Expedition Club

Northern Crossing Project VII

19870425-0502  Risem - Abisko

870425

Kl 2.30 klev jag upp ur underslafen i den dunkla liggvagnskupén. Konduktören hade just varit förbi och bekräftat min av skendunket påkallade geografibestämning. Calle sov djupt på motstående brits. Öronpropparna stängde skendunk och lakansprassel ute.

Strax före tre gled tåget in på spår två i Vännäs. Trots en dryg timmes försening väntade Christian på perrongen i den mörka, något kyliga natten. I år var det min tur att överlämna en vindmätare (som ersättning för en som under liknande omständigheter försnillades i fjol) till den mustaschprydde fonetikern.

Kl 3.04 bröts vårt korta möte. Extratåget rullade vidare norrut. I vår kyliga kupé sov Calle vidare som om ingenting hänt. Jag gjorde honom snart sällskap.

Kl 7.40 väcktes vi av Ove. Han konstaterade, att tåget var 67 min sent och att hela EC-gänget fanns ombord. Calle och jag som fått disponera en hel kupé alldeles själva ända från Stockholm, klev så sakteliga upp. Vi plockade undan våra packningar för att möjliggöra blodprovstagning. Snart infann sig Bertil Ekstedt, som med viss möda embarkerat tåget vid midnattstid i Långsele. Örnsköldsviksdoktorn plockade fram kanyler, provrör, stasband och plåster. Sista åtta minuterna före ankomsten till Gällivare tappades Mats Ryefalk och Per (som startat i Skövde, Ove (från Örebro), Bo (från Katrineholm) samt Calle, Bertil och jag på några milliliter blod, som snabbt kyldes i en burk med snö.

Kl 8.32 ankom tåget (1084) Gällivare. Bertil susade som en oljad blixt till taxistationen och färd till lasarettet, där proverna skulle centrifugeras och frysas. Vi övriga kånkade med ryggsäckar, skidfodral och plastpåsar i den gråmulna nollgradiga morgonen in samtal ringdes och packningarna justerades.

Kl 10,05 kom Bertil tillbaka med andan i halsen. Han visade sig vara ute i god tid, då bussen avgick först kl 10,30 (och ej kl 9,50 som tidtabellen angivit).

Ombord på den gula dubbeldäckade postdiligensen åt, skrev, sov och läste vi. En kontroll visade att vi var 16 passagerare. Ute var det molningt. Snötillgången var god.

Kl 12,20 - 13,20 gjorde bussen uppehåll i Vietas. Vi passade på att besöka toaletterna. Några av oss åt lunch i bussen.

Längre västerut lättade molnen. Vid Vakkotavare flödade solen från en molnfri himmel. Mängder av pimplare sågs på Akkajaures gnistrande snötäckta is. Utsikten mot Sarektjåkkåmassivet och Akkas toppar var magnifik från bussfönstren.

Postdiligensen stannade vid STFs turiststation i Ritsem kl 14.15. En västlig vind bet i kinderna. Temperaturen på byggnadens skuggsida avlästes till + 1½ C. Huttrande justerade vi packningarna. Vattenflaskorna fylldes.

Kl 15.00 lämnade vi turistboningen. Med skidorna i nävarna följdes vägen uppför mot norr. Relativt snart var asfaltbeläggningen täckt med snö. Mats började skida redan här. Vi övriga föredrog skofäste ända upp till vägbommen vid 600-metersnivån kl 15.45.

Den skoterpackade snön följdes vidare längs vägen mot norr. Väder och före var det bästa tänkbara. Skidor utan plyschremsor och vallningsfria belag visade sig innebära fördelar - Mats, Bertil och jag fick finna oss i att bli akterseglade.

Skotertrafiken i dalgången mellan Seukok- och Autavaratjah var stundtals livlig. När vi efter en svag utförslöpa nådde Autaluokta vid 18 tiden, ca  en timme efter passagen av renvaktarstugan vid Ritjemjauratjah, hade vi mött 37 snöskotrar.

Ett hundratal meter väster om vägen (i höjd med den lilla ön knappa kilometern norr om Autaluoktas sydvästra punkt) letade vi upp en övernattningsplats. Snön packades med skidornas hjälp. Två tunneltält och ett kupoldito restes. I en svag aftonvind och lågt stående sol lagades maten i det fria. Korv, potatismos, smörgås och sockerkaka njöts innan solen gick i moln kl 20.40.

Den något kylslagna (-6 C) men ljusa aftonen inbjöd till skidutfärder för att höja kroppstemperaturen. I dalgången mellan Unna Seukokatj och Kätjåive njöts frihet och tystnad.

Kl 21.45 visade termometern vid tältplatsen -10½ C. Det var vindstilla. Enstaka kuttrande ripor bröt tystnaden. Vid 22-tiden var vi alla nerkrupna i sovsäckarna.

870426 SÖNDAG

Vaknade efter en något kylslagen natt och drog mig för att krypa upp ur sovsäcken. Mats, uppe sedan kl 6.30, avläste -7½ C på en tillförlitlig termometer. Tidigare hade kylan nått -12 C, så solens strålar i den vindstilla klara morgonen värmde uppenbarligen.

Liksom övriga morgontrötta medvandrare började jag röra på mig vid 8-tiden. Bland kuttrande ripor och kraxande korpar lagades och förtärdes frukosten, revs tälten och packades snart ryggsäckarna. Med Mats i täten lämnades tältplatsen kl 10.45.

Den skoteruppkörda vägen följdes några kilometer norrut längs Autajaures västra strand. Den snötäckta sjöisen brukades därefter som glidbana i det närmast idealiska föret. Ett tiotal skotrar knattrade förbi innan vi efter en mindre men ansträngande uppförsbacke vid sjöns norra vik tog av oss ryggsäckarna kl 11.30.

Två tyska skidåkare med imponerande packningar gled förbi mot söder under vår paus. Calle vallade för fäste. Vi andra pustade och njöt sol och Kallaktjåkkås branter och Kiermartisnjunnjes vita sluttningar.

Vägen fortsattes mot nnv. Ett yngre norrbottenspar på väg söderut från Sitasjaure konverserades angående det vackra vädret (som varat sedan fredagen). I forsarna ovan Vuojatakluoppal sågs turens första strömstare. Plyschremsorna under Bertils och mina skidor förtog något av glidet. Klart distanserade nådde vi efter den sista korta men branta uppförsbacken Sitasjaurestugorna kl 12.50.

Stiltjen förbyttes här i sydlig vind om 4-5 m/s. Solstrålningen till trots var det därför skönt att äta lunchblandningen och smörgåsarna inomhus. Den kvinnliga stugvärden (på plats sedan 16 mars) pungslog oss på dagavgiften 10 SEK/man. Under toalettbesök (”värmesits”!) noterades järvspår i stugornas närhet. Tre skotrar passerade stugorna strax innan vi skidade vidare kl 14.30.

Vi genade nnv över Sitasjaures is och korsade åter spår efter järv.

Snart följdes skoterleden i flackt motlut och lugn takt ovan Littejåkkås dalgång. Mats i täten mådde illa. En knapp halvtimmes paus i det soldränkta gnistrande vita landskapet togs vid 16-tiden vid Aina- och Littejåkkås sammanflöde.

I hasorna på Calle gnetade vi eden vidare åt nordost. På Littejaures östra sida passerades ett flertal småstugor(sameviste?).

Vid Kaisejåkkojan avbröts en godispaus snabbt p g a kölden, då solen försvann bakom moln och dis.

Ett par kilometer senare - strax sv om Kaisejaure - rastade vi på nytt. Solen sken åter och Bosses nyförvärvade skavsår på den högra hälen kunde åtgärdas med Comfeel och häfta. Ett par samer på skoter passerade oss i sydlig riktning innan vid gled iväg ner mot sjön kl 18.40.

Isen passerades längs skoterspår(ej ruskmarkerat) i en svalkande vind från öster. I ett storblockigt landskap följdes kryssmarkeringarna vid ”passet” mellan Juovvatjåro och Raktas fram till Hukejaurestugan, som nåddes i den 1,5 gradiga kylan kl 19.55.

Stugvärden hänvisade oss till boningens västra rum, där vi - alla mycket trötta - fördelade oss på de tio britsarna. Maten - potatismos, renkött, smörgåsar och the -slukades. Per, som mådde illa, fick dock anstränga sig för att pressa ner födan. Med

hungern stillad och natthyran betald blev diskussionen uppsluppen. I den17-gradiga stugvärmen tvättade Mats sina fötter i stearinljusets sken. Skavsåret ovan höger stortås mcp-led förbands.

Utomhus var temperaturen -5 C, när tystnaden lägrade sig i vår del av stugan vid 22.30 -23-tiden.

870427 MÅNDAG

Kl 7.00 bröts tystnaden av det entoniga pipet från Bertils armbandsur. En halvtimme senare studsade de morgontrötta kommentarerna mellan väggarna. Uppstigningen var ett faktum.Utomhus vid vattenhålet i sjön noterades kramsnö och lätt vind. Temperaturen nådde +1 C.

Frukosten - choklad och smörgås - förtärdes samtidigt som vatten kokades på gasolspisen. Termosarna fylldes liksom vattenflaskor. Mats fötter plåstrades om(båda stortårna och vänster häl).

Inför avfärden noterades kl 9.30 sv vind om 6 m/s (i byarna 8 m/s), +5,5 C, mulet, disigt och halvdålig sikt. När vi på paraffinsmorda skidor lämnade stugan som sista parti (våra norska grannar var betydligt morgonpiggare) kl 10.20 hade vinden bedarrat något.

Dagens första vurpa stod Per för redan i backen från stugan ner på sjön. Mats tog täten uppför Raktasjåkken i vnv riktning mellan Raktas och Huke i halvdålig sikt. Vi kom att hålla oss ungefär längs sommarleden och norr om renstängslet (vår försäkring om sikten skulle försämras) när vi passerade kommungränsen. Under vår första paus i världens största stad norr om Raktas (alldeles invid renstängslet och sommarleden ungefär vid vattendelaren) tilltog vinden åter (6-8 m/s sydlig vind) och kylan (trots nio plusgrader) tvingade oss vidare.

Emellanåt klarnade sikten upp till några kilometer och orienteringen utgjorde därmed inget problem. Föret däremot tvingade först Mats till paraffinvallning efter en ”hackig” nerförsbacke. Snart klabbade det mer eller mindre under allas skidor (Bertil, Per och jag dock relativt besvärsfria). Någon kilometer nedströms Pajemus Tsutsajaure vallade vi åter (paraffin). Med bättre glid och medvind fortsatte vi Tsutsajåkk nedströms mot sydost. Ovan våra huvuden sågs tre fjällvråkar termiksegla.

Kl 14.10 grävdes ett blocklä på Kaskamus Tsutsajaures norra strand.

I skydd för vindarna intogs lunchen. Mats och Per, djupast nergrävna, passade coskå på att smälta vatten på spritköket. Helt oberörda av den 4-6 m/s nordvästliga luftströmmen (temp +2-3 C) njöt de sina Bregottmättade mackor halvtimmesvis efter det att övriga plockat ihop sina kåsor och bestick.

Kl 15.50 bröt vi upp. Mats ledde oss Tsutsavagge österut. Ravinen nedom sjön rundades på norra sidan. Fina utförslöpor inspirerade liksom den halvdolda fantasieggande utsikten mot Tuolpanjunnje och Kuopervagge i fonden. Rakt norr om Roavgoaivi fuktades struparna av Tsutsajåkkens vatten under en paus kl 16.45-17.14.

På nordsidan av jåkkens ravin fortsatte vi bland ett 50-tal snösparvar på snöfattiga sluttningar ner i Tjäktjavagge.Tjäktjajåkkå korsades vid bron, som vi fotvandrade över. En skruv till Bertils högra bindning lossnade precis här och krävde djupdykning i ryggsäcken efter lagningsmaterial. Uppe vid vinterleden ca en kilometer österut kunde åtta vandrare på väg söderut urskiljas i den vita vindstilla tystnaden.

I diset sneddade vi i nnv riktning uppför till kryssmarkeringen i den vida dalens östra del. Här började det snöa och blåsa nordlig vind. Besvärande klabbföre följde för Ove och Bo, som dock vittrade stugkänning och kämpade ytterligare två kilometer på sina tröga laggar.

Kl 19.20 nåddes Sälkastugorna. I detta stugkonglomerat blev vi anvisade den mest no belägna stugan, där redan elva andra vandrare brett ut sig. Vi fördelade oss på olika rum och hade snart alla en bädd att sova i (Calle i ett 4-bäddsrum, Per och Mats i ett 6-bäddsdito och övriga fyra i en sovsal för åtta). Makaroner, färssås, smörgås, sockerkaka och the smakade gott under samspråk med rumskamraterna i stugvärmen.

Utomhus tilltog vinden. Vid 21.30-tiden uppmättes 5-10 m/s (upp till 14 m/s i byarna). Kl 22 noterades besvärligt snödrev. Kl 22.30 låg vi alla i våra britsar.

870428 TISDAG

Redan vid 4-tiden började folk röra på sig. Mats tillhörde den skaran. En fantastisk gryning rapporterade han oss övriga vid 7-8-tiden. En febril aktivitet rådde då i mat- och samlingsrummet. Frukost lagades och inmundigades. Vykort, inhandlade på platsen, skrevs. Bosses vänstra häl plåstrades om. Kartor studerades. Samtal fördes med sänggrannarna, bl a en far och son, som färdades med skoter och sex Sibirian Huskeys!

Den varma stugan lämnades kl 10.35. Per tog täten i den svaga växlande vinden. I spåren efter ett gäng haute-route-åkare vandrade vi uppför mot Stour Räitavagge.

utsikten varierade  med molnmattans nedre gräns på ca 1400 metersnivån. De branta fjällen kring Tjäktjavagge imponerade så högt vi såg dem liksom Tjäktjatjåkkås södra utlöpare och Kaskasnjunjetjåkkås branta västvägg.

Per spårade. Och gjorde det rejält! Han drog upp ett eget spår i den ca halvdecimeterdjupa snön parallellt med haute-route-åkarnas och spåret efter en passerande miniryggsäcksförsedd mans.

Vi höll oss på östra sidan om Räitajåkkens ravin tills vi nådde vattendelarplatån i höjd med Tjäktjaglaciären kl 11.55. Här åkte ryggsäckarna av för en 20-minutersrast.

Ett hundspann om sju pigga Sibirian Huskeys med förare och ett yngre Stockholmspar i släptåg passerade oss. Vi lade oss snabbt i deras spår i den tilltagande sydvinden (upp till 8 m/s, medvind som tur var!) och snödrevet. Allt sveptes snart in i en vit dimma, spåren sopades snabbt igen och sikten var mycket begränsad.

Räitas rundades ovan bäckravinen. Den bitvis branta skrååkningen ner till Nallostugan resulterade i ett och annat fall. Minutrarna efter hundspannet stakade vi fram till Nallostugan kl 13.15-30.

I STF-stugans västra avdelning förtärde vi lunchblandning och smörgåsar i sällskap med hundföraren, ute på sin sjätte vecka, och de två turisterna i hans följe. I den östra avdelningen huserade de åtta haute-route-löparna. Bosse var torr bakom öronen men dessvärre blöt om fötterna.

Kl 15.15 stakade vi Stour Räitavagge österut. Medvind om 5-6 m/s och utförslöpor gjorde farten hög. Sikten var god. Vi imponerades av de br nta svarta bergväggarna kring den trånga dalen.

Efter en kilometer mötte vi två skidlöpare, som kämpade i motvinden. Något öster om väggens stora krök (norr om den lilla glaciären väster om Räitatjåkkå) möttes ytterligare ett par vandrare i samma situation.  Vi höll oss på dalens norra sida strax ovan jåkken. Något öster om jåkksammanflödet vid 780-metersnivån skidade Mats ner i dalbottnen. I utförslöpan stupade Bertil. Ett centimeterlångt ytligt jack ovan höger ögonbryn slogs upp. I snålblåsten stoppades blodflödet m h a kylande snö. Plåster och häfta applicerades.

Seittaks sydöstra utlöpare skidades utför på Stenmarksvis. Nere i björkskogen återfanns Vistasstugorna kl 17.00 Strax dessförinnan mötte vi två skidlöpare och en hund (blandras Setter/Sib Huskey) på väg mot Nallostugan. Den yngre av männen visade sig vara en lumpar- och idrottskamrat till Bertil.

I storstugans östra avdelning flyttade vi in våra packningar till den ensamme man, som nyligen anlänt från Alesjaure. I husets västra avdelning huserade redan ett sällskap om sex. Den kvinnliga stugvärden och hennes manliga sällskap anlände under aftonen per skoter. Ett par män skymtades i den mindre stugan närmare jåkken.

Middag (korv, potatismos, smörgås och sockerkaka) intogs. Utomhus klarnade det upp. Bertil och jag gav oss därför iväg på en aftontur i den halvgradiga värmen. Kl 19.03 lämnades stugan.

Med vinden i ryggen stakade vi Vistasjåkkå nedströms längs skoter- och skidspår. Ovan björkskogen tecknade sig Räitatjåkkås och Palkastaks djärva silhuetter i den ljusa men skymmande aftonen.

Vid Vasajåkkå svängde vi österut och skidade bäcken uppströms.

Invid sommarledens bro lämnades skidor och stavar. Per fots gick vi uppför den barsmälta bäckravinen till den välbehållna risbäddade kåtan. Under förtäring av blockchoklad berättade Bertil, att han träffat en flickvän, Maria.

Efter dryga 20 minuters vila anträdde vi återfärden kl 20.35. I god fart stakades Vasajåkken nedströms. Vistasjåkken uppströms innebar måttlig motvind.

Kl 21.50 skymtade åter bron och Vistasstugorna. Kvicksilvret på stugtermometern nådde -1,5 C. Inomhus slog värmen, resultatet av kamraternas idoga arbete med vedhuggning och eldning, emot oss.

Stämningen var uppåt efter en afton av fika och samtal. Vi ordinerades betala stugavgiften (60 SEK för STF-medlem, 75 SEK för icke medlem) hos stugvärden.

Vid 22.30 -23-tiden låg vi alla i sängarna. Efter att ha tvättat fötterna i stearinlågornas sken, näpste Mats lågorna vid 23-tiden.

870429 ONSDAG

Mats var i vanlig ordning på benen när Bertils ur signalerade vid 7-tiden. Vår sovkompis i storstugans östra avdelning var på väg ur nattslafen. Rapporter om snöfall, lätt sydlig vind och två minusgrader fick oss övriga att sömnigt ”dra oss” ännu en halvtimme.

Kl 7.30 började vi röra på oss. Vattnet kokades under tystnad. Konversationen var sparsam även under frukosten. Chokladsörplande och knastret när hårdbrödmackorna krossades mot kindtänderna dominerade ljudsprekrat. Vi var trötta. Själv kände jag mig förkyld. Vädret dämpade ytterligare entusiasmen.

Vid 9-tiden lämnade vår nattkompis stugan för Nallo. Samtidigt skidade fyra sovgäster från husets västra del Vistasvagge norrut.

-Fint, de spårar åt oss, tänkte vi under packningsbestyren.

På dasset (fyrahålskapacitet) fanns en Harald Wiberg-teckning med spårstämplar, som under ett besök stärkte mig i analysen vid Sitasjaure:järvspår. Märkligt nog tolkade Ove bilderna tvärtom.

Sedan vatten hämtats, slaskhinken tömts och golvet sopats lämnades Vistasstugorna kl 10.10.

I det tidvis täta snöfallet och en svag sydlig vind tog Mats täten. Vistasjåkkå följdes uppströms i den halvdåliga sikten. Det ville gärna frysa under skidorna.

Vid Unna Vistasasjåkks tillflöde togs paus. Stora snöflingor smälte mot kläderna. Vi blev snabbt blöta och kalla.

Snöfallet bedarrade när vi fortsatte mot norr. Unna Vistasavares och Vasatjårros branter blev nu tydligare i den förbättrade sikten. Däremot vände vinden. Det klabbade också allt mer under skidorna.  I ett klapperstensfält under Vasatjårros branter tvingades Bo, Bertil, Calle och jag till omvallning. Bertils bindning lagades samtidigt i snålblåsten.

Där Påkenjira når dalbottnen kom vi ifatt Mats och Per. Vi gjorde dem sällskap i lä bakom en stor sten. Godisblandningen smakade nu gott.

Bertils bindning, som nu fallerat, fick ytterligare en översyn. Två skidlöpare på väg söderut passerade.

Vi stakade snart åter ut i vinden och norrut genom dalens trångaste passage (mellan Påketjåkkå och Unna Vistasavare på 670-metersnivån). Ca 1,5 km norr om passet stannade vi för lunch kl 13.40.

Bland fjällbjörkarna i en svag södersluttning grävdes ett blocklä till skydd för den nordliga 4-5 m/s sexgradiga vinden. Fem arméhelikoptrar och tre vandrare hann passera innan vi mätta skidade norrut kl 15.10.

Efter ca tio minuters färd började det snöa. Nederbörden tilltog och snart såg vi ingenting i den piskande motvinden (ca 5 m/s N, +3 C). Vi tvingades vända och söka lä. Kl 15,35 började vi gräva. Efter 40 min aktivitet kunde vi iklädda värmande tröjor och jackor sitta och trycka i ett fungerande blocklä.

Ovädret upphörde snart. Kl 16.50 skidade vi åter norrut under Påketjåkkås branter. När vi forcerade 70-metersbranten norr om Mårmajåkkå sken t o m solen. Tjatjasjöarna passerades under liknande väderförhålllanden.

Under en paus vid norra Tjatjajaurens nv vik kl 18.05-15 började det blåsa och snöa igen. Kompassen fick hjälpa oss en bit västerut genom det småkulliga landskapet innan molntäcket åter sprack upp. Utför njutbara sluttningar nåddes Alesjaures sö vik strax söder om samelägret. I vacker aftonsol skidade vi den sista dryga kilometern västerut till turiststugorna. De nybyggda STF-husen, belägna på en bergknalle invid Alesätnobron ca 500 m norr om utflödet i Alesjaure, nåddes kl 17.

I den två minusgrader kalla aftonen upplyste värdfolket oss snart om vilket av de fem enplanshusen vi kunde söka nattlogi i.

Efter betalning letade Bertil, Calle och jag oss ner till den nordligaste byggnaden - bastun! Kallt vatten hämtades från Alesätno. I byggnaden fanns en stor kittel med kokande vatten. I handfat blandade de badande själva till lämplig lögartemperatur. Själva bastun fick sin värme från ett gasoleldat aggregat. Efter skön rentvagning klädde vi oss åter i de vid denna tidpunkt lätt smutsade vandrarkläderna.

Kvällsmaten iordningställdes och åts i en av storstugornas köks- och gemensamhetsrum. Genom panoramafönstren bjöds vacker utsikt mot söder (Tukitjåkkå, Alesätno, Unna Vistasavare) parallellt med färssås, makaroner, the, smörgås och sockerkaka i den ljusa vårvinternatten. Kl 22.30, nån halvtimme innan vi smög till sängs, uppmättes 5 m/s V vind och temp -5 C.

870430 TORSDAG VALBORGSMÄSSOAFTON

Natten hade varit behaglig. Vaknade vid 7-tiden i en av underslafarna i ett fyrabäddsrum. Ett ungt finländskt par delade dubbelsängen på andra sidan fönstret. Bertil sov tungt i bädden ovanför, när jag sömnigt tejpade hälarna med häfta. Efter påklädning smög jag mig ut i full färd med att koka vatten, fylla termosar och äta frukost. Att stugorna var frekventerade noterades om inte förr så vid kön till bekvämlighetsinrättningarna.

Med packade ryggsäckar samlades vi utanför natthärberget i den vindstilla två grader varma luften. Solens strålar dämpades av dis och höga moln. Detta till trots imponerade utsikten från farstubron. Personal delgav oss gårdagens VM-ishockeyresultat (Sovjet - Canada 0-0, CSSR - Sverige 3-3) och morgonens väderutsikter: det väntades mulnande och regn söderifrån.

Ungefär samtidigt med oss -redan kl 9.07, rekordtid! - lämnade flera andra vandrare stugorna för olika destinationer.  Bertils och mina nattkompisar, det finska paret från Sundbyberg, kom att följa våra spår några kilometer.

Mats tog täten. Han hittade snart skoterspår, som kom att följas sjöarna norrut. Samebyns hus och kåtor på den östra stranden passerades på avstånd. Öster om Vistasvare mötte vi tre skotrar med stora släp (samer på väg till sommarvistet med  förnödenheter och byggmaterial?).

Efter ca en timmes skidåkning togs ryggsäckarna av för en kortare paus. Mats vänstra stortå försågs med skavsårshäfta. Ett flertal militärgröna helikoptrar dundrade över oss på väg mot Vietasvagge. Det betydligt diskretare finländska fästfolket hann också passera oss.

De sistnämnda var dock snart ifatt- och frånåkta. De kom sedan att dra sig över till vinterrösningen på sjöarnas västra stränder. Vi följde skoterspåren på isarna, genade över näset mellan Ales- och Ratojaure och över ytterligare en halvö i Ratojaures södra del.

Kl 11.05 kom vi fram till Ratosjöns östra vik något hundratal meter söder om Miesakstugan. Stilltjen gav oss anledning att rasta just här. Begynnande klabbföre krävde paraffinering av skidornas glidytor. Anorakarna togs av i den sexgradiga värmen. En fjällvråk sågs seglande rakt ovanför oss.

Kl 11.35 skidade vi den kryssmärkta skoterpreparerade leden österut i en kylande motvind. Efter bara 20 minuters diagonalande fann vi för bäst att åter sätta på oss vindjackorna.

Sikten var måttlig - Miesaktjåkkå och Adnetjårros branter var insvepta i dis. Leden följdes längs Äpparjaures sydstrand, upp via sjön 773 (rast, där Mats justerade spännremmen i ryggen) och ner på Pieggaluoppal. Här hade det frusit under Bertils skidor. Bertil och jag vallade därför åter med paraffin. Övriga fem svängde norrut mot Pieggaluoppalvindskyddet, till vilket de fyra första anlände strax efter kl 13. Calle, sen p g a brusten tårem, Bertil och jag anlände först tiotalet minuter senare.

Den välbehållna prismabyggnaden gav gott vindskydd under intag av lunchblandning, smörgås och the. Den tvåsitsiga toaletten användes innan replipunkten och kringströvande renar lämnades i den sjugradiga 4-5 m/s sydostliga vinden kl 14.50.

Det klabbade en aning under laggarna när vi följde skoterspår österut längs Pieggaluoppals norra strand. Sikten var dock relativt god. Vi fortsatte väster om punkt 811 fram till Alesätno. Vadstället nåddes efter ca en timme. Isen var här bruten och vattnet strömmade fritt. Ungefär längs sommarleden följde vi ett skoterspår under Adnetjårros branter förbi sjön 775. Snötillgången var här begränsad och emellanåt gled belagen över mossa och ris. Vid Lulep Hånkanjira lämnades sommarleden. Över en mindre sjö och längs den jåkk, som mynnar vid Alesätno invid bron, bjöds oss fina utförslöpor ner till dalbottnens björkskog. Med en stuga inom synhåll och älvens brus i öronen intogs knäckflarn under en uppslupppen kartläsarpaus kl 16.50 -17.10.

Vi skidade härifrån österut på dalens norra sida. Ett relativt färskt skoterspår följdes i tilltagande slingrande turer och knepiga passager i en allt tätare björkskog. Norr om Alep Välivare, ca tre kilometer väster om Rautasjaure, hade skoterföraren gett upp - spåren vände västerut.

Mats tråcklade oss nu förtjänstfullt vidare bland älg-, har- och ripspår i den täta vegetationen. För det mesta höll skaren för våra tungt lastade kroppar, men ibland gick det som för älgarna: någon stod med snö till knäna. I förhoppning om lättare förhållanden siktade vi på älven. Dess norra fåra visade sig emmertid vara öppen. I ett strilande duggregn tvingades vi därför  - ej alltför muntra - åter in i skogen.

Via bron över Kålkasjåkkå - där vi f ö sett en älg plumsande i snön - tog vi oss på snöfattiga småkulliga fjällhedar längs sommarleden fram till Rautasjaurekåtan, som nåddes i regnet kl 20.15

Bo, Ove och Per övernattade i den täta men något smutsiga turistboningen. Vi övriga slog upp tälten på snön strax väster om kullen, som kåtan, dasset och förrådsboden byggts på. Efter middagsmat somnade vi vid 23-tiden.

870501 FREDAG

Under natten upphörde nederbörden. Fladdret från tältdukarna skvallrade dock om ihållande vind.

Kl 5.50  väcktes vi efter en kort men njutbar vila av Calle, som ropade från granntältet.

Kl 6.00 kom Ove ner till tälten.-Molnfritt och blått på sina ställen, rapporterade ordföranden. Temperaturen pendlade mellan åtta och nio Celsiusgrader. Vinden var sydlig om ca 5 m/s.-Jo då, natten hade varit njutbar även i kåtan.

Bertil och jag lagade trötta frukosten i tältet. Trangiakökets brännare hade sotat igen något, varför snösmältning och vattenkokning gick långsammare än vanligt.

Vid 8-tiden passerade en ensam äldre skoterburen man våra tält. Han kom i dag Rautasjaure från sydöst. Under gårdagen hade han kört längs Alesätno i den svårframkomliga terrängen. Snöfattigdomen och de öppna jåkkarna diskuterades innan han drog vidare norrut.

Kl 8.30 hade alla sju stillat morgonens hunger. Tälten liksom övrig rekvisita var på plats i ryggsäckarna. Det lilla dasset hade nyttjats. Vi samlades vid kåtan och gick på kartan igenom dagens rutt. Därefter skidade vi norrut i den tolvgradiga måttliga sydvinden.

Efter några hundra meter i den täta vindskyddade björkskogen blev värmen pressande. Anorakarna togs av. Mats följde förtjänstfullt sommarleden norrut uppför Vidjas sluttningar. Leden gav oss ”det hål i skogen vi behövde” /citat Mats/. Helt okomplicerad blev ändock inye stigningen (ca 100 höjdmeter), som tidvis var brant och där ryggsäckar, skidor och stavar ibland ville fastna i björkskogens grenverk. Efter 80 minuter hade vi, Bosse och Calles  undermåliga fäste till trots, definitivt passerat trädgränsen. Strax norr om jåkken från Viddja gjorde sig en sydvästlig vind påmind och vindjackorna gjorde åter bättre nytta på våra kroppar än i packsäckarna.

I tung blöt kornig snö skidade vi vidare åt nordost nedom Viddjas nordsluttningar. I bland stod vi med snö till knäna, ibland trampade vi över framtinade ris och lavar. Mestadels följde vi skoterspår, vilket underlättade i den tidvis kraftiga (6-8 m/s) sydvästliga vinden. Renar sågs beta på några av de många barblåsta kullarna i dalgången, när vi ungefär vid vattendelaren nedom Vuotjennjunnje korsade dalgången i nnv riktning.

150metersstigningen över Nissuntjårros sydöstra utlöpare gick över snötäckt solbelyst kalfjäll. Calles bakhalka fortsatte, men drömmen om kommande glid fick honom att avstå från vallning.

Vid krönet bjöds oss spektakulära vita alpina vyer, när vi söderifrån gled in i Lapporten. Nissuntjårros branter till vänster och Tjuonatjåkkås överhäng på höger hand ramade vackert in Tjuonavagge.

Nere på jåkken återfanns ett färskt skoterspår. Det följdes mot norr i den nu mycket påtagliga vinden (som vänt och nu var nnv-lig). Vid den sydligare av dalgångens sjöar (987) släcktes törsten. Sjövatten hämtades ur ett människotillverkat hål i isen. Vindstyrkan uppmättes här till ca 14 m/s i byarna.

I skoterspår skidade vi vidare norrut i dalbottnen. Molnigheten tilltog. Den pressande motvinden fick oss att uppleva norra Tjuonajaures som uppförslutande.

Vid sjöns och dalgångens norra ände grävdes blocklä. I skydd för vinden (nu nv 5-6 m/s, temp +3C) intogs lunchblandning och smörgåsar med den nu allmänt sedvanligt goda aptipen. Sedan ett par dagar hade även Mats hunnit anpassa sig till den fettrika dieten och såg ut att gilla den.

Snöskyddet lämnades efter 90 minuters vila kl 15.50. Utförsåkningen blev till en början kylig med piskande snö från låga mörka moln. Stora barsmälta områden gjorde det svårt för tätmännen Ove, Mats och Calle att hitta en lämplig nerfart. Någon kilometer ovan trädgränsen hittades åter ett skoterspår, som kom att underlätta vägvalet. Vi gled i nnv riktning, passerade ca 500 m öster om Pajep Padduotievva och följde längre ner bäcken mellan Tjåutavarasj och Njakavare. Utförsåkningen bjöd på massor med vurpor, ömsom barmark, ömsom djup lös icke bärande snö och ibland vatten stående över skidorna.

Kl 17.45 nåddes östra änden av abisko. Invid parkerade armé helikoptrar togs skidorna av i tysthet. Längs en lerig väg promenerade vi till östra järnvägsstationen. Biljettexpeditionen var stängd. Med skidorna i nävarna eller nerstuckna i ryggsäckarnas ytterfickor promenerade vi den asfalterade riksväg 98 in i Abisko nationalpark och fram till STFs turiststation. Utanför huvudentrén vägdes ryggsäckarna. Pers packning vägde 19,2 kg, Mats 21,5, Oves 22, Calles 23, Bosses 23,5, Bertils 26 och min 25 kg. I väntan på ev nattlogi inomhus - en mängd människor, bussar och bilar trängdes på området - duschade  och bastade vi.

Bosse ordnade så småningom rum åt oss i stuga 17 A. I sexbäddarsvåningen förtärde vi gemensamt de elspisuppvärmda makaronerna och övriga läckerheter innan näringskarensen inleddes kl 21,30. Bertil gick runt och noterade överblivna matmängder. Några av oss telefonerade hem. Mellan 22,30 - 24 somnade vi succesivt in.

870502 LÖRDAG

Smög mig upp kl 6.45. Aktiviteten var låg, Övriga Ecare tryckte i bäddarna. Våningen var välplanerad. En trappa upp fanns två sovrum, där Bo, Ove Bertil och jag tillbringade natten. På nedre botten snusade Calle, Per och Mats i det kombinerade mat-och allrummets bäddsoffa. Toalett med dusch, torkskåp, hall och kök fanns på bottenvåningen. Allt var nytt och fräscht. Och eluppvärmt!

Ute hade en decimeter nysnö lagr sig över hus, bilar och träd. Sikten var dålig men vindarna obetydliga.

Kl 7.30-7.45 togs morgonens fasteblodprover. Gemensam ”lättfrukost” (innehållande endast mycket små fettmängder) intogs därefter. Kl 8.15 promenerade vi till järnvägsstationen (Abisko turiststation), där biljetter för återresan inköptes. På återvägen telefonerade jag till en lättad Birgitta (som kunde berätta om värmebölja - ca +20 C - i Stockholm).

Åter i stugan dammsög vi, torkade golven och skakade mattor. Med omfördelade ryggsäckar och skidpaket stod vi åter vid SJbastionen kl 10.30.

Kl 11.14 avgick tåg 985 25 minuter sent. I en välfylld Göteborgsvagn (nr 33) lyckades Bo, Calle, Bertil och jag besätta var sin plats och sedan njuta vinterlandskapet eller sova de närmaste timmarna.

Kl 13.50 samlades alla sju hos västgötarna och ordföranden i deras liggvagnskupé (vagn 35). Venprover, som snabbt placerades i en snöfylld glasslåda, tappades nu enligt löpande bandsprincipen.  Då tåget anlände Gällivare i rätt tid kl 14.10 hoppade Bertil snabbt av med glasslådan i vänsterkardan. Bosse och Calle langade ut Bertils ryggsäck och skidor på perrongen. Bertil försvann nu till gruvsamhällets sjukhus för behandling av proverna. Först fyra timmar senare skulle han fortsätta färden mot Vännäs och Umeå med Nordpilen.

Vi övriga färdades med tåg 985 söderut i ett allt snöfattigare landskap. I Boden inköptes glass, godis och tidningar. Per, Ove och Mats försvann till den  tillkopplade restaurantvagnen för inköp av mjuka mackor och  dricka. Vi andra nöjde oss med överblivna husmansbitar och lunchblandning under den följande gemenskapen. Mellan Boden och Älvsbyn sågs vårens första tranor på en framtinad inäga.

I Vännäs kl 20.15 (rätt tid) lämnade Bo, Calle och jag Göteborgståget och tog farväl av hamburgermumsande Ove, Mats och Per, som fortsatte vidare med 987an. Bo och Calle slog sig ner för måltid på järnvägsbaren. Själv gjorde jag en blixtvisit hos föräldrarna på Envägen. Fars cykel gjorde det möjligt att efter en tallrik fil hinna åter till stationen och ECkamraterna innan tåg 91 avgick söderut kl 21.15. I den nytillverkade liggvagnen (nr 38) tog vi plats 81, 83 och 84 efter en stunds samtal över en kopp the i restaurantvagnen. I den dunkla aftonen somnade vi vid 22.30tiden.

Påföljande morgon (870503 Söndag) väckte oss konduktören avtalsenligt kl 6.50. Utanför den framrusande tåget regnade det på grönskande gräsmattor och knoppande björkar.

Stockholms central nåddes rättidigt kl 7.20. Ute på plattformen tog vi farväl av varandra. Bosse satte sig att invänta 8tåget till Katrineholm. Calle drog sig mot spår 14 och pendeltåget till Jakobsberg. Själv traskade jag gångarna ner till tunnelbanan.

Ännu ett EC-äventyr var till ända.

STRÄCKNING EC NCP VII 1987

25/4 Ritsem - Autaluokta11 km

26/4 A - Sitasjaurestugan -Hukejaurestugan27 km

27/4 H - Tsutsavagge -Sälkastugorna19 km

28/4 S - Nallostugan - Vistasstugorna18 km

28/4 V - Vasakåtan t o r                    (12 km)

29/4 V - Tjatjajaureh - Alesjaurestugorna16,5 km

30/4 A - Pieggaluoppal - Rautasjaurekåtan31,5 km

  1/5 R - Lapporten - Abisko turiststation Ritsem - Abisko turiststation _26 km_____

             ca  149 (161) km