Expedition Club

Färdplan

13/4Kebnats - Saltoluokta  4 km

14/4Saltoluokta - Autsutjvagge - Sitojaurestugan19 km

15/4Sitojaurestugan - Aktse - Nammatj23 km

16/4Nammatj - Rapadalen - Skårkistugan 19 km

17/4Skårkistugan  - Ålkatjkåtan - Skarja - Mikkastugan17 km

18/4Mikkastugan - Ruotesvagge - Kisurisstugan29 km

19/4Kisurisstugan - Akkastugorna - Ritsem25 km

Summa          136 km

1991-04-13 lördag

- Mats är ensam i sin kupé. Orden var Mats Ryefalks. Mats R och jag delade sedan föregående kväll kupén med bäddnummer 21-26 i vagn 73 på det framrusande tåget (94 Nordpilen) tillsammans med två yngre engelsktalande män. Snart dök Mats Eriksson upp. Vi letade oss framåt i tåget till liggvagn 74, plats 71, där Mats E haft sin nattvila sedan Gävle. (Han hade dessförinnan nyttjat SJ för färden från Örebro till gästrikemetropolen). Vi fällde ihop bäddarna och möblerade om liggvagnskupén för sittbruk. Jag plockade fram blodprovsattiraljer. Snart tappade Mats E och jag varandra samt Mats R och Bo Carlsson, som sovit i vagn 70, på 20 ml blod vardera. Hantverket var klart ca 8.30. Vi övergick till att inta medhavd frukost och samtala om möjligheter till ytterligare sömn ombord på tåget innan avstigning skulle ske.

Kl 10.48 anlände Nordpilen på utsatt tid Gällivare. I den 7-gradiga värmen, västliga vinden och snön skyndade jag till lasarettet. Via akutmottagningen hjälptes jag till laboratoriet, där laboratorieassistenten Olli Pellika hjälpte mig. Proverna centrifugerades, pipetterades och märktes.

Kl 13.20 var jag åter vid järnvägsstationen. Där träffade jag åter Mats E, Mats R och Bo, som återkommit efter lunch på den närbelägna Domus-restauranten. Jag gick ensam dit för sen lunch: Dagens sallad (räksallad) för 48 SEK smakade bra. Det var många människor i restaturanten, som verkade vara en samlingsplats för yngre Gällivarebor. Jag kompletterade med att köpa t-sprit, vykort, plastpåsar och kexchoklad i varuhuset innan jag återvände till järnvägsstationen. Nu ordnades packningen. Jag ringde till hustrun innan jag kl 14.40 gick till bussen.

Den gula postdiligensen lämnade gruvsamhället kl 15.00. Förutom föraren var vi 9 passagerare: utöver EC-gänget 4 kvinnor och en man. Under färden västerut diskuterade vi hur vi skulle ta oss över sjön Paijep Lulejaure.

Bussen anlände till Kebnats kl 16.50. Termometern visade +5C, det blåste en västlig vind. I barrskogen sågs framtinad vegetation fläckvis. Ett par i en tyskregistrerad bil på väg från Ritsem undrade om det gick att gå över sjön till fjällstationen. En anställd på turiststationen tipsade om färdvägen: Det gällde att följa ruskmarkeringen. Ner till bryggan gick Mats E, Bo och jag med skidorna i nävarna, medan Mats R med sin pulka med besvär plumsade i lössnö de 200 m ned till stugan invid bryggan. På skidor följde vi nu (kl 17.30) skoterleden, utmärkt med röda plastpinnar av vägverksmodell, den tallbevuxna stranden mot SV. Mitt för Tarvasvarasj högsta punkt svängde vi ut på sjön i S - SSV riktning. Bo tog av sig skidorna, då hans med gult vallade skidor inte fick något fäste i den grovkorniga, tidvis lösa, tidvis isiga snön. Bo kom att promenera resten av dagen. Framme vid den södra stranden följde leden, och därmed också vi, den tall- och fjällbjörksbevuxna stranden åt öster. Ca 7 - 8 skotrar sågs under överfarten. Efter några smärre uppförsbackar nådde vi STFs turiststation vid Saltoluokta kl 18.40. Vi gick in i den stora byggnaden. I väntan på receptionisten skrev vi vykort. Snart fick vi boka in oss i rum 7, på övre planet i huvudbyggnaden, för 130 kr/man. Vi lagade maten i den östliga gula stugan, vars kök hade tillgång till el, liksom varmt och kallt vatten. Där fanns även dusch och bastu. Mats E och Bo åt makaroner och kassler. Mats R intog potatismos och skinka. Själv njöt jag makaroner, färssås samt smörgåsar med äggula och ost. Senare på aftonen intog vi te och sockerkaka/annat godis nere i huvudbyggnadens samlingsrum. Kl 22.30 kröp vi till sängs.

1991-04-14 söndag

Kl 7.00 pep armbandsuret. Vi hade haft en skön natt i sovsäckarna i var sin säng. Elementen hade vi slagit av, inomhustemperaturen låg på +11C. Utomhus ca -1C - -2C, klart, soligt och NV vind. Frukosten intogs i grannhuset. Jag åt grynblandning samt smörgås utan matfett men garnerad med lite ost och kaviar. Bo, Mats E och Mats R fick inte lika många smörgåsar, men i stället desto mer pålägg. Under morgonpackningen ringde vi hem (Birgitta var glad över födelsedagspresenten; Bosse noterade att det fanns en presumtiv köpare till familjens bil). Jag tappade locket till kameralinsen. Bosse hade, med gårdagens erfarenheter i bakhuvudet, köpt en sprayburk med universalklister, som applicerades under laggarna.

Kl 9.30 lämnade vi ett blåsigt (3-4 m/s NV vind) och något kylslaget (-1C) Saltoluokta. Den med röda kryss utmärkta skoterleden följdes uppför mot söder, till en början genom tall- och björkskog, senare genom enbart björkvegetation. Turens första vurpa stod Bo för: han tappade fästet, ramlade, fick ryggsäcken över höger överarm, ojade sig och bet sig i överläppen, som blödde. Bo var snart på benen igen och vallade om. En ung kvinna utan ryggsäck passerade oss saxandes i uppförsbacken. Detta var en välkommen omväxling till alla skotrar (ca 20 st) som passerade oss i uppförsbacken. När dessa kom fick vi slänga oss ur det trånga skoterspåret för att som belöning få inandas avgasångorna (OBS ironi). Iklädda endast skjorta på överkroppen (anorakarna togs av p g a värmen under klättringen) tog vi oss upp på kalfjället. Vi var framme vid ledskiljet Pietsaure/Sitojaure/Saltoluokta kl 11.00. Vinden var NV, 3 - 4 m/s. Solen sken från en blå himmel. En helikopter sågs flygande över Lulevattnets dalgång.  På närmare håll sågs några snösparvar. Av skoterspåren att döma så hade de flesta terrängfordonen här tagit av västerut till Pietshaure. Mycket riktigt bedarrade motorfordonstrafiken när vi skidade leden söderut via Tanakåtno ner i Autsutjvagge. På höger hand imponerade Sjäksjos branta östvägg. Dalgången var delvis barblåst, framtinad brun vegetation syntes av och till. I snön syntes gamla renspår. Här ramlade Mats E och slog sönder spännet till vänster ryggsäcksrem. Vi hann också möta 4 skotrar innan vi kl 12.30 kom fram till rastskyddet Autsutjvagge.

Solen fortsatte skina. På vindskyddets södra sida fick vi skydd för vindarna. På gula liggunderlag satt vi skönt och njöt av värmen samtidigt som vi åt vår lunch. För min del bestod den av 10 husmansmackor med ost. Vi såg 50-talet renar beta på de barblåsta kullarna vid jåkken. Ett par ripor och två svarta fåglar sågs också i stugans närhet. Den mer påtagliga närmiljön erbjöd en fluga. Under rasten uppstod ett uttalat halofenomen  runt solen. Det blev disigare.

Kl 13.45 fortsatte vi vidare längs den kryssmärkta leden mot söder. Det var nu skare och lättåkt f a för Bo och Mats R. Mats E och jag hade sämre glid orsakat av mohair-remsorna. Vi blev omåkta av två skotrar (körda av en man och en kvinna) och mötte en skoter innan vi vid 15-tiden nått ner i höjd med Muorkat-jauratj. Soldiset tilltog. Fjällen Tjiraksnjurtje och Tjirak imponerade i väster liksom de jokkraviner som sågs i dess branter. I nivå med Tjirak sågs en termikseglande rovfågel. Mats R tog fram sin kikare: - Troligen fjällvråk. Vi fick sedan en fin utförslöpa, under vilken två korpar skådades, ner till STF-stugan Sitojaure. Vi anlände stugan kl 16.15 och möttes av stugvärden Hans Hansson, trä- och näversnidare, och hans hund. I övrigt var stugan tom. Vi tog in i den östra stugans norra avdelning, det västra rummet. Matlagning och middag stod på programmet. Mats R åt makaroner, skinka och smörgås, Mats E och Bo potatismos och skinka. Själv förunnades jag blåbärssoppa, smörgås, äggula och kaviar. Mats E diskade. Vi samtalade, skrev dagbok, och vilade på britsarna efter maten. Vid 19.30-tiden sågs plötsligt en rödräv invid vedbon. Den fotograferades. Stugvärden berättade att rödräven var halvtam och fanns på platsen sedan flera år. Hans släppte sedan lös sin hund, som jagade bort räven. Något senare kom dock räven tillbaka för att äta upp fiskrenset. Hans hade tidigare under dagen fångat en laxöring om ca kilot.

Vi betalade stugavgiften (85 SEK för STF-medlem). Stugvärden berättade om möten med fjällräv och järv i Njåtjosvagge. Vi samtalade också om det osedvanlig milda vädret. Det hade varit plus-grader i sju dagar i rad fram till gårdagen. Snötäcket hade sjunkit markant.

Bosse mådde illa och vilade på sängen. Vi övriga intog kvällste eller -kaffe samt godis (för min del sockerkaka). Temperaturen inomhus var ca +15C, då vi eldat i spisen. Vi kröp till sängs ca kl 21 - 21.30.

1991-04-15 måndag

Temperaturen var under natten nere i -4C, kl 8.30 -1C. Kl 6.00 ringde armbandsuret. Dessförinnan hördes ljudet av snusande kamrater och talgoxars pickande mot husväggen, där de satt på en upphängd talgbit. Under natten vid 01-tiden hade Mats E och jag hört ett underligt skrik. Förmodligen var det räven.

Utomhus snöade det. En kråka satt i en björktopp. Mats R var den första att lämna sovsäcksvärmen. Snart hade han tänt eld i spisen. En stund senare var vi alla på benen. Uthuset besöktes. Frukost lagades och åts. Vatten kokades för morgonens te samt till termosarna. Mats E högg ved, med Bo som hantlangare. Slaskhinken tömdes. Mats E sopade stugan. Utomhus hördes sångsvanars skrik. Fåglarna kunde också ses på avstånd vid vaken i sundet mellan sjöarna Kaskajaure och Kåbtajaure.

Strax före kl 9 lämnade vi stugan skidandes på ett centimetertjockt nysnölager ovan skare och is. Det var vindstilla och ett par plusgrader. Kallsnön tenderade att klabba under skidorna. Vi följde ruskmarkeringen mot SSV över Kaskajaure, vidare längs röda plastkryss, fästa på stålpinnar, över myrarna ner till Kåbtajaure. Härifrån var det åter ruskmarkering över isen åt SSO. Kl 10 var vi framme vid kryssmarkeringar och ledskiljet Sitoälvsbron/Aktse/Sitojaure. Vi hade fått upp värmen, så ryggsäckarna och skjortorna togs av. Termometern visade på +24C i solen!

Vi fortsatte med viss klabbtendens bland harspåren i björkskogen längs leden mot söder. Kl 11.00 rastade vi igen (ryggsäck av) vid trädgränsen på ca 700 m höjd över havet. Här blåste en NV vind. Det blev kyligare. Mats R bestämde sig för att gå uppför den framförliggande 230-meters stigningen. Då min högra stram gick av mitt i backen kom jag snart att göra honom sällskap under en del av uppstigningen. Mats E hade klabbtendenser under skidorna och verkade trött. Från höger sida blåste den NV vinden, som på ledens högsta punkt drygt 920 m ö h uppmättes till 6 m/s. Nu följde utförsåkning. En magnifik utsikt mot Tjakkeli, Laitaure, Skierfe, Nammatj och skogslandet i öster bredde ut sig. I stora slag tog vi oss ned till björkskogsgränsen. Ripor flög upp när vi sedan i mindre svängar avancerade neråt. Där barrskogen tog vid slutade jag åka skidor och valde i stället att bära laggarna i nävarna i det branta smala skoterspåret bland högväxta granar. Där branten planade ut sattes skidorna på igen. Efter 500 meters diagonalande (nåja…) nåddes Aktse och STF-stugorna kl 13.45. Stugvärden höll just på att mata en räv med kex. Vi fotograferade naturligtvis. Trötta gick vi sedan in i stugan och åt vår lunch. Stugavgiften 15 SEK/capita erlades. Bo, Mats E och Mats R sträckte ut sig på sängarna en stund. Snart besökte de affären, som stugvärden drev. Te och valla (skarklister, grönt klister) inhandlades. Solen sken utomhus. Det var varmt, +8C, och dagsmeja. Mats R såg en lavskrika.

Kl 16.00 stod vi på skidor igen. Vi stakade nerför backen, förbi Sigurd Läntas stuga, på ängarna nedom Ville Läntas boning, och längs skoterleden ner till sjön (Laitaure). Vi passerade ett hus med en hundgård, där vi blev utskällda av en gråhund. Nere på sjön var utsikten magnifik. Där vi skidade mot VNV hade vi Tjakkeli på vänster hand, Nammatj, Rittok och den svarta Skierfeklippan till höger och i fonden Kåtoktjåkkå. Vi skidade in i deltalandet. Det blev successivt allt mer smältvatten på sjöar och åar. Snöns bärighet försämrades. Detta märktes tydligast för Mats E (130 kg inkl packning), som gick igenom utan att bli blöt vid något tillfälle. Det höll lite bättre för Mats R (90 kg + pulka), Bo och mig (ca 100 kg inkl packning). Vi höll oss längst norrut i deltalandet, nära Skiefes mäktiga brant. Vi rastade vid offerplatsen (?) - utgörandes två stora isärsprängda klippblock, där en knipholk var placerad. Vi såg ett 10-tal korpar i deltaområdet. Vi fortsatte längs Saivas norra strand och korsade sjöns lilla udde när snön inte längre bar Mats E. Sjuksköterskan stöp och stod plötsligt med snö till midjan. Hela bindningen på vänster skida lossnade. Trät var murket. Bindningen åtgärdades kl 17.50 - 18.15 i den +3C-iga aftonen. Ett enmotorigt röd-vitt flygplan rundade samtidigt Nammatj. Mats R iaktog ett 10-tal korpar över Tjaskavaratj.

Snart fortsatte vi mot väster längs småsjöarna norr om Rapaälven. Snön brast under Mats E vid ytterligare ett tillfälle, så att han fick vatten över Lundhagskängans skaft. Vi kom fram till nationalparksgränsen vid informationstavlan invid stigen. Härifrån följde vi älvfårans norra strand fram till den lilla ön, som skärs av kartans rutnät, invid Nammatj. Vi beslutade att slå läger på ön. För att Mats E skulle kunna ta sig torrskodd över från älvens norra strand fick han lämna ryggsäcken på strandkanten. Jag hämtade Mats E's ryggsäck efter att första ha kört över och lämnat min egen på ön. Kl 19.15 var vi alla på plats. Kl 19.50 var tälten uppslagna. Maten iordninggjordes med termosvatten. Jag åt potatismos, skinka, te, smörgås (med ost, kaviar och äggula) samt sockerkaka. Det smakade mycket bra. Vi såg sedan till att utföra nödvändigheter innan vi i den vindstilla aftonen kröp in i tunneltälten. Kl 21.50 hörde vi kamraterna snarka unisont i granntältet. Till ripors kuttrande somnade även Mats R och jag, nedkrupna i sovsäckarna, halvtimman senare.

1991-04-16 tisdag

Jag tittade upp när uret ringde kl 6.00. Det var lugnt och tyst så när som på ripkutter och Mats R, som höll på att byta om. Temperaturen i tältet var +0,5C. Jag hade sovit relativt gott. Underlaget var jämnt och hårt. Det hade inte varit speciellt kallt med kängorna i sovsäcken. Jag skrev i dagboken. Mats R hämtade vatten. Kl 6.40 hördes första livstecknet från granntältet. De första solstrålarna tittade fram bakom Nammatj. Mats R plurrade i Rapaätno, när han skulle visa Bo var man hämtade vatten. Mats R fick således byta strumpor. Jag ägnade mig åt höger häls medialsida. Ett stort skavsår reviderades med en slö kniv och försågs med Coompeed och häfta. Frukosten förtärdes i de båda tälten. Mats hade lagt upp sovsäcken på tältet för att vädra. En vindil höll på att förpassa den till ett brinnande spritkök, men säcken räddades i sista stund. Vi tog ner tälten. Bo vallade med universalklister. Mats R stoppade ner Mats E's spritkök i sin pulka, för att något minska Mats E's vikt och undgå svårigheter med icke bärande snö som under gårdagseftermiddagen.

Kl 9.50 lämnades tältplatsen. Vi följde älven och gamla skoterspår åt NV. Skaren höll bra. Det blåste svag motvind (ca 3 - 4 m/s). Solen doldes bakom lätta moln. Vi passerade den röda Litnokstugan på avstånd. Vindmätaren syntes snurra på den apparatförsedda byggnaden. Rapaätno var ofta öppen. Vi åkte försiktigt och såg upp för svag is eller svag skare. Trots detta plurrade Mats R vid ett tillfälle vid Rapavvoupme. Någon km NV om Litnokstugan och någon timme framöver, särskilt söder om Lulep Spatnek sågs strömstarar vid åtminstone ett 10-tal tillfällen. Som mest såg vi tre av de svart-vita fåglarna samtidigt. Sikten försämrades successivt. Det blåste motvind/sidvind från NNV. Kl 13 - 14.30 stannade vi för lunch i skogen strax norr om Lulep Vassjajåkkåtjs utflöde i Rapaälven, ungefär mitt emot kåtan vid Sadjemjåkkåtj, några 100 meter öster om renstängslet. Vi nyttjade en kulle samt byggde ett blocklä till skydd mot vindarna. Lunchpausen blev ändock kylslagen till följd av vindbyar och snöfall. Temperaturen låg på beskedliga +1C. Vi var alla iklädda anorakar (tidigare under dagen hade enbart Mats R nyttjat vindjackan) när vi drog vidare åt NNV in i Rapadalen längs renstängslet. Mats R ledde konvojen, jag utgjorde slutvagnen. Efter bara några hundra meter tog Mats R och Mats E på sig kraftiga tumvantar. Snöfallet tilltog och vinden låg rakt emot. Mats E's tårem gick av och krävde åtgärder. Sikten var tillräcklig för att kunna orientera efter, men några spektakulära vyer bjöds inte. Toppar och branter var höljda i dis. Massor av ripor flög skrämda upp under vår framfart längs Rapaätno. Vädret var bistert, så vi nändes aldrig ta av oss ryggsäckarna, då vi någon gång stannade till och vilade.

Kl 17.40 hade vi fått nog. Vi drog oss in i skogen under Stour-Skårki. Det var betydligt lugnare bland fjällbjörkarna än i mer öppen terräng. Temperaturen hade sjunkit till -1C. I is- och snöbepansrade i mustascher (Bo), skägg (Erik), anorakar och byxor (alla) slog vi upp tälten och lagade mat (för min del 3 port potatismos, kassler, 2 mjuka smörgåsar med ost och kaviar samt sockerkaka och the). Mats R åt den s k "standardkosten" och hade noggrant delat upp all mat i 8 delar, således en del per dag. Kl 20.30 meddelade Bo och Mats E att de önskade sova. Mats R och jag höll då fortfarande på med middagen. Under aftonbestyren upptäckte vi Skårkistugan i skogen bara några hundra meter väster om vår tältplats. Vinden låg stadigt på 5 - 6 m/s, upp till 8 m/s i byarna. Kl 20.30 visade termometern -5C, kl 21.30 -9C. Mats R och jag kröp ner i sovsäckarna strax efter 21.30 och somnade tämligen omgående.

1991-04-17 onsdag

Natten hade varit kall. Jag vaknade kl 7.15. Termometern, som hängde i tälttaket visade -6C. Det susade i träden, men tältdukarna fladdrade sällan. Kl 7.50 nådde solstrålar innertältet. De kalla skidkläderna kylde när de sattes på. Frukosten (blandning, smörgås och choklad för min del) förtärdes i innertältet, samtidigt som snö smältes och kokades på spritköket i absiden. Termosar fylldes. Bosse rapporterade -11C kl 6.20, då han varit ute i tvingande omständigheter, men sedan somnat om. I granntältet började Bo och Mats E röra på sig först vid 8-tiden. Utomhus mötte en vacker vy: Låddepakte-, Skårki- och Piellorieppe-massiven gnistrade under en blå himmel samtidigt som ett 50-tal ripor flög upp. Morgonsysslorna fortsatte med vädring/torkning av sovsäckar o s v innan vi med färdigpackade säckar och pulka kunde lämna lägerplatsen kl 10.50.

Mats R ledde skaran längs vattendragen närmast Låddepakte. Vi njöt av solen och de hänförande vyerna, som fotograferades. Ett flertal ripor sågs i omgivningarna. Snart ändrades vyerna: Sarvesvagge, Nåite, Tielmapoulta, … Imponerande, fantastiskt! Vi rundade Låddepakte i dalbottnen. Mats R ramlade igenom packad nysnö vid ett tillfälle, vilket fick oss att ta av ryggsäckarna första gången denna dag. Snart korsade järvspår vår färdväg. Vi sökte oss fram till en övergiven och översnöad Ålkatjkåta. Inte heller vi stannade här, utan drog oss norrut ner mot älven.

I Alep Snavvajåkkåtjs ravin fann vi efter en stunds letande lä. Kl 14.00 - 15.40 satt vi med ansiktena mot solen och njöt vår lunch (för min del 17 (!) st Wasa hårdbrödmackor ("björnmackor") med ca 200 g ost samt the och blockchokladbitar. De övriga åt sin standardkost (blandning + smörgåsar). Inför avfärden vallade Mats R med grönt klister under sina vallningsfria laggar.

Jag spårade på hårdpackad snö, is eller skare över slätten vid Spökstenen, förbi nedom Sielmakieddekåtan (vars dörr såg trasig ut) och vidare norrut i den breda dalgången. Ripor flög upp nu och då. I höjd med Tjågnårisjåkkåtj rastade vi. Med ryggsäckarna åter på plats fortsatte vi vidare fram förbi Matujåkkåtj ravin. Därifrån sneddade vi i NV riktning uppför de dryga 100 metrarnas stigning fram till den nya Mikkastugan (SNV), som nåddes kl 18.20. Bron var borta, fackverket låg uppdraget på stugsidan om ravinen, bara brofästena stod på plats. Mats R testade dasset, som fick betyget "mycket bra". Vi andra beslutade oss under tiden p g a den påtagliga kvällskylan (-7C och västlig vind), att snabbt slå upp tälten. I vår jakt på en plats i lä fann vi några 100 m norr om stugan i jåkkens ravin en "cirkusdal". Här i drivan var redan en bivack grävd, sannolikt under gårdagskvällen: spår efter en pulka syntes. Mats R och jag beslutade oss för att sova i bivacken. Mats E och Bo skulle bo i tält. Vi hjälptes alla åt att slå upp tältet. Underlaget var hårdpackat, bara min spade dög till att gräva hål för att förankra tältets plastpåsar i. Kvällsmaten lagades i bivack resp utomhus. Kl 21.00 visade termometern -15C. Det var relativt sett varmare i bivacken. Snökan var välbyggd med två britsar. Välvt tak, lufthål, men ispansar efter tidigare kondens. Kl 22.40 släckte Mats R stearinljuset efter att ha satt för ingången med ett snöblock.

1991-04-18 torsdag

Det hade varit svårt med sömnen. Britsarna lutade åt fotändan, var hårda och korta. Det var svårt att hitta en god sovställning. Under natten hade det också blivit kallare. Jag satte på mig en extra tröja kl 4. Kl 5.50 pratade Mats R och jag med varandra. Vi började uppstigningen, påklädningen och packningen. Vatten smältes på spritköket. Kl 6.30 kom Mats E förbi och kontrollerade att vi var vakna. Han rapporterade -15C och klart väder. Han kunde vidare berätta att Bo hade kräkts under gårdagskvällen. Bo hade hunnit upp ur sovsäcken, men kräkts på tältgolvet. Spyorna frös dock snabbt till is och kunde relativt lätt avlägsnas. Under morgonsysslorna i den svaga men kylande NNV vinden passade vi alla på att använda toaletten vid Mikkastugan. För ovanlighetens skull var Mats R och jag först färdiga för avfärd. Vi hjälpte Bo och Mats E att montera ned tältet.

Kl 9.30 lämnades övernattningsplatsen. Vi styrde i svag uppförslutning norrut in i Routesvagge. Vackra scenerier bjöds: Skarjatjåkkå till vänster, Mikkatjåkka på höger hand. Den högsta punkten i området, Sarektjåkkås stortopp, låg även idag i dis. Den gamla Mikkastugan såg vi inte. Således var den sannolikt riven eller flyttad. Vi höll oss ungefär mitt i dalgången. Jag hade förmånen att spåra. Det var strålande vitt och vackert. Snart passerade ett militärflygplan oss på väg norrut. Kl 10.20 såg vi en militärhelikopter på låg höjd över Påisavagge på väg söderut. Vi funderade över en mörk prick i Påisavagge. Var det en järv? Mats R tog fram kikaren, bara för att konstatera att det var en sten vi observerat. Vår upphetsning kom sig av att järvspår korsat vår framfart från i höjd med Jållok. Vi såg sedan järvspåren från och till ända fram till Routesjauratj. Järven hade vandrat från den ena säregna stenen till den andra, mestadels på östra dalsidan. Vi såg även en del ej helt färska rävspår och enstaka ripor. Mestadels sken solen, det var snörikt och gnistrande vitt. De omgivande fjällens branter imponerande. Kallföre rådde. Ibland höll ej den packade snön och vi gick igenom. Så småningom hittade vi ett översnöat skoterspår som underlättade skidåkningen. I höjd med Routesvaratj orienterade vi aningen fel och gjorde en liten extrasväng utan hjälpande skoterspår i några kilometer.

Vi var ordentligt trötta när vi nådde renvaktarstugan kl 13.10. Termometern visade nu -4,5C. Vi satte oss, den öppna dörren till trots, på stugans läsida, den södra, och åt lunchen. Vi sopade bort snön från taket för att slippa takdropp under måltiden. Jag åt Husmans Sportsmörgåsar och ost. Mats E orkade inte äta upp sojabrödet, som inte fallit någon av herrarna i smaken. Från vår matplats sågs 13 renar göra oss sällskap i matbestyr, betande i snön. Vi smälte vatten och kokade för framtida behov. Vi var trötta och sammanbitna. Vår strategi för dagen hade varit att nå Kisurisstugan innan kvällen. Det målet tedde sig ännu mycket avlägset.

Kl 14.55 skidade vi vidare. Vi följde ett gammalt skoterspår vidare åt NNV. Bo hade bäst glid och lade sig först i den svaga utförskörningen. Vi höll oss ungefär mitt i dalgången. Niak och Kisuris utgjorde imponerande blickfång vid en ryggsäckspaus vid 16-tiden. Det var varmt. Anorakarna togs av. Mats E hade problem med glasögonen, som immade igen. Det gällde både hans vanliga glasögon liksom solglasögonen (modell alpin): - Jag såg ingenting på hela resan, yttrade sjukskötaren. Vi höll oss fortsatt på Kisuris sluttning ovan jåkken. Snart blev det kallare och började snöa. Anorakarna kom åter till heders (inte långt efter att vi på avstånd passerat Kisuriskåtan). Det blev nu svårt att följa skoterspåret, då allt vitt blev konturlöst. Överlag var det småkulliga landskapet här, i motsats till Routesvagge, inte speciellt snörikt, tvärtom barblåst och snöfattigt. Vi kom därför att ha stor hjälp av att följa dagsfärska skoterspår, som, visserligen ofta på skrå, men ändock, letat sig fram där snö fanns. Tidvis följde vi Sjnuftjutisjåkkå, ibland var dock vattendraget ej isbelagt. Ibland åkte vi i stigar, där snö fanns, till skillnad från terrängen utanför den upptrampade sommarfärdvägen. Efter skidande åt väster och nordväst passerade vi Spietjaujåkkå och nådde mycket trötta Kisurisstugorna kl 18.55. Några korpar flög upp när vi anlände. Den stora stugan var låst. Hela anläggningen var övergiven. Vi tog in i en 6-bäddars stuga, Spietjau-stugan. Vatten hämtades i den närbelägna jåkkravinen, gasolen antändes, middag lagades och samtal fördes. Utomhus var det klart och kallt. Akka, Nijak, Kisuris och Spietjau vakade under en stjärnklar himmel med en måne i ny eller nedan. Kl 22.40 låg vi alla i våra sovsäckar.

1991-04-19 fredag

Bo hade varit ute kl 4.20. Temperaturen var då -19C. Det var vindstilla, tyst, endast jåkkens brus hördes.

Mats R klev upp som förste man vid 7-tiden. Inomhus +13C, samma temperatur som under gårdagskvällen. Gasolelementen hade fungerat under nattens vila. Frukostgöromålen påbörjades. Under dessa började det droppa från ventilen i taket. Att göra frukost med hjälp av gasolkök och ha möjlighet att sitta på stolar kring bord kändes luxuöst. Erik rekognoserade för den fortsatta färden bland fjällbjörkar och ripspår.

Kl 9.50 lämnade vi Kisuristugorna. Ett skoterspår följdes mot VSV. Vi rundade på så sätt platåerna och ravinerna väster och norr om stugorna. Vädret var strålande: solsken, klart, nästan vindstilla, minusgrader. Vi bjöds vackra vyer: sjön Kutjaure och de omgivande fjällen, där f a Akka-massivets branter imponerade. Vi åkte ner till sjön i dess SÖ vik, varifrån vi skidade mot norr över den snötäckta isen. Vi kom fram till renstängslet vid sjöns utlopp kl 10.40. Härifrån skidade vi vidare upp till vinterleden, som kom att följas i nordostlig riktning i Voujatätnos dalgång. Leden håller sig på älvens västra sida i en i huvudsak gles björkskog. Bo vallade om. Mats E körde i täten. Mats E var illamående, men kämpade långsamt men stabilt framåt bland rip-, räv- och även järvspår (de senare sågs där leden når Vuojatätno ca 5 km NO om Kutjaure). Vyerna mot de västligaste Akkatopparnas branter var betagande.

Efter en nedförsbacke nåddes Akkastugorna kl 13.10. Trots vackert väder beslutade vi oss för att rasta inomhus. Vi hänvisades av stugvärden, samme same som vi träffade här 1986, till den västra stugan. Stugan var uppvärmd, +14C inomhus. Utanför sågs korpar. Lunchen intogs (för min del 16 delikatessmörgåsar med ost, samt sockerkaka och blockchoklad). Dagavgiften betalades till stugvärden. Han kommenterade det vackra vädret: - När våren kommer kan man lika gärna sitta och titta på Akka.

Kl 15.20 hade vi åter ryggsäckarna förankrade i axlar och höfter. Vi skidade nerför till Akkajaures is, följde strandkanten i viken några hundra meter, varefter vi siktade rakt mot Ritsem. Ibland åkte vi på hopdriven lössnö, men mest var det hård skare eller is. Detta ledde till balanssvårigheter. Vinden var svagt sydlig, det vill säga medvind. Det blev varmt under stakning, men snabbt kallare när vi stod stilla. Solen sken från en molnfri himmel. Surrande skotrar hördes hela tiden. Vattenmagasinet var ordentligt sänkt. Gamla öar och halvöar reste sig ur den stora konstgjorda sjön. Mats R, med de spetsigaste stavarna och starkaste armarna, stakade halvägs över ifrån oss andra. Mats hade väntat mer än 10 minuter, när vi övriga tre nådde Akkajaures norra strand, väster om vågdelaren, kl 17.30. Tjugo min senare hade vi promenerat den snöiga vägen (Mats R i skoterspår p g a pulkan) upp till STF's vandrarhem.

Vi bokade in och erbjöds ett rum med tre bäddar (nr 10). Vi duschade, åt kvällsvard (sista dagen med potatismos och skinka för de andra tre; skinka, smörgås (delikatess hårdbröd), blåbärssoppa och sockerkaka för mig). Efter middagen vidtog näringskarens. Jag inventerade överbliven mat. Andra gäster på vandrarhemmet åt stekt nyfångad röding!!! Det var möjligt att följa ishockey på TV, Sverige - Tyskland (3-0?). Vi packade om våra ryggsäckar, stängde av elementet, öppnade fönstret och sov gott i sängar eller på golvet (jag sov på extra madrass på golvet).

1991-04-20 lördag

Kl 6 var Mats R på benen. Han rapporterade om en fantastisk utsikt över Akkajaure mot Akkamassivet och Pålnotjåkkå. Kl 6.20 steg övriga tre EC-are upp. Efter det att rummet anpassats till sköterskemottagning tappade Mats E och jag varandra och de övriga på 10 ml blod. Frukost följde. Fil var efterlängtat och åts av Mats E, Mats R och Bo. I övrigt smakade vi överbliven mat av varandras olika koster. Kl 8.00 var vi ute på gårdsplanen och inväntade i morgonkylan postdiligensen. En ung förare anlände med den gula bussen några minuter senare. Till en början var vi de enda passagerarna. Under resan österut bjöds en fantastisk utsikt mot Akka- och Sarektjåkkåtopparna samt närmare mot Akkajaure, befolkad av många morgonpigga pimplare. En vinterklädd hare sågs vid östra Ritsemjåkk. En man och en kvinna med skavsår haltade ombord vid Vakkotavarestugan. Ytterligare tre personer embarkerade bussen under en kylig kaffepaus i Vietas. Vid Kebnats steg paret med skavsår av. Färden fortsatte genom barrskogslandet. Chauffören plockade postsäckar från vipporna längs vägen. Ytterligare ett par personer gjorde oss övriga sällskap i den värmande bussen österut. Kl 11.20 ankom vi ett kylslaget och vintrigt Gällivare. Jag klev av vid stora korsningen och skyndade mig till lasarettets laboratorium för centrifugering och pipettering av proverna. Kl 12.40 var jag åter vid järnvägsstationen. Mats E, Mats R och Bo hade under tiden lunchat på Domus-restauranten. Tåg 985 avgick gruvmetropolen kl 13.05. Det var glest besatt. Ombord intog jag min lunch: lunchblandning och smörgås! Vi slog oss ner i vagn 83 (destination Luleå) och samtalade om bl a mat, turen och framtida turer. I Boden kl 15.30-15.48 flyttade Bo och jag våra ryggsäckar och skidpaket till nya vagnar. Vi fortsatte senare att samtala om Blåbandsrörelsen, energiproblem, ekonomi, och mycket annat under fortsatt färd söderut i en kupé i vagn 33 (destination Göteborg) respektive restaurantvagnen. I den senare intog jag rostbiffssallad, medan övriga tre nöjde sig med kaffe eller the med tilltugg. I Vännäs tog jag avsked av Mats E, Mats R och Bo, som fortsatte med tåg 985 mot Örebro, Skövde och Katrineholm. Själv vandrade jag i aftonkylan (-4C) upp till Envägen. Svägerskan Marie bjöd på the (bror Ulrik och barnen var bortresta till Sveg/Mora). Kl 21.05 var jag åter nere vid navet i järnvägsknuten i väntan på Stockholmståget (91), som avgick 21.13. Det var gott om plats. Jag sov i liggvagn. Innan läggdags talade jag med en kvinna, som en vecka före oss skidat i blötföre mellan Abisko och Nikkaluokta. Jag kom att sova gott från ca 22.30 tills väckningen nästa morgon (söndagen den 1991-04-21) 40 minuter före ankomst Stockholm C. Jag letade mig från centralstationens spårområde ner till tunnelbanans blå linje för resa mot Huvudsta. Ännu ett EC-äventyr var till ända.