Expedition Club

EC Northern Crossing Project VI

Vuoggatjålme - Ritsem

4/4Vuoggatjålme - Sieldutjåkkå (vid Bänoklippo)

5/4Sieldutjåkkå - Sieldutvagge - Jurunvindskyddet

6/4Jurunvindskyddet – Ikesvagge – Mavas lappläger

7/4Mavas lappläger – Pieskehaurestugan

8/4Pieskehaurestugan – Varvekstugan – Kailavagge (syd ca 850 m.ö.h.)

9/4Kailavagge

10/4Kailavagge – Staddajåkkstugorna – Staloluokta

11/4Staloluokta – Kieddaure – Arasluokta – Låddejåkkstugan

12/4Låddejåkkstugan – Vuojatätno – Kutjaure – Akkastugorna

13/4Akkastugorna – Ritsem

Totallängd ca 175 km.

Kartor: BD 9, 10, 12 och 13 av Nya Fjälkartan.

Deltagare

Bertil Andersson

Per Andersson

Bo Carlsson

Erik Jönsson

1986-04-04 FREDAG

Klockan var 05:20. Det var gryning. Tåg 98 hade just inkommit till ett morgontyst och vintrigt Vännäs. Jag hoppade snabbt ut på plattformen. I morgonkylan stod Christian Hecht som avtalat. Vi växlade några ord, innan den mustaschprydde fonetikern gav mig vindmätaren, orsaken till vårt nattliga möte. Klockan 05:29 fortsatte snälltåget försenat mot norr. Jag kröp åter ner i överslafen i liggvagnskupén (vagn 47, plats 65).

Jag väcktes åter av konduktören kl 06:50. Sömnigt och rutinmässigt plockades prylarna ihop. Klockan 07:15 stod jag med välpackad ryggsäck, kamera, kartfordral, massäckspåse och skidor i nävarna på plattform 1 i Jörn. Bo Carlsson, Bertil Andersson och Per Andersson kom travande från liggvagnar längre bak i Luleåtåget. Tillsammans med ett 20-tal andra passagerare gick vi över till spår 3 och den väntande orangeröda FIAT-motorvagnen. Då slog det mig plötsligt att vindmätaren låg kvar i liggvagnskupén. En förmiddag av grämelse tog sin början.

Rälsbussresan ägnades till största delen åt blodprovstagning. Utgångsproverna inför årets fettforskningsförsök ordnades på Bo, Bertil och Per. Den sistnämnde tvingades utstå tre stick, men klagade inte. Jag klarade dock inte att fylla ett rör från mig själv i det skumpande rälsfordonet.

Klockan 08:23 ankom tåget Arvidsjaur. Medan Bo, Bertil och Per satte tänderna i frukostmackorna skyndade jag till samhällets moderna vårdcentral. På laboratoriet tappade laboratorieassistenten Gulli Eriksson mig på den behövliga blodmängden och lovade att centrifugera, pipettera, kyla och sända proverna enligt docent Ekstedts direktiv.

Jag återvände till järnvägsstationens lilla väntsal – ett rum belamrat av fjällvandrare, ryggsäckat, skidor och smörgåsar. Sedan även jag stillat hungern slutfördelades mat och packning. Våra ryggsäckar vägde 30, 30, 30 resp. 27 kg på resgodsvågen. Per njöt lyckan av ”bara” 27 kg på ryggen, när vi gick ut till den gulblå Skelleftebussen kl 10:25.

Efter 1,5 timme genom den ödsliga vinterskudade barrskogen ankom vi Arjeplog. Järnvägsstationen var riven. Den nya bussterminalens begränsade väntrumsvolym uppfyldes snart av oss och våra packningar. Vykort, film, frimärken och godis inhandlades i närbelägna butiker i kommuncentrats centralare delar, I övrigt höll vi oss mest i väntrummet för att slippa snålblåsten i det några grader kalla och molniga vädret. Vi åt, skrev vykort, nyttjade toaletten och språkade med andra resenärer (bl.a. Vidar från Västerfjäll).

Klockan 14:30 fortsatte färden med Nybergs gröna buss. Postutdelning och livsmedelsleveranser gav bussen en rymlig tidtabell. Därigenom fick vi många möjligheter att insupa den allt klarare fjälluften och njuta solen under ett flertal uppehåll.

Sedan den smala och delvis ingenyrda sista vägstumpen forcerats nåddes Vuoggatjålmes fjällgård kl 17:15. Bo och Per framförde hälsningar till Björn Helamb, gårdens ägare. Efter telefonsamtal till anhöriga och toalettbesök plockades skidorna och stavarna fram ur fordralen,

Kl 18:04 stakade vi den lilla backen västerut ner på sjön. I aftonsol och motvind (NNV, uppskattningsvis 2 – 4 m/s) skidade vi i skjortärmarna sjön norrut. I Bertils utgångstempo kom Bricanylsprayen snart till användning. En korp och ett flertal skotrar sågs. Solen sjönk bakom Vartalassos silhuett under den 55 minuter mestadels lättåkta (men tidvis tyngre på icke bärande skare) passagen över Vuoggatjålme. Strax söder om Sieldutjåkkås utlopp i sjön rundades en vak. Liksom hundratals skotrar före oss följde vi nu åns lopp uppströms mot nordväst.

I begynnande skymning och kyla slog vi upp tälten i den glesa björkskogen hundratalet meter öster om älven (ca 1 km norr om telefonledningen) ca kl. 20:00. Proceduren kändes ovan och tog oss lång tid i aftonkylan (nästan vindstilla, men förmodligen några minusgrader). Potatismos och kassler tillagades på spritköket. Fingrarna blev snabbt kalla. Huttrande intog vi födan i tälten. På bara sju kilometers avstånd från ”civilisationen” infann sig första kvällens stående fråga: varför ge sig ut på detta?

Efter en kortare skidtur i uppvärmningssyfte kröp vi ner i sovsäckarna vid 22 – 23-tiden.

1986-04-05 LÖRDAG

Vi började röra på oss kl. 07:40. Redan vid 7-tiden hade vi hört de första skotrarna passera. En ensam ripas kuttrande hade noterats under natten. Tälttemperaturen uppmättes till -2 - -4 grader C. Efter en huttrande uppstigning och påklädning möttes vi utanför tältdukarna av en svag nordlig vind. Det var molnigt. 

Vattensmältningen påbörjades på spritköken. Snart kunde termosar och vattenflaskor fyllas för dagens behov. Hetvatten från morgonchokladen ångade snart ur kåsorna. Det flytande rikt fleromättade margarinet spritsades på det hårda brödet, som därmed undgick den omilda behandlingen när hårt matfett skall tillföras. Med rejäla ostbitar förtärdes frukosten med aptit.

Molntäcket lättade successivt under morgonsysslorna. När tälten rivits och packningarna placerats på ryggen lämnades en solig övernattningsplats.

Klockan 10:54 skidade vi norrut i fjällbjörkskogen och lämnade de sista spridda tallarna bakom oss. Efter 25 minuter lämnades älven. Vindskyddet och sommarledens bro vid ravinen mellan Bänoklippo och Skaptavare rundades. På älvens västra sida följdes ett myrstråk bland ripor och korpar. Ibland mötte eller passerades vi av decibelstarka skoterburna turister. Vid älvens stora krök (strax väster om ön, där jåkken från Skaptavare mynnar i Sieldutån) pimplade några män i solskenet. I en passage i björkskogen, strax söder om den punkt där Bäukuljåkkå rinner ut i Sieldutjåkkå, hördes en hackspetts trumvirvlar.

Sieldutjåkkå var delvis öppen vid jåkkanslutningen. Här öppnade sig perspektivet norrut. Som en diamant i fjärran lyste en vit gnistrande topp (Argladei?).

Vi kom nu att följa några skoterspår längs myrstråket på södra dalsidan ca 40-talet höjdmetrar ovan dalbottnen. Pers högra häl började smärta och ”sulning” med Coomfeelplatta blev nödvändig.

En knapp halvtimme senare stannade vi klockan 14:10 för lunchpaus strax ovan ravinen i höjd med Jilkisåive. I bästa picknickväder – klar himmel, solsken, plusgrader, vindstilla – förtärdes lunchblandning och smörgåsar i en södersluttning.

Kl. 15:30 fortsatte vi färden mot norr. En korsande bäckravin passerades med viss möda. Skoterspåren upphörde och ibland bar inte skaren. Tätmannen (Bo eller Bertil) kunde plötsligt stå med kornig lössnö upp till låren. De spektakulära vyerna genom den glesa björkskogen mot dalbottnen och dalens norra sida gav dock lön för den nedlagda mödan.

Invid en förfallen bod väster om kullen (strax nedom kartans pil) vid södra stranden nådde vi åter jåkken. Dalbottnen bredde här ut sig. Skoterspår underlättade nu åter framfarten. Ån kom att följas några kilometer vidare mot norr.

Vid kröken (en dryg km NNV om mynningsstället, där jåkkarna från Bänos sjö 1002 ansluter Sieldutjåkkå) följde vi skoterspåren upp till sommarleden på den norra dalsidan. Här hördes - under knepiga passager upp och ner i bäckraviner - skoterljud och hundskall. Backarna krävde sina tribut: Pers solglasögon miste skalmen och Bertils höftavbärarbälte gick sönder under ett par av många fall. Kraferna började sina och humöret åkte kana i kapp med den sjunkande solen.

Några hundra meter norr om bron över Bävvillåptajåkken kom vi åter ner på älven. Skoterspår följdes längs och på myrstråk nordost om älven. I den tysta vindstilla aftonen kunde avlägsna röster och hundskall höras. Rök steg upp ur skogen i öster. I färdriktningen imponerade Jervasfjällen.

Rejält trötta nådde vi Jurunvindskyddet klockan 19:40. Bertil och Per tog plats i den lilla sparsamt möblerade prismaliknande byggnaden. I aftonens stiltje, småningom bruten av enstaka vindilar, slog Bo och jag upp Kerontältet ca 15 meter norr om stugan. Tillsammans med västgötarna samsades vi om de fyra stolarna och bordet under matlagning i den dunkla, men efter kamineldning, varma byggnaden. Potatismos och korv tillreddes. Per var illamående och förmådde inte äta upp sin korvranson. Bo led av rethosta. Vid 22-tiden återgick Bo och jag till tältet, där vi somnade ca timmen senare.

1986-04-06 SÖNDAG

Vaknade vid 7-tiden efter en behagligt varm natt. Under dagboksskrivande var tältdukarna mestadels stilla. Så småningom lämnades sovsäcken. Klockan 08:15 klev jag in i vindskyddet. Bertil och Per satt nyvakna i sovsäckarna. Vattenflaskor och termosar samlades ihop. Vid jåkken – här strid och forsande och därigenom delvis öppen – hämtades kallt vatten. En vitbröstad svart strömstare sågs flygande invid vattnet.

Lunch åts i vindskyddet. Strax före avfärden kom ett skotergäng (8 ungdomar, varav två flickor) förbi. De hade en aktuell karta och kunde informera oss om vinterledens sträckning. Leden passerar ej vindskyddet utan går väster om Jurunjaure.

Kl. 10:50 lämnades stugan i niogradig värme. Efter en halv kilometer på skidande fot var vi ordentligt överhettade. Anorakar, skjortor och mössor togs av. Undertröja enbart täckte väl överkroppens värmebehov i den vindstilla varma förmiddagen.

I allt glesare björkskog följdes skoterspår mellan Jurunvaratj och Sieldutjåkkå ner till Jurunjaure. Sjön passerades i nordlig riktning. I svag trädlös sluttning tog vi oss sedan västerut upp till de röda metallkryssen på leden mellan Silvervägen och Mavas. Här rådde en livlig skotertrafik. Vissa ekipage drog närmast husvagnsliknande släp. Huvudströmmen av fordon var på väg söderut.

Vi följde leden norrut väster om Ikesjåkkå. Efter en beskedlig utförslöpa nåddes Ikesjaure. Leden var ruskmarkerad över sjön. Överfarten blev seg och krävde en dryg timme i anspråk. Per var trött och vi fick hålla ett lugnt tempo.

I vindkanalen invid en kåta förtärde vi lunchen på sjöns norra strand klockan 13:40 – 15:00. Ett flertal skoterekipage, några med tolkande skidåkare i släptåg, stannade också till bland kåtorna för apelsin- eller samtalsuppehåll.

Vi följde kryssmarkeringen vidare i svag uppförsbacke mot nordväst i ett långsamt tempo. Per mådde illa. Vid renstängslet på 800-metersnivån ägnades godispåsarna och vattenflaskorna uppmärksamhet under en ryggsäckspaus vid 16-tiden.

Efter några kilometers relativ planåkning i Ikesvagges övre del påbörjades utförsåkningen kl. 16:35. Sträckningen var brant under kalfjällspassagen. Uppehåll fick därför göras av den som ville njuta utsikten mot Mavasjaure och norr därom belägna fjäll. Sedan Siktimjåkkå passerats strax nedom trädgränsen var lutningen idealisk ned till Siktimviken, vars östra del nåddes kl. 17:05.

Den lyckade nerfarten och ansenliga mängder knäckflarn gav ny energi. Efter en uppsluppen paus skidade vi längs ruskmarkeringen över sjön på 37 minuter. Stranden vid Mavaslägret nåddes kl. 18:12. Ca 10 minuter senare hade Bo ordnat plats åt oss i en välhållen kåta i lapplägret.

Platsen var nu dock snarare att att uppfatta som en samlingsplats för skotrar. Ett flertal uthyrningsstugor, alla fyllda med skotersemestrande människor (mest norrbottningar), och ett par året-om-bostäder observerades. I en av de senare bodde Petrine, Roald och Ella Eveström, som hyrde ut den fönsterförsedda kåtan till oss (30 SEK för alla fyra). Från Petrine fick vi också telefonera hem för att lugna våra anhöriga.

Bo och jag tog en aftontur några kilometer söderut längs leden mot Pieskehaure. Att njuta fartvinden på återvägen utan tyngande ryggsäckar stimulerade.

Mavas gatubelysning – en traditionell gatulampa som erhöll elektriciteten från en bullrande dieselgenerator – tändes på kvällen. Temperaturen hade kl. 21 sjunkit till -1 grader C. I kåtan var det uppeldat och varmt när maten – mos, kassler, te, smörgås och sockerkaka – förtärdes och gästboken fylldes i. På kåtagolvet (på liggunderlag) somnade vi i det trolska skenet från spisens speglande lågor vid 23-tiden.

1986-04-07 MÅNDAG

Bertil kopplade på sin freestyle-radio kl 07:55. Efter att ha lyssnat till den norska väderrapporten var vi nyväckta inte mycket klokare. Det skulle uppenbarligen blåsa någonstans mellan Oslo och Spetsbergen. Efter uppstigning, påklädning och frukost gick vi till Petrine. Per telefon rapporterades för dagen västlig – sydvästlig vind om högst 6 m/s och 3 – 5 plusgrader, på kalfjället nollgradigt. Per ringde hem och lugnade de sina.

I sexgradig värme lämnades den nysopade kåtan kl. 10:50 på gulvallade (Bo och Bertil) skidor. Molnen låg på 1500 – 1600 metersnivån. Årjep Saulos nordbrant söder om Mavasjaure imponerade när vi stannade upp och njöt av utskiten under uppstigningen längs kryssmarkeringarn mor norr. Ett par korpar flög över björkskogen. Solens strålar nådde oss ibland med värme som följd. Strax söder om Saivasjön krävdes omvallning av Bertils skidor.

Molntäcket lättade successivt. Norr om Bjerresjön nådde vi kalfjället. En kylande relativt kraftig (6 m/s?) västlig – sydvästlig vind föranledde oss att här snabbt ta på mössor och öronlappar.

Solen sken nu oavbrutet när vi skidade över myrar och i gles björkskog mot norr. Kl. 12:50 rastade vi söder om Aitevaratj, just där leden når den västra stranden av sjön 652. Behagliga utförslöpor följde. Dagens första två bullrande amazonförda bandmaskiner mötte vi här. Ett järvspår korsades innan Pieskehaures frusna vattenspegel nåddes kl. 13:25. I gott lä bakom en strandbank (kulle) njöt vi här ytterligare en soldränkt behaglig lunchpaus.

Klockan 14:55 lämnades rastplatsen. Iaktagna av tre skoterburna fiskare skidade vi viken i nordostlig riktning. Den västligaste delen av Aitehalvön korsades. Efter en knapp kilometer var vi åter ute på Pieskehaures is.

Det blev åter mulet. I en relativt konstant något kylande västlig vind (5-7 m/s?) följde vi ruskmarkeringen mot nordväst över den väldiga vattenspegeln. Bo och Bertils glid överglänste Pers och mitt, varför vi ideligen hamnade på efterkälken. En skur med snöblandat regn passerade oss. Sista kilometern följde vi Talputstranden innan Pieskehaurestugans termometer kunde avläsas kl. 16:25: tre plusgrader. Mörka blåsvarta moln i norr och väster fick oss att stanna vid vindskyddet. Ryggsäckarna placerades i den f.d. STF-stugan.

Den kvardröjande eftermiddagssolen njöts under en ryggsäcksfri utfärd. Toaletten, fullt användbar, och kåtan, också beboelig, inspekterades. Med vinden i ryggen skidade vi sedan mot sydost rakt uppför Talputs branter. Efter fotoövningar på 700-metersnivån vände Bo, Bertil och Per och tog sig på Stenmarksvis utför. Själv fortsatte jag upp på Talput. Via den västra förtoppen nåddes den högsta stenrösade punkten kl. 17:50. Vacker utsikt bjöds mot Pieskehaures östra del och omgivande fjäll. Mot norr och väster låg molnen lågt och hindrade mer omfattande sikt. Nerfärden följde jåkkarna mot norr. Efer knappt 15 minuter var jag vid de röda kryssmarkeringarna (på leden Vaimok – Pieskehaure), vilka följdes västerut till stugan.

Utanför fastigheten sågs Bertil komma gående. Han kånkade på en hink. Vatten hade hämtats ur ett hål i den tjocka isen. Några passerande skoteråkare hade efter tre försök till vår glädje lyckats nå den flytande diväteoxiden med sina maskindrivna borrar.

Inomhus blev det åter festmåltid. Makaroner, färssås, ostsmörgåsar, sockerkaka och te inmundigades. Under måltiden passerade ytterligare ett gäng skoterburna fiskare från Hadditjaure. För Bertil berättade de att det varit ”snö och oväder” längre norrut.

På aftonen mojnade vinden. En närmast ofattbar tystnad gjorde sig märkbar i det vindstilla. Molnen, som tidigare legat på 1100-metersnivån, lättade tidvis, så att Sulitelmas svenska stortopp visuellt kunde avnjutas. Temperaturen sjönk till nollstrecket.

Vid 21-tiden fördelade vi oss på stugans fyra britsar. Bo föredrog dock golvet, då han fann sänglängden otillräcklig. I en kompakt tystnad somnade vi kl. 21:30.

1986-04-08 TISDAG

Efter en god natts sömn väcktes vi av Per kl. 05:40. Den sköna sovsäcksvärmen lämnades för påklädning i den halvdunkla stugan. Utomhus snöade det med sikt på ett tiotal rösen. Termometern visade på 0 grader C. Vinden var sydlig.

Jag letade förgäves efter gårdagens vattenhål på sjöisen. Konturlösheten gjorde sökandet likt en jakt efter nålen i höstacken. Vi fick klara vattenförsörjningen m.h.a. gårdagens reserver.

Strax efter kl. 7 intogs frukosten. Efter toabestyr och packning lämnade vi stugan kl. 08:30.

500 meter från stugan stannade vi. Bertil skrapade bort sin nyligen pålagda gula fästvalla i hopp om glid.

Färden längs kryssmarkeringarna mot Varvek fortsatte. Vi hann passera vägvisaren ca en kilometer från stugan (där avstånden anges: till Varvek 13 km, Staddajåkk 27 km och Vaimok 16 km) innan ny omvallning blev nödvändig. Efter 2,5 timme och fyra kilometer hade vi vallat om sex gånger! Den slutliga strategin innebar vallning enbart för glid: all fästvalla avlägsnades och paraffin ströks på. Endast Per – med vallningsfria Fischerskidor – undgick helt ”vallningseländet”.

Efter den sjätte smorningspausen, som utvidgades itll godisrast, gled det bättre. I det mjölkvita landskapet följde vi de röda metallkryssen i den måttliga västliga – sydvästliga vinden. Vid 12:30-tiden lättade tjockan något.

Kl. 12:45 stod vi utanför Varveksstugans trasiga ytterdörr. Väl inkomna noterades också vissa brister i golvet. Inventarierna var inte heller de nyaste, men stugan gav gott skydd för vindar och yrsnö. Bänkade runt bordet intog vi lunchen. Gästboken lästes och tillfördes ytterligare några rader. Tre skoteråkande fiskare från Arjeplogstrakten stannade till utanför stugan och nyttjade bekvämlighetsinrättningen innan de snabbt drog vidare mot Råvvejaure.

Kl. 14:50 skidade vi vidare mot norr. Molnigheten hade lättat något och omgivande fjäll kunde identifieras. Bertil diagnoalade snabbt längs Varvekdalens västra sida. Renar sågs beta på de barblåsta kullarna i dalbottnen.

Vinden, som till en början var västlig, svängde till nordväst och tilltog (kanske 15 m/s?). När vi sydväst om Hadditvare letade oss in i Kailavagge började det snöa. Sikten blev snabbt i det närmaste obefintlig. Med kompassens hjälp sökte vi oss ner till Kailavakkejåkkås ravin. Här upphörde snöfallet, men motvinden var pressande och kylande. Vi beslutade att slå läger.

Ordentligt påpälsade började vi resa tunneltälten vid 17-tiden. En av glasfiberbågarna till Bertils och Pers tält gick av. Bosse reparerade skadan i skydd för nordanvinden i Kerontältet. Efter någon timme stod båda tälten förankrade i snön i ravinbottnen. I drivorna intill hade en vidskyddad ”toalett” anordnats. Några snösparvar såg ut att trivas i snålblåsten. Aftonvarden lagades i tältens absider. Att krypa in undet tältdukarnas intensiva fladdrande och i lä inmundiga den varma middagen var njutningsfullt, även om decibelnivån från tältdukarna stundtals omöjliggjorde kommunikation i samtalston.

Termometern visade -1,5 grader C kl. 20. Vi somnade vid 21-tiden.

1986-04-09 ONSDAG

Natten hade varit blåsig. Tältdukarna fladdrade ordentligt. Det var dragigt också i innertältet. Ibland kom oroande tankar kring tältets hållfasthet över oss. Innertältet var helt snöfritt hos oss till skillnad från grannarna, där snö yrt in genom en trasig dragkedja.

Bo och jag började röra på oss vid 09-tiden. En halvtimme senare var Bo ute i snöröken. I granntältet hade Per synat vädersituationen i samband med toalettbestyr redan kl. 08. Vinden var nordlig och sikten dålig.

Frukosten förtärdes inomtälts. Matlagning på spritköket i tältets södra absid fungerade väl. Denna natt hade is bildats i vattenflaskorna. Temperaturen i Bertils och Pers absid avlästes till -6 grader C.

Årets matsedel förtjänar några rader. Frukosten utgjordes av fyra Husmansmackor med matfett (flytande margarin) och ost eller kaviar som pålägg. Därtill en halvliter choklad. Till lunchen åt vi blandning av muslityp (vanilj- eller chokladsmak), två smörgåsar och te. Potatismos eller makaroner kompletterat med kassler, skinka eller korv, tre smörgåsar och te förtärdes på aftonen. Utöver detta fanns chokladsockerkaka, knäckflarn och blockchoklad att mumsa på vid strategiska tillfällen. Sammantaget en relativt fettrik diet, rik på fleromättade fetter.

Den radikala kostomställningen hade varit lite svår för Per. I början fann han portionerna för stora och kosten ensidig. Bertil älskade inte precis lunchblandningen. Bo däremot föreföll nöjd med det mesta liksom jag själv.

Efter frukosten grävdes gårdagens nu igenyrda ”toalett” fram i ravindrivan. Snömuren, som under gårdagskvällen byggts i vindriktningen, förstärktes.

Kl. 11:15 passerade två skoteråkare. De kom från Staddajåkkstugorna och frågade oss om position och vägen till Varvekstugan. Med kompassriktning syd puttrade de vidare.

Knappt två timmar senare stannade fem skidande norska medborgare (tre kvinnor och två män) till vid ravinkanten. Också de kom idag från Staddajåkkstugorna. Med vinden i ryggen tänkte de innan kvällen skida till Muorkerhytta. Gårdagen hade de legat insnöade och nu ville de snabbt vidare för att nå Graddis på utsatt tid. Det ungdomliga gänget, som hade börjat sin tur i Sulitelma, fann det lugnt nere hos oss jämfört med Kailavagges nordligare delar. Snöbyar i fjällen och nordlig vind var vad de visste om väderläget, innan de drog vidare i medvinden.

Vindmuren förbättrades ytterligare (till ungefär manshöjd tre meter från tältet) innan lunchen åts vid 14-tiden. Medan Bo sov middag mojnade vinden något. Snöfallet upphörde. Vid 16-tiden sken solen. Det klarnade upp. Vid 17-tiden samlades alla fyra i tältet hos Bertil och Per. Vid rådslaget beslutade vi om en tidig avfärd nästa morgon med sikte på Arasluokta – om vädret tillät.

Termometern visade -7 grader C när Bo och jag återvände till Hillebergstältet och aftonens middag: rökt skinka, margarin och bröd, isvatten samt te och sockerkaka. Under aftonen tilltog vindstyrkan åter. Värmljuset blåstes ut av vindpustarna innan vi somnade vid 21-tiden.

1986-04-10 TORSDAG

Klockan 04 väcktes vi av Per: blåsigt och ogästvänligt rapporterade morgonens väderobservatör innan han åter kröp in under tältdukarna.

Klockan 05:45 var det lugnare. Uppstigning och påklädning påbörjades. Kl. 06:15 avlästes -10 grader C i granntältes södra absid. Frukosten förtärdes i tälten. Ute rådde fortfarande en nordlig bris. Framför allt fötterna blev kalla under rivningen av tälten.

Kl. 09:20 lämnades övernattningsplatsen. I god sikt, men i en påtaglig och kylande motvind gick vi uppför mot norr. Kl. 09:45 poserade vi inför Bosses kamera vid nationalparksgränsen väster om Hadditvare.

Uppe i dalgången mellan Jeknaffo och Kaisekietjtjåkkåh nådde den nordliga – nordvästliga vinden en styrka på uppskattningsvis 12 – 15 m/s i byarna, sannolikt mer ibland. Bo fick början till en frysskada på kinden (den blev vit), som snabbt tinades med handvärme. Halsdukar användes sedan framför ansiktet som skydd.

Bertil fortfor att frysa om fötterna. Strax norr om vattendelaren fick han därför sätta på sig ett par täckbyxor. Några hundra meter senare gick Bertils ena stram (till bindningen) av. Ytterligare en kylslagen paus tärde på värmen och humöret. Mellan pauserna höll Bo mestadels täten, ibland även Bertil.

Nerfärden skedde på Kailajåkkås östra sida. Vid Viertjamålke var vindarna beskedligare. Decimeterdjup kallsnö gav ett trögt glid. Några renar sågs betande på kullarna vid jåkksammanflödet, där vi skidade 40-talet höjdmetrar ovan dalbottnen. Branterna utmed Staddajåkken gav oss bättre glid den sista sträckan ner mot stugorna. En rödräv skrämdes av vår framfart och sprang i full panik uppför Staddatjåkkås utlöpare.

Staddajåkkstugorna nåddes kl. 13:03. Vi gick in i i den uppvärmda och ”inrökta” norra stugan. Två berusade skoterburna norska män från Fauske hade här brett ut sig och sin utrustning. Bertils fötter tinades upp. Höger lilltå var svullen, rodnad, värmeökad samt uppvisade begynnande blåsbildning. En av männen var närmast påfrestande behjälplig i tiningsarbetet innan han så småningom somnade vid matbordet.

Lunchen förtärdes i villervallan i den djurfria sex-bäddarsstugan. Ytterligare två skoterburna norrmän angjorde stugan. De tillhörde samma sällskap som sina sovande kamrater i stugan, men var i motsats till dessa synbarligen nyktra. De hade gjort en utflyckt till Sorjushytta i det nu klara soldränkta vita landskapet. Alla fyra hade under gårdagen kommit från Varvekstugan via Råvvejaure (då man kört vilse och inte hittat Kailavagge). Vi bad norrmännen skjutsa Bertil till Staloluokta. Skoterförbud i nationalparken omöjliggjorde dock ett sådant arrangemang.

Efter diskussioner beslutade vi att lämna Bertil i Staddajåkkstugan, då en fortsatt färd möjligen skulle förvärra kylskadan. Vi övriga tre skulle skida till Staloluokta och där på något sätt försöka ordna skjuts till Bertil.

Kl 15:05 lämnades Bertil, norrmännen och en snösparv vid domänverkets stugor nedom Jeknaffos mäktiga nordtopp. I sol och måttlig västvind (6 m/s?) skidade Bo, Per och jag tvärs över Kapasluoppal.Härifrån höll vi oss på Stalojåkkås västra sida i ett platt lättåkt landskap.

Efter en timme var vi i höjd med punkt 680 mellan Jållevare och Stalovaratj. Här ändrades dalens struktur. Ett småkulligt barblåst landskap gav ett sterlit intryck av ”grustag” (citat Per). Snöfattigdomen fick oss att mestadels följa älvfårans is, som delvis saknades i forsarna. Enstaka ripor flög upp bland björkarna. Snöbyar passerade.

Från jåkkmynningen följdes Virihaures södra strandlinje någon kilometer i den lågt stående aftonsolen. Kåtor och stugor i Staloluokta kunde urskiljas. En seglande rovfågel (örn? vråk?) attackerades av två kråkfåglar (korpar?) ovanför den tysta byn.

Kl. 17:55 var vi framme vid turiststugorna i byns södra del (mellan Kieddejåkk och kyrkkåtan). Vi embarkerade oss i den öppna nybyggda fräscha gasoleldade sex-bäddsstugan. Hjälpelefonen var placerad vid den stora men låsta turiststugan 50-talet meter längre norrut. Efter två samtal med polisen i Jokkmokk och ett med ordningsmakten i Boden (vilka i sin tur konsulterat läkare i Gällivare) utlovades helikopterskjuts för Bertil till gruvsamhället.

Under tiden hade Per och Bo bytt gasoltub samt hämtat vatten från Kieddejåkkå. Värmeelementen tändes. Matlagningen var okomplicerad på den moderna gasolspisen. Makaroner och färssås liksom potatismos och korv lät oss väl smaka.

Kl. 20:45 mullrade det i luften. En helikopter passerade i riktning mot Staddajåkk. 15 minuter senare stod vi åter ute på gårdsplanen i den kyliga men vindstilla och bitvis stjärnklara aftonen. Vi vinkade åt helikoptern, som nu färdades i riktning Gällivare, och förundrades över vildmark, civilisation och sjukvårdsorganisation. Samt naturligtvis på Bertil och hans fot: skulle han få några framtida men?

Någon halvtimme senare kom en berusad ung man med samedrag på besök. Han presenterade sig som Sandström från Jokkmokk. Tillsammans med sina föräldrar och renskötande släktingar hade han med skoter kört upp sommarförråden till Staloluokta. Sandström passade också på att fiska lite grand. Renarna skulle drivas upp i mitten av maj m.h.a. skotrarna, berättade ynglingen innan han puttrade vidare på terrängmaskinen.

Kl. 23 kröp vi till sängs. Stugvärmen var nu påtaglig. Utomhus var det vindstilla, kallt och nästan stjärnklart.

1986-04-11 FREDAG

Efter en god natts sömn steg vi stela och sömndruckna ur sovsäckarna kl. 06:15. Uppstigningen var förhållandevis lättsam, då värmekaminerna sörjt för en behaglig rumstemperatur. Efter diverse stretching-övningar var vi snart i full färd med frukosten. Utomhus var det vindstilla, relativt klart och kallt (-10 grader C?).

Sedan stugan sopats och det förnämliga fyradörrarsdasset (dock med kalla plastsitsar) brukats skidade vi nerför åt sydöst. Hundratals ripor flög upp bland björkskog och kåtor längs skoterspåret ner till Luoppal.

Kieddejåkkås norra strand följdes österut. Bitvis bjöds gnistrande vyer mot Jeknaffo och Sulitelma i söder och sydväst. Vid selet nedom Tjärmaklåptå korsades jåkken. Här såg vi ett järvspår.

Skoterspåren – och vi - kom nu att följa sommarleden mot öster. Uppe på 680 meters nivån möttes vi av kylande ostvindar. Anoraken sattes åter på efter att ha legat i ”malpåse” under den soliga vindskyddade och därmed svettiga 100-metersstigningen.

Strax före rengärdan lämnades skoterspåren. I NNV riktning korsades Kieddaures is. På höger sida bjöds en imponerande vy mot Sarekfjällen kring Njåtjosvagge och på närmare håll Kierkevares toppar.

Via sjön 703 tog vi oss upp på platån mellan Stour-Titer och Unna Liemak.Under Bosses ledning skidade vi relativt högt upp invid Stour-Titers branter. Ovan Stallojauratj njöts godis och vatten i solkenet under en paus kl. 11:05 – 11:20.

Den följande nerfärden bjöd på fint glid i den här något steniga storblockiga terrängen. Renspår – och renar – sågs innan Arasjåkkå nåddes invid den lilla tjärnen mellan Aras och Stour-titer. Jåkken följdes nedströms. Strax öster om bron, där sommarleden korsar Arasjåkkå, hämtades vatten ur ett mindre hål i isen.

Klockan 12:25 kom vi till Arasluoktastugorna. Trots att solen under nerfärden gömt sig bakom moln och tappat i intensitet visade termometern 16 plusgrader på sydsidan i det västligaste huset. Här placerades våra skidor mot väggarna medan vi intog lunchblandning och smörgås inomhus. I stugan intill huserade några skoterburna samer, nu uppe för att förbättra sommarbostäderna.

Efter meningsutbyte kring ryggsäckar, pulkor, skidor och stavar skidade vi vidare kl. 14. Med enbart undertröja och skjorta på överkroppen spårade Bo ut på Virihaures is och norrut längs strandkantens många igenbommade kåtor. Arasluoktas sommarviste skiljde sig härvidlag från Staloluokta, där småhus var mycket vanliga. Vid byns nordligaste kåtabyggnad fortsatte vi norrut uppför och strax väster om kyrkkåtan och ner till sankmarksområdet öster om Miellätno. Här började det klabba under mina och så småningom även Pers laggar (orsakat av kallsnö varvat med – där snölagret var tunt – vatten underifrån).

Vid sommarledens bro över Miellätno stannade vi till kl. 14:50. Skjortorna togs av. Paraffin gneds in under skidornas mohairremsor. Bo spårade sedan i den 5 – 10 cm djupa nyfallna pudersnön när vi fortsatte i stiltjen i nordvästlig riktning strax öster om sommarleden. Per och jag blev snabbt långt efter och och tvingades till omvallning efter bara några hundra meter. Efter ytterligare en omgång paraffin blev det visserligen en aning bakhalt, men ej värre än att Bo fick sällskap i uppförsbacken. Trots soldis och tidvis molnighet bjöds vackra vyer bakåt med bl.a. Sulitelma och Jeknaffo i fjärran.

Uppe på platån mellan Mattåive och Mulka var det, med undantag för några renstängsel, vitt, platt och tyst. Åkningen kändes enahanda där vi skidade norrut cirka en kilometer öster om sommarleden.

En svag men kylande vind gjorde sig märkbar där sluttningen ner mot Låddejåkk tog vid. Skjortorna sattes åter på innan utförsåkningen började kl. 17. Nerfarten var måttligt brant och med få störande träd eller buskar. Möjlighet till ”slalomsvängar” gavs genom det fina underlaget – bärande skare garnerat med pudersnö. En på sluttningen betande renhjord utgjorde inte heller något hinder.

Efter någon enstaka vurpa kunde sommarledens bro rundas strax uppströms i björkskogen. På Låddejåkks norra strand skidade vi fram till stugorna, som nåddes kl. 17:40. Den stora stugan, på vars farstubro temperaturen avlästes till -6 grader C, var tillbommad. I den västerut belägna sexbäddshyttan kunde vi ordna vårt nattläger.

Efter ytterligare en välsmakande middag (makaroner, färssås, smörgås, sockerkaka, knäckflarn) gick eftersnacket i sömnighetens tecken. Den sista temperaturkontrollen visade -9 grader C vid den stora stugan kl. 20.

1986-04-12 LÖRDAG

Med hurtfriska tillrop ändades nattvilan. Per väckte oss som avtalat kl. 06. Våra hjärnor hade redan under gårdagen spekulerat i etapplängder för att nå bussanslutningen i Ritsem på söndagen Då lynnigt före och väder gör sådana beräkningar mycket osäkra ville vi iväg tidigt idag. Under de 15 minuter det tog oss att krypa ur bäddarna hann Bo berätta, att natten varit synnerligen blåsig (åtminstone då han gjorde en nattlig utflykt vid ett-tiden). Genom det östra fönstret sågs en vråk eller örn termiksegla bortom den stora stugan.

Inomhus hade vi det behagligt, trots att gasolen brunnit slut under natten. Utomhus kl. 07 avlästes temperaturen till -12 grader C. De sydliga – sydvästliga vindarna var relativt kraftiga och tidvis snöade det, vilket inte underlättade bytet av gasoltub. Först sedan Bo tagit sig an uppgiften kunde gasolspisen tändas och frukosten lagas.

Klockan 07:55 stakade vi med fullmatade ryggsäckar ner till Låddejåkken. De metereologiska omständigheterna hade förbättrats: den sydliga vinden var beskedligare och snöskurarna hade upphört. Jåkken följdes mot nordväst. Vid den äldre sommarledens vadställe, någon kilometer nordväst om en kåta på den norra fjällbjörksbevuxna stranden, lämnades bäckfåran. Över platta videmarker siktade vi mot Huorsos lappläger, vars sydligaste kåta nåddes kl. 09:50. Efter 15 minuters godispaus fortsatte vi i nysnön (3 – 10 cm) norrut på Vastenjaures is längs den östra stranden. På Kekessuolol observerades ett nyuppfört (?) – byggnaderna var i vilket fall inte markerade på kartan - men för dagen till synes övergivet sameviste om fyra stugor, tre kåtor samt bodar.

Vi följde Vuojatätnos östra strand vidare mot nordost. En älgko med årskalv följde oss här på respektfullt avstånd under någon kilometer innan de drog sig upp på Låtatjs sluttningar.

Vid den iögonfallande pyramidkullen ca tre kilometer nedströms Kekessuolol togs ryggsäckarna av för en kort paus kl. 11:15. Efter ytterligare tre kilometer i det växlande vädret - ibland gnistrande solsken, ibland molnigt och lättare snöfall och oftast svag – måttlig sydvästlig – västlig vind (=medvind) och sannolikt minusgrader – stannade vi kl. 12:10 för lunch. I lä bakom en kulle på nordostsluttningen av Njunnjasskaite och med utsikt mot den stora hängbron satte vi hungriga tänderna i smörgåsransonen och lunchblandningen.

Kl. 13:30 skidade vi vidare på älvfårans is. Några vakar rundades och hängbron ”underfors” på vägen till Sallohaureluspen. Dis och få karaktäristika orienteringspunkter gjorde oss tidvis konfunderade beträffande vägvalet i den flacka dalgången. Berget 564,0 nedströms Tsåkahaure var dock ibland en behjälplig riktpunkt.

Längs Vuojatätnos östra strand tog vi oss fram till fiskecampen vid Vuojatstugan. Padjelanta nationalpark, och därmed skoterfriden, lämnades kl. 15:15. Ett par skortrar fanns redan vid campen. Ute på Kutjaures is sågs tre – fyra fiskare med sina banddrivna fordon.

Vi skidade över sjöisen i nordvästlig riktning. Tre skidburna vandrare med hunddragna slädar sågs på sjöns norra del på väg mot Kisurisstugan.

En knapp kilometer väster om älvutflödet nåddes kl. 15:45 den nyrösade vinterledens södra ändpunkt. En blå skylt förkunnade att ytterligare tolv kilometers skidåkning väntade fram till Akkastugorna. Godis njöts liksom disiga omgivningar.

Klockan 16 tog Per täten och drog hårt längs den skoterpreparerade leden. De rödmålade kryssen följdes i fjällbjörkskog i ett uppklarnade väder. Akkamassivets mäktiga Väst- och Dubbeltoppar kom oss att framstå som krypande puttar. Ett par skotrar passerade oss efter ett par kilometer. Vid Muratjåkkå tog leden av ned mot Vuojatätno. Bo tog nu över farthållningen. I Pålnotjåkkås skugga spurtade vi längs älvens västra strand genom björskog och över myrstråk fram till Akkastugorna.

Klockan var nu 17:50. Ordentligt trötta tog vi in i den djurfria avdelningen i den sydligare av de två stugorna. I det råkalla köket åts turens sista middag: potatismos, korv, smörgås och sockerkaka. Näringskarens påbjöds därefter fram till påföljande morgon. Vi eldade i kaminen och högg ved.

Ett övergående snöfall med sydliga vindar upphörde efter ett par timmar vid 21-tiden. Stugvärden, en same från Änonjalme, kom då förbi. Han berättade för oss om dråpliga äventyr i Sirkassamernas land inkluderande bl.a. en helikopterresa i höststorm från Staddajåkkstugorna. Sedan vi betalt avgiften (60 SEK för medlemmar i STF, 75 SEK för icke medlemmar) drog sig den äldre mannen tillbaka.

Ute var det klart, kallt och vindstilla. Akka låg molnfri i månskenet. Vi intog horisontalläge vid 22-tiden.

1986-04-13 SÖNDAG

Klockan 06:30 väcktes vi av Per och hans diskreta armbandsur. Natten hade varit mycket behaglig med angenäm sovsäckstemperatur. Efter uppstigning och påklädning var det dags för blodprovstagning. Bo och Per tömdes på 2 x 2/3 vacutainerrör venöst blod vardera. Oträning gjorde det svårt för mig att fylla rören helt. På mig själv resulterade sticket i armbågsvenen i ett till ¾ fyllt rör.

Det var nu fritt fram för frukost. Kvarvarande smörgåsar, ost och margarin slank lätt ner under samtal och funderingar. Borde inte KFs margarinfabrik kunna sponsra fettforskningsförsöken?

Björkved sågades och klyvdes, stugan sopades, gästboken fylldes i och omgivningarna fotograferades innan stugan lämnades kl. 10:00. Till ackompanjemang av hundskall skidade vi på gnistrande vit kallsnö bland korpar, ripor, rävspår och fjällbjörk mot samevistets närmaste stugor och vidare ner på Akkajaure. Solen sken, det var vindstilla men kallt i luften. Frånsett en molnring runt Akkas toppar var det klart. Vi siktade rakt mot Ritsem, vars anläggningar kunde anas i fjällsidan på norra sidan av sjön. Efter någon kvarts stakande blev det ”varmgång”. Skjortorna togs av. I den centimeterdjupa torrsnön defilerade vi parallellt med men ca 500 meter öster om ruskmarkeringen över den sönderbrutna vattenspegeln. Några skotrar bröt det annars vildmarkspräglade panoramat.

Kl. 12:07 nådde Bo som förste man Akkajaures norra strand nedom vågbrytaren. Kl. 12:21 var vi alla tre uppe vid STF-förläggningen. Termometern visade -6 grader C i skuggan, men solen värmde skönt.

Snart stod vi i duschen och njöt. Rentvagna á 10 SEK per capita ägnade vi någon timme åt godisinköp, fika, lunchblandning (!) och samtal med Lars Petrelius. Denne brunbrände pensionär, vars äventyr vi kunnat följa i stugornas loggböcker, hade vandrat ett par dagsetapper före oss ensam med sin pulka. Han var sedan den 18 mars på väg från Klimpfjäll till Riksgränsen för att fullfölja en gammal dröm: att vandra genom hela den svenska fjällvärlden. Vintern 1985 hade Lars tillryggalagt sträckan Särna (=hemorten) – Raukasjö. Idag vilade han och ägnade medgäster och den ca 60-åriga kvinnliga stugvärden sin uppmärksamhet.

Klockan 14:30 embarkerades den dubbeldäckade postdiligensen vid hotellet. Vi var fyra passagerare som kunde njuta panoramautsikten mot de molnfria Akka- och Sarektjåkkåfjällen söder om det livligt människo- och skoterfrekventerade Suorvamagasinets frysta vattenspegel. Under uppehåll i Vietas inköptes ytterligare godis. Samtal och vila följde.

Bussen ankom Gällivare järnvägsstation kl. 17:20. Vi kom att besöka en icke fungerande Bankomat, köpa biljetter för tågresan och läsa tidningar i väntsalen i väntan på tåget. Kl. 18:09 anlände sydgående Nordpilen på utsatt tid. Vi tog plats i de nya fräscha liggvagnarna (Per och jag i vagn 63, plats 45 resp 46). Alla tre ägnade större delen av kvällen i restaurantvagnen på väg genom ett vintrigt Norrbotten. Köttpirog, rostbiff och potatissallad bröt den tidigare veckans meny. Samtal och vykortskrivande pågick till 22-tiden. Kl. 22:30 låg vi på britsarna.

Kl. 23:51 gled tåget in på Vännäs station. Bertil Ekstedt och Alf-Erik Thelin väntade på perrongen i ett snöigt och kyligt kommuncentra för att hämta morgonens blodprover. Snart sov vi åter på våra britsar.

1986-04-14 MÅNDAG

I Bollnäs vid 7-tiden gnistrade solen i mäktiga vita drivor. Vid frukosten i kafévagnen vid niotiden sågs tranor från tågfönstret på fält mellan Gävle och Uppsala. I Uppsala var det åter vitt på gatorna.

Kl. 10:20 ankom Nordpilen ett snöigt och mulet Stockholm C. På plattformen tog vi avsked. Bo fortsatte mot Katrineholm och Per mot Skövde. Själv vandrade jag ner till tunnelbanan med skidor och ryggsäck. Ännu ett EC-äventyr var till ända.