredag

Natten hade varit varm och sömnen ojämn. Kl 4.00 pep mitt armbandsur. Mycket trötta påbörjade vi uppstigningen. Ove var först uppe och tände stearinljusen i mörkret. I den tilltagande gryningen lagades frukost. Vi packade. Stugvärden gick ut för att rasta sin hund, som visade ett stort intresse för vår gröt, vår mjölk och våra smörgåsar. Medan vi finputsade vallningen, sopade stuggolvet och torkade av borden startade stugvärdens pojkvän sin svarta Ski-Doo och puttrade iväg mot norr.

Strax efteråt, ca kl 6.20, stakade vi i den tregradiga kylan iväg söderut längs de nysnöpudrade skoterspåren på Tarraälvens is. Här och var var det blött under nysnön. Detta ledde till underfrysning under Urbans träskidor. Lars, som ledde fälttåget, besvärades också av klabbtendenser. Här var det gårdagens gula valla som spökade. Efter en knapp kilometer vallade vi följaktligen om. I den djupa dalgångens stiltje blev vi snart varma. Snart hade alla tagit av sig anorkarna och åkte med enbart skjorta eller tröja på överkroppen. De branta bergsväggarna kändes överväldigande bland korpars kraxande, harspår och (sannolika) rävspår. Lars problem med glidet kvarstod. Då han lämnade över tätpositionen till mig och lade sig längre bak i ledet, gick det bättre.

En termikseglande örn noterades när vi rastade på isen ungefär mittemellan Måskatjkaise och sjön 1022 (uppe på Kuratjåkkå). Strax norr om Måskatjkuoika sågs en övergiven ensam skoter på älvens västra strand. Vi skidade under den nyanlagda bron, för att en stund senare rasta på isen mitt för Tarraälvshyddan, en av STFs äldsta byggnader i fjällen överhuvudtaget. Vi åkte naturligtvis fram och beskådade byggnadsminnesmärket. Stora mängder snö täckte ingången, men det var möjligt att kika in genom det lilla fönstret som vette mot öster. Säkert skulle hyddan ge gott skydd för blåsten en vindpinad dag. Den var dock knappast någon önskedröm att övernatta i, åtminstonde inte för ett sjuhövdat sällskap som vårt.

Några av oss vallade om. Vinden blåste lätt från nordväst och solen hade letat sig ovan bergssidorna när vi femton minuter senare fortsatte mot söder längs älvfåran. Efter bara några hundra meter blev vi alla, utom Mats, tvugna att valla igen. Torr drivande nysnö, ibland fuktat av flytande diväteoxid, gav klabbtendenser.

I det gnistrande vita landskapet och med en bländade sol i ögonen nådde jag som siste EC-are Tarrekaisestugorna kl 9.25. Mats talade med stugvärden. Denne kanske 30-årige man var iklädd huvudbonad av amerikansk modell och gummistövlar. Han talade med en dialekt tydande på ett mer sydsvenskt ursprung än den aktuella positionen kunde förespegla. Uppenbarligen hade vädret hittills under säsongen varit blåsigt, mulet och förhållandevis varmt. Väderförhållanden som det aktuella - sol från en himmel med bara enstaka moln, som t ex de som låg som en hätta kring Staika i väster, och kallgrader i snön - var undantag. Ute på isen passerade ett icke föraktligt (ej räknat) antal snöskotrar.

Kl 9.40 stakade vi förbi den mindre äldre stugan, där ett par i pensionsåldern huserade, och ut på isen. Vi hade nu nyuppkörda fasta skoterspår att följa i medvind mot söder. Detta var utomordentliga förhållanden för Mats, som pinnade på snabbt i täten. Urban, Bertil men framför allt jag hade svårigheter att hänga med (sämre glid?). Skoterleden följdes över Tarraure och på östra sidan älvfåran ner till Luoppal som korsades mot söder. På södra delen av selet mötte vi en skidåkare som kämpade i motvinden. Det var stugvärden i Njunjesstugan, Perina. Hon var nu, fri från en efterhängsen förkylning, ute på sin allra första dagstur sedan hon övertagit stugvärdskapet några veckor tidigare. Söder om Luoppal följde vi skoterspåren väster och söder om Tarraälvens forsar. Vi fick njuta fina utförslöpor, som passerades utan vurpor, innan vi kom ner i barrskog och myrland, just här med mycket ringa snödjup.

På hårda och tidvis isiga skoterspår anlände jag som siste man till Njunjesstugan kl 10.45. Två fjällvandrare, en man och en kvinna, huserade ett hundratal meter norr om stugan. De höll på att påbörja dagens etapp med sina tolv (?) draghundar (grönlandshundar? sibirian huskeys?) för färd västerut. De ivriga hundarna skällde och drog snart iväg de båda slädarna, där förarna stod bakom och styrde. Kring Njunjesstugan var det snöfattigt och blåsigt. Trots solskenet föredrog vi stugvärmen. I husets östra öppna avdelning åt vi vår lunch (för Mats och mig lunchblandning, choklad och tre bregottbredda ost- och mesostsmörgåsar för sista gången på länge). De vallningsberoende lade nu på kemikalier för isiga skoterspår. Mats övertog nu tältet från mig och ökade tyngden i sin pulka.

Kl 12.30 stakade vi iväg över en isig myr och sedan genom barrskog. Härefter följde skoterspåren, och därmed vi, älven några hundra meter, för att sedan åter vika in i skogen. Vid Njunjes nybygge vallade Ove, Lars och Bo, då den tidigare vallan redan slitits av på skaren och isen. Vid en av sportstugorna sågs en skoter och några människor. Genom barrskog fortsattes färden. Strax väster om Bäcken var det dags för omvallning igen. Ove, Bo och Lars använde nu det universalklister Bosse garderat sig med inför fjolårets tur. Snöförhållandena var närmast perfekta för klisteråkare. Vid gården Bäcken sågs en ensam yngre kvinna sitta bredvid sina skidor skönt tillbakalutad mot den väderbitna huvudboningens södervägg.

Liksom största delen av leden från Njunjes och österut bjöds även här mestadels en jämnt långsamt sluttande utförslöpa. Detta gav goda förhållanden för glidåkare, medan mohairremsor ledde till svårigheter att följa med. Detta illustrerades väl efter vår paus vid den myr, i vars norra ända den lilla stugan invid Rautajåkkå är belägen. Mats, som ägnade pausen åt att bl a fotografera Kaskåive från en intressant vinkel, och jag kom iväg sist efter rehydrering och godisintag. Jag bestämde mig för att verkligen försöka hänga med Mats och lade mig tätt bakom hans pulka. Det gick bra i ett par hundra meter där det bar uppför eller var slätt. I en svag utförslöpa sprack min strategi helt. Jag blev snabbt hundra meter efter trots ihärdigt stakande och fick acceptera min position i det rådande blixtföret.

När vi närmare Kvikkjokk följde skoterspåren ut på Tarraälvens is mötte vi en vit skoter med last. På isen invid Bobäcken rastade vi en sista gång. Vi mötte ytterligare en skoter samt en ensam ryggsäcksbefriad skidåkande kvinna, som försynt hejade på oss, innan vi kl 15.25 nådde stranden strax nedom Kyrkans ungdomsgård i Kvikkjokk. Vid Saggats strand fotograferades skaran med Nammatj i fonden.

Urban hade skickat sina ombyteskläder till STFs fjällstation, vilken sålunda besöktes. Turiststationen visade sig dock vara stängd. Via telefonkiosken invid kyrkan, varifrån två fyrabäddsrum bokades på Jokkmokks turistcenter, letade vi oss upp till Kvikkjokks turistcenter i övre delen av byn. Här fick vi tillgång till dusch (myntdusch) och handdukar. Nytvagna och i rena kläder (även Urban hade nu fått tag i sina busstransporterade textilier, som deponerades hos tillsyningsmannen för STF-stationen) kunde vi sedan inta vår middag (Mats och jag åt potatismos, Lönnebergakorv och smörgåsar i vanlig ordning, Bertil åt kost som på fjället, medans de övriga intog olika varianter med kaffe och därtill smörgåsar och pålägg) i turistcentrets stora gemensamhetsutrymme. Anläggningens kvinnliga föreståndare, densamma som vi tidigare mött ute på Tarraälvens is, försåg oss med varmt vatten och var oss allmänt behjälplig. En grön mynttelefon av äldre och ej alltid fungerande modell (största myntet enkronor) gav oss möjlighet att ringa hem och meddela vår ankomst till civilisationen. Kl 17.30 kom länstrafikens buss upp till turistcentret med två unga flickor (döttrar i huset?). Vid 18.30-tiden lastade vi in vårt bagage i lastutrymmet och löste biljett av chauffören.

Kl 19.00 bar det av längs den smala vägen österut i hög fart. Relativt ofta mötte vi bilar, ofta med skoterlastade släpkärror. I mörkret måste fordonen mötas på särskilda mötesplatser. Kl 20.30 (ordinarie ankomsttid till Jokkmokk 21.15!) lastade vi ur våra packningar vid Notuddens campingplats, dit föraren var vänlig att skjutsa oss. Jag bokade in och betalade. I byggnad A, rum 1 resp 3, fann vi för våra förhållanden acceptabel standard (kök, toalett och dusch utöver de två sovrummen). Bertil gick igenom inmundigad respektive överbliven mat under turen. Näringskarensen, som inleddes redan i Kvikkjokk, skärptes med vätskeförbud. Vid 22-tiden låg vi alla till sängs.

920321 Lördag

Kl 6.15 ringde såväl Bertils väckarklocka som mitt armbandsur. Vi var snabbt uppe för att möjliggöra blodprovstagning i köket. Snart var alla stungna och sköterskearsenalen kunde plockas undan och ge plats för frukostattiraljer. Alla åt vi nu kring gemensamt matbord och kunde kosta på oss att smaka av varandras läckerheter.

Kl 8.00 ringde jag efter taxi. Inom en halvtimme anlände en Mercedes kombi med släpvagn till Notuddens campingplats. Packningen stuvades in i släpvagnen och fyra vandrare fick rum i första vändan. Sedan rumsnyckeln lämnats i avsedd postlåda fotvandrade Bertil, Bo och jag längs riksvägen in mot samhället i den ca åttagradiga kylan. Taxin mötte oss snart och skjutsade oss in till stationen i det ännu sömniga samhället. (100 resp 60 kr betalade vi). Mats och jag passade på att uppsöka samhällets bankomat vid Föreningsbanken och handlade även frukt och lokaltidningar på ICA Raiden, när affären öppnades kl 9.00. Bo, Ove, Lars och Urban letade sig till ett närbeläget ej öppet konditori, där de lyckades erhålla äppelkaka och kaffe. Bertil vaktade packningen från stationshusets väntsal.

Något försenad anlände motorvagnen från Gällivare kl 9.25. Vi embarkerade. Antalet resenärer blev överväldigande för motorvagnsföraren, som gav oss uppskov med betalningen fram till Arvidsjaur (17 mil). Vi diskuterade turen, läste tidningar, åt frukt, talade med föraren och observerade de ej fåtaliga renar, som levde farligt på banvallen.

Uppehållet i Arvidsjaur (kl 12.10 - 13.15) ägnades biljettköp. Det är inte lätt att köpa tågbiljetter idag. Vår järnvägsresa visade sig innehålla tre olika taxe-zoner och bolag (Inlandsbanan, länstrafiken i Västerbottens län samt SJ) och gav staionsföreståndaren mycket huvudbry. De som först påbörjade sina biljettinköp hann dock leta sig till ett närbeläget näringställe och införskaffa något ätbart.

Den fortsatta färden gick längs Inlandsbanan mot Storuman. Renar, sol som dock alltmer doldes av moln, samtal och läsning präglade samvaron. Styrelsen i Expedition Club höll sammanträde. På den digra dagordningen stod uppenbarligen frågan medlemsskap för Urban. Efter mötet hälsades nämligen en förvånad Urban välkommen i föreningen.

Kl 15.50 - 16.30 bytte vi motorvagn i Storuman. Med AC-länstrafiken fortsatte färden via Gunnarn, Lycksele, Hällnäs och Vindeln i ett allt snöfattigare och dunklare landskap ner till Vännäs.

I Vännäs skildes våra vägar. Bo, Lars, Mats och Ove fortsatte med direktåg mot Örebro och Skövde resp Katrineholm och Norrköping. Bertil ämnade ta bussen mot Umeå. Emellertid visade sig samtliga anslutningar till Umeå vara indragna. En konduktör, som just avslutat sin tjänstgöring, förbarmade sig över Bertil och ytterligare en man, och lät dem åka med i hans egen bil till residensstaden och dess sjukhus. Urban och jag ägnade en dryg timme åt järnvägsrestauranten, där vi tillsammans med ett tjugotal av samhällets yngre garde intog pizza. Kl 21.15 avgick vårt tåg mot Stockholm. Vi letade snabbt rätt på våra liggplatser och njöt snart en skön natts vila.

Följande morgon (söndag 92-03-22) ankom vi i rätt tid till huvudstadens centralstation. Med ryggsäck och skidor kånkade vi ner mot tunnelbanan. I underjorden tog vi farväl och reste med var sitt tunnelbanetåg. Ännu ett EC-äventyr var till ända.

Erik Jönsson