Expedition Club

Northern Crossing Project IV

7/4 Borgafjäll - Ase 8,3 km

8/4 Ase - Sirkebakko - Slipsikstugan 17,9 km

9/4 Slipsikstugan - Vielmesmakke - Klimpfjäll - Durrenskalet 22,6 km

10/ 4Durrenskalet - Remdalen - Åtnikstugan 25,6 km

11/4 Åtnikstugan - Vardofjäll - Gottern - Gränssjön - Öv Vapstsjön 24,6 km

12/4 Öv Vapstsjön - Järvoken - Abelvattnet - Ropen - Njåtsatjejukke 23,8 km

13/4 Njåtsatjejukke - Rupejaure - Ned Vinterträsket - Ned Jovattnet 23,0 km

14/4 Ned Jovattnet - Västansjön - Laisaliden - Hemavan 22,2 km

                          168 km

Deltagare:

Bertil Ekstedt

Ove Eriksson

Mats Eriksson

Christian Hecht

Erik Jönsson

Bo Carlsson

1984-04-07 Lördag

Kors i taket. Christian kom som sjätte och sista man intågande i tåg 888:s andraklassavdelning vid 5.30-tiden. Bertil hade omvandlat några säten till en smärre sköterskemottagning. Ove och Mats från Örebro var liksom Örnsköldsviksdoktorn redan tappade på några milliliter blod. Bosse och Erik, som nyligen sovit gott i en av sovvagnarna från Stockholm, likaså. Sedan också vtp-aren från Vännäs fått armbågsvenen punkterad och lämnat sitt bidrag till vetenskapen kunde den sexhövdade skaran med välfyllda ryggsäckar och skidfodral ta plats i väntsalen.

Bertil försvann med snabba steg mot jämtlandsmetropolens sjukhus för bearbetning av blodproverna. Vi övriga åt frukost, skrev vykort och packade om säckarna i väntan på fortsatt färd.

Fulltaliga klev vi ombord på motorvagnståget mot Storuman vid 7.30-tiden. Efter såväl diskussion som halvslummer ankom vi Dorotea kl. 11.15. Vi förflyttade oss de ca 100 m till den rödmålade busstationen. Christian, Mats och Ove gjorde samhället på en dryg halvtimme medan vi andra åt matsäck eller bytte kläder i väntsalen.

Kl. 12 var all packning på plats i den gula rel. nya postdiligensen. Ett och annat vykort och säkert några drömmar liksom täta uppehåll för mjölkleveranser till livsmedelsbutikerna utefter vägen förgyllde tillvaron innan Borgafjäll tidtabellsenligt nåddes kl 14.30. Vi klev av bussen bland militärer och mer civilt klädda vid fjällhotellet i en mulen men varm (säkert plusgrader) fjällby.

Sedan toaletter utnyttjats och vattenflaskorna fyllts skidade vi kl. 15.15 norrut längs vägen upp till SCA:s stugby. Ca 50 min senare tog vi av mot nv längs den gult kryssmärkta skoterleden in i Korpådalen. Till en början präglades landskapet av granskog. Efterhand blev det alltmer inslag av björkskog och kala myrområden och barrskogen lämnades. Under en paus i den vindstilla 4 C-gradiga eftermiddagen hördes orrspel, som bröt den nästan ofattbara tystnaden.

Efter ca 4 km nåddes ledskiljet. Den kryssmärkta skoteruppkörda leden vände här åter mot Borgafjäll. Vi fortsatte (den nu enbart genom gul markering på björkarna markerade) leden längre in i dalen. Skidåkningen blev nu tyngre utan skoterpackade spår. Under ryggsäckarnas tyngd började de vid bördan ovana kropparna knorra. Bertil hostade. var snuvig och tedde sig hängig. Vid Ase-vindskyddet - ett öppet igensnöat sådant - slogs därför tälten upp på den tillstampade välpackade snön. Efter kvällsmat - makaroner och färssås eller mos och kött samt hårda smörgåsar med tjockt lager smör och ost - kändes det skönt att krypa ned i sovsäckarna och somna till ljudet av spelande ripor vid 21 - 22-tiden.

1984-04-08 Söndag

Natten hade varit förhållandevis njutbar (om än i ärlighetens namn inte riktigt som hemma) när ögonen slogs upp vid 7.30-tiden. Vädret påminde om gårdagens - lågt i tak (moln på 800 - 900 m nivån) och rel. värme (+1C). Vatten till frukostchokladen kunde med iakttagande av viss försiktighet hämtas ur den porlande bäcken. Sedan tälten rivits, frukosten njutits och ryggsäckarna packats lämnades lägerplatsen kl. 10.55.

Vi följde leden vidare åt nv. i ett (längs kryssmarkeringen lättframkomligt) kuperat björkskogs- och myrlandskap. Kl. 11.40 nåddes vägvisaren, där Korpåleden når sommarleden mellan Fetsjön och Storviken. Trugan på Bosses ena stav lossnade just här och förlängde dagens första vatten- och godisrast till dryga 20-talet minuter.

Genom ett småkulligt område i Korpådalens norra del drog vi vidare utan hjälp av ledmarkeringar. Några småsjöar i det allt glesare björkskogslandskapet passerades. I dalbottnen nedom fjället 1.043:s imponerande branter noterades utöver ripor även spårstämplar efter räv och järv.

Någon km nv om kåtan (som vi inte kunde återfinna) vid Sirkebakko togs lunchpaus kl 14.15. Bakom en flack kulle byggdes snabbt ett blocklä. I skydd av detta kunde vi njuta lunchblandning och smörgåsar.

Kl. 15.30 fortsatte vi på piggare ben vidare åt nv i kalfjällsterrängen. Efter bara några minuters skidåkning stötte vi på fem sångsvanar. De flög plötsligt upp och bildade plog från en viloplats bara 50-talet meter ifrån oss.

En stund senare påträffades färska skidspår. De härrörde sannolikt från de fjällövande Umeåmilitärer vi stötte på i Borgafjäll. Spåren följdes ett stycke i dalbottnen. Enstaka stenrösen indikerade att kursen var den rätta. Sedan träd och buskar lämnats bakom blev orienteringen efter enbart karta och terrängstrukturer mycket vansklig. När vi på 800-m nivån lämnade sommarled och skidspår och siktade mot Slipspiken blev kompassgång en nödvändighet.

I mestadels medvind (ca 6 m/s) och nollgradig temperatur följde ett par tålamodsprövande timmar i ett småkulligt enahanda landskap utan säkra orienteringspunkter. När därför Slipsikstugorna skymtades på avstånd erfors en känsla av lättnad och upprymdhet - vi hade hittat rätt.

Kl 19 nåddes stugorna. båda var öppna. Den större stugan med sex bäddar (en tvåvånings dubbelsäng och en dito enkelbrits) ockuperades av oss. Den andra stod tom. Under gemytligt samtal intogs kvällsmaten innan så småningom tystnaden, ibland bruten av Bertils och även Oves hosta, lägrade sig vid 21.30-tiden.

1984-04-09 Måndag

Kl 7 kröp Ove som första man upp ur sovsäcken. En halvtimme senare var ytterligare fyra i färd med morgonbestyren. Bosse tog sovmorgon och var på benen först kl. 8.15.

Ute låg dimman tät. Vinden var svagt nnv om 2-3 m/s. Temperaturen visade -1C. Bertil var ordentligt sjuk: halsont, snuva, matthet, hosta, lätt heshet och sannolikt feber. Han funderade på att bryta turen vid vägen till Klimpfjäll.

Efter frukostchokladen och de fyra smörgåsarna lämnade vi den nysopade stugan kl 9.40. I dimma med som sämst ca 5 m sikt följdes ledmarkeringen mot norr. Efter några km lättade molnen och vacker utsikt mot Kultsjön bjöds därigenom vid krönet ovan Nikkerjaure. Fallhöjden på ca 300 m ner till västligaste Kultsjön bidrog till några omkullkörningar. I björkskogen stötte vi på ett 25-tal folkhögskoleelever från Vindeln. De tränade bivackbygge i Nikkerjukkes ravin. Ytterligare ett 10-tal turister mötte oss under återstoden av nerfarten via Vielesmakkes igenbommade lappläger till sjön.

I medvind och solsken följdes efter en paus sjöns norra strand österut längs skoterspår på den annars dåligt bärande snön. Tre vinterklädda skogsharar sågs skuttandes i strandlinjen. Några koprar behärskade luftrummet. Efter en knapp timme i dalbotten nåddes byns affär invid skidliften kl 13.00.

Lunchpaus togs i en driva i det nu solflödande varma vitt gnistrande landskapet. Affären besöktes. Utöver lunchblandning och smörgåsar slank en och annan glasspinne, läsk och chokladkaka ned. Några vykort skrevs och postades. Kameraaktiviteten var stor. Bertil kände sig nu bättre och beslutade att fortsätta turen med oss andra.

Sedan vattenflaskorna fyllts drog vid 15-tiden en fulltalig skara vidare. I första uppförsbacken gick i tur och ordning Oves bindning resp. Christians stav sönder. Detta krävde åtgärder - 300 m avverkades på 40 min. Trögstartat, men fin utsikt söderut mot byn, Kultsjön och Borgafjällen. I den följande nerförsbacken längs den kuperade ledsträckningen strax innan skoterleden nås krävdes ytterligare tribut. Bosses höftavbärarbälte fick en törn i en av många vurpor.

Ett flertal skoterekipage mötte oss längs leden mot no genom björkskogen och på Stormyran. Stundtals var här utsikten magnifik mot Fjällfjällens branter. Efter en ca 60 m stigning i björkskogen nåddes kalfjället och Durrenskalet. Kvällssolen nådde inte ner bakom Durrenpikens brant och det blev kallare. Durrenstugan nåddes vid 19-tiden. Den var öppen men liten, smutsig och otät och var inget alternativ för oss.

Dålig snötillgång i det sannolikt oftast vindpinade skalet tvingade oss vidare. Vi skidade norrut genom dalen, över vattendelaren och ner till den översta björkskogen. Där, mitt för Durrenpikens mest n o utlöpare var snödjupet tillräckligt.

Tälten slogs upp i solnedgången vid 20-tiden. Kylan tilltog. Ripor kuttrade. Kvällsvarden förtärdes i 5-gradig kyla och stiltje. Vid 22-tiden rådde tystnad i alla tält.

1984-04-10 Tisdag

Öppnade ögonen ungefär kl 7. Det batteridrivna uret hade stannat i nattkylan. Kondens på innertältet skvallrade dock om mildare väder. Från positionen i sovsäcken hördes korpar, ripor, kamraters snusningar och tältdukarnas prassel under några enstaka vindilar.

Ove var förste man utanför tältdukarna strax efter 8. Han rapporterade sol och temp +2,5 C. Nattens låga temperaturer hade åstadkommit skare, som höll att gå på under morgonbestyren. Choklad och smörgåsar förtärdes inomtälts efter tillagning i det fria.

Lättklädda (de flesta med enbart skjorta på överkroppen) påbörjade vi dagens etapp kl 10.30. På skare, i sol och med svag medvind följdes skoterleden längs dalbottnen åt nv. Tempot var förhållandevis snabbt. Tjåkkele utgjorde en orienteringspunkt. Bakåt bjöd Fjällfjällen på alpina vyer. Utöver ett antal ripor observerades i det platta landskapet strax före Kroppbäcksbron en rödräv. Vi passerade 100-talet meter ms om Tjåkkelekåtan. Någon km därefter togs vid middagstid vätske- och godispaus där leden från Stekenjokk ansluter.

Vi drog sedan västerut. Ransarån passerades ungefär vid sommarledens vadställe. Vattnet var delvis öppet. Vattenflaskorna fylldes.

Ovan Ransaråns dalgång på Sjkautjounåjjes östsluttning följdes leden norrut (ungefär längs kartans markerade väg). Glidet försämrades under mina laggar och det kostade på att hänga med i den flacka terrängen. Via Fremsbäcken och Fasevardos östligaste skogsbeklädda utlöpare nåddes Remdalen.

Högt uppe på sluttningen och med utsikt över dalen togs den välbehövliga lunchpausen kl 13.45. Solen anades nu endast tidvis bakom en tunn tilltagande molnmatta. Ett skoterekipage (förare med tolkande skidåkare) såväl passerade som mötte oss under matrasten.

Kl 15 fortsatte vi stärkta vidare ner i Remdalen. Vakkejukkes v strand följdes uppströms på tröga skidor. Vid ledskiljet mitt för lapplägret tog vi av mot n o i riktning mot Åtnikstugan. I den täta fjällbjörksskogen var ett par översnöade kåtor och en stuga allt som sågs av Remdalens lappläger vid passagen vid 16-tiden.

Tidvis brant stigning följde innan vi nådde kalfjället och passpunkten (ca 880 m ö h) en dryg halvtimme senare. Utsikten mot vardofjället och Vojmåns dalgång njöts, alltmedan en del extrakläder togs på till skydd mot kylans vindar. Åter nere i björkskogen bjöds fina, men tidvis något svårbemästrade, utförslöpor. En och annan praktvurpa noterades. Särskilt minns vi Bertils framfart, då han i bästa Klammerstil plöjde rakt genom det längre ned väntande gänget. Frontalkrock undveks med centimetrar, men störtloppsfantomen tappade balansen och dök på huvudet i snön.

Vid bron över Båulonjuke strax söder om renstängslet släcktes törsten och fylldes vattenflaskorna.

På delvis dåligt bärande snö nåddes en tom Åtnikstuga kl 18.40. Vi installerade oss omgående. I det för turister upplåtna rummet i stugans östra del var imbildningen snart påtaglig. Kokande makaronigrytor, ångande thevatten, kött, termosar, kåsor och halvbredda smörgåsar uppfyllde rummet. Måltiden njöts gemensamt kring bordet. Humöret var påtagligt uppåt. EC-dekalen placerades i stugans loggbok. Ekonomiska skulder justerades. Bertil, Ove, Bo och Mats tog plats i varsin av de fyra britsarna. Uppe på den torra mörka vinden kojade Christian och Erik på drivor av liggunderlag vid 22.30-tiden.

1984-04-11 Onsdag

Efter en torr skön natt - väl värde sina 20 riksdaler - steg vindsfolket upp kl 7.30. Efter påstötning var de andra uppe vid 8-tiden. Morgonförberedelserna - inkluderande vattenhämtning i Vojmån, frukostbestyr, packning, sopning, forografering och toalett (läs dass) besök - framskred planenligt.

Per skoter anlände strax efter 10 två telearbetare. De var ute på inspektionstur av fjällområdets telefonledningar. Kl 10.15 puttrade de efter kontroll av stugans telefon åter mot Vardofjäll.

Några minuter senare lämnade också vi lappväsendets stuga. Temperaturen låg på +1,5 C, det var nästan vindstilla och växlande molnighet med emellanåt underbara solstunder. Under natten hade det varit köldgrader med skare som följd. En viss uppluckring märkets redan i det översta snöskiktet. Vi följde telefonledningen österut. Det var platt och lättåkt. Vid Diebrenjukke togs vatten- och godispaus kl 11.30.

De två till synes välbehållna bebodda hemmansgårdarna i Vardofjäll passerades på respektfullt avstånd (ca 200 m) kl 12.15.

Solen gassade ordentligt när vi följde skoterspåren i n o riktning över sjön Bleriken. Under en skön paus vid Vojmåns utlopp ur sjön passerade en skoter med släp. Solen gick snart i moln och rastandet blev mindre njutbart. Skoterleden - och därmed vi - följde Vojmåns norra strand ut på Gottern. Sjöns v strand följdes sedan norrut. På avstånd sågs några pimplande människor. Ruskmarkering indikerade skoterled i östlig riktning över sjön. Vid en liten stuga lämnades sjön och i kuperad björkskogsterräng och tidvis dåligt bärande snö drog vi i stigning åt n v. Oves stav tålde inte dessa umbäranden - trugan lossnade. Lunchpaus och reparation av staven samordnades under kråkors ackompangemang kl 13.25.

Kl 14.40 fortsatte vi vidare uppför i björkskogen. Vinterleden mot gränssjö nåddes vid bron över Gaisarjukke, alldeles ovanför ett präktigt isfall. I god stigning kämpade vi längs leden upp på kalfjället. Gåtebåune nåddes kl 15.30. Sydliga kylande vindar gjorde sig påminda trots termometerns två positiva C-grader.

Turens hittills högsta punkt (ca 900 m ö h) passerades i passet mellan Atjantjakke och Njeretjakke, strax v om de sistnämnda Vardofjällstoppen. Utsikten mot Vapstsjöarna, dalgången och Arefjället var vacker men besågs bara helt kort. Snålblåsten påskyndade nerfarten, som ändock blev njutbar. Under kalfjällspassagen bjöds som nämnts vackra vyer. I björkskogen var snön mjuk och grovkornig och tillät därmed plogning och svängar inom skoterspårets ram. Vi kände oss alla som Stenmarksvirituoser - ingen trillade. Efter backen följdes leden ovan Bleriken i östlig riktning. Sagavägen nåddes ö om Vapstälvsbron kl 17.35.

Den leriga Sagavägen följdes österut. Vi skidade på vägens södra snövall. Efter dryga två km gick vi över vägen just där en telefonledning drar ner mot Ö Vapstsjön. Vi skidade ner till, och över sjöns frusna is.

Vid den norra viken slogs läger vid 19-tiden , i lätt sydlig vind och 1 - 2 plusgrader. Under matlagningen satte sig en lappmes på Bertil och Ove. Efter middagen tog Bertil initiativet till en rekognoseringstur ett par km längs telefonledningen mot Järvoken.

Vid 22.30-tiden snusades det allmänt under tältdukarna.

1984-04-12 Torsdag

Vaknade kl 7. Under dagboksskrivandet hördes sus i trädkronorna. Väl ute konstaterades en obetydlig sydlig vind, molnighet och +1 C. Kl 8.15 var alla på benen.

Efter frukost och packning lämnades tältplatsen kl 10.35. Skoterspåret längs telefonledningen följdes mot norr genom en tät fjällbjörkskog. Det bar uppför. I kombination med närmast skare i skoterspåren och dålig bärighet utanför dessa blev de första två km jobbiga. Efter bergskrönet (Järvokevardos sydliga utlöpare) gick det lättare. Stugan och kåtan vid Järvokens n strand passerades efter en timme.

Över Järvokevardos s ö skogsbeklädda utlöpare följdes renstängslet. Här kostade uppförsbackarna mindre i svett och möda, då skaren höll bättre under våra ryggsäckstyngda kroppar. Skoterspåret följdes uppströms Broukejukke till sjöarna i höjd med renvaktarstugan. Här uppmättes s vind (6 m/s) och plusgrader. På lätt glidande skidor tog vi oss norrut via myrar, Akelvattnet och längs Akelbäcken ner till det reglerade Abelvattnet, som nåddes kl 13.25.

Efter godispaus och omvallning fortsattes färden åt n o över sjön. Vi höll oss centralt på vattnet och undvek så långt som möjligt backarna och "isbergen" invid strandlinjen. Skoterburna fiskare sågs på avstånd. (En stuga, ej markerad på kartan, observerades vid Tjuvelges strand). Tjuvelge rundades. I viken mellan Tjuvelge och Påresbåune hamnade vi i blottlagd sjöbottenterräng med jobbiga backar. Lunchpaus intogs därför strax i någorlunda lä i det västra skogsbrynet. Lunchblandning och Bregottbredda smörgåsar smakade som vanligt och intogs med glupande aptit av alla utom Ove. Sjuk? Med solen i moln blev det kyligt och vila i en timme med akademisk kvart räckte väl.

15.40 skidade vi vidare mot n v längs den fjällskogsbevuxna Tjuvelgestranden, över Ropen Bleriken och i den trånga passagen längs strömmen mellan sistnämnda sjö och Ropen. Här tog vi av mot n o in i viken.

Längs Ropens s ö strand mötte oss tre skoterekipage. Längst inne i viken följdes en uppkörd skoterled vidare i Njåtsatjejukkes dalgång, till en början s om bäcken, senare v om densamma. I skogen under klättringen uppför kom den första rejäla nederbörden - stora blöta snöflingor pudrade oss under 10-talet minuter. Vi gick åter över jåkken uppe vid trädgränsen och följde den ruskmarkerade skoterleden uppför åt nno.

Vid 800 m nivån ändrades plötsligt vädret. På några minuter blåste det upp (från vindstilla till 7,5 m/s nordlig vind) och började snöa. Det bet i kinderna och anorakarna sattes snabbt på. I motvind och halvdålig sikt gick vi kompassgång i riktning mot Njåsaltevagge. Det var kallt, trögåkt, motvind och det mörknade. Vid 19-tiden beslutade vi att bivakera. Inom 10 minuter fann vi djup snö, där tälten kunde förankras. När tälten väl rests hade vinden mojnat. Molnen lättade och kvällen blev kylig. -6 C uppmättes under middagsgöromålen. Sömnen infann sig vid 22 - 22.30.

1984-04-13 Fredag

Natten blev kall och åtminstone en extra tröja kom till användning. I samband med urinblåsetömning läste Ove av termometern kl 5: - 11 C.

Vid 7-tiden började vi röra på oss i pyramidtältet. Temperaturen en kvart senare var - 4,5 C. Ripor och snösparvar gav liv åt den annars sterilt vita och tysta landskapet. Från de frostpudrade tälten hördes snusningar. Solen anades bakom molnen.

Kl 8.30 var alla på språng. Gradtalet var nu uppe i - 1,5 C. Genom rekognosering visade sig vår lägerplats ligga i en ravin någon km n om Bijetjatje och ca en halv km ö om Njåtsatjejukke. Ravinbranterna användes för lekfull utförsåkning under frukostlagning och övriga förberedelser.

Med ryggsäckarna på plats lämnades de av snöblock uppbyggda vindskyddesn vid lägerplatsen. Kl var 10.45. Njåtsatjejukke följdes mot norr. Föret var halvbra: ibland dm-djup lössnö men hyfsat glid. Vinden var sydlig, d v s sköt på oss i ryggen. Landskapet var vitt. Diset tilltog markant efter passagen av den låsta renvaktarstugan efter en timmes skidåkning. Det var svårt att urskilja dalsidorna och avstånds- och höjdförhållandena svårbedömbara. Orienteringen krävde därför att av och till korrigeras m h a uttagen kompassriktning.

Dalgången följdes i nnv riktning upp till passpunkten mellan Guoteles- och Njåsatjetjakke, 1050 m ö h. Turens absoluta höjdpunkt erbjöd kyla och blåst och passerades därför snabbt kl 12.45. Godispaus togs först vid den nordligaste av Rupesjöarna, där utsikten norrut mot den näraliggande snöfattiga högplatån och lågfjällen närmast öppnade sig. I n o riktning forcerades Rupenjuones beskedliga branter utan överraskningar. Ett tiotal renar sågs betande på de barblåsta kullarna innan så småningom trädgränsen nåddes vid 780 m nivån. Det hade nu börjat klarna upp och solen tittade fram mellan molnen i det uppsprickande molntäcket.

En njutbar lunchpaus tog sin början kl 14.25. Utsikten mot N Storfjällets toppar var grandios, solen varm och lunchblandning, smörgåsar och godisblandning goda nog att utsträcka rasten till 16-tiden.

Med Ove som föråkare fortsatte utförsåkningen, men nu i björkskogen. Så småningom hittades ett skoterspår som underlättade vägvalet. Vid en ravin 500 m väster om Nedre Vinterträsket blev farten så pass måttlig, att vår position kunde bestämmas. I värmande sol passerades Ned Vinterträsket. Härifrån följdes en skoterled längs myrlandet kring Vinterträskbäcken och över Holm- och Grundtjänarna fram till en kraftledning. denna följdes ett 100-tal m åt n v innan riktningen åter korrigerades mot n o och Joeström. Den återstående fallhöjden på 150 m ned till sjön innebar ett brant, smalt, svårbemästrat skogsomgivet parti med bärande snö endast i ett spårigt guppigt och isigt skoterspår. Efter åtskilliga stilpoäng och vurpor nåddes planare mark.

Vid 19-tiden slogs tälten upp i skogen ett par hundra m söder om Jovattnet (s om den vik som begränsas av en smal utskjutande udde/halvö). Under matlagningen diskuterades EC:s närmaste framtid i uppsluppen stämning.

När tystnaden lägrat sig vid 22-slaget kunde bullret från enstaka bilar höras innan sömnen tvättade bort allt ljud.

1984-04-14 Lördag

Den av Ove beställda väckningen (kl 7.30) effektuerades kl 7.50. Morgonförberedelserna stördes lite av ett timslångt snöfall med tunga blöta flingor. Frukosten förtärdes i skydd av tältdukarna, som senare blöta packades ner. Snöfallet hade bedarrat när vi stakade iväg kl 10.30. Den nyfallna nederbörden gav dock vallningsproblem. Oves och Bosses laggar, sedan tidigare dagar fullsmetade av klisterliknande tövalla, tjänstgjorde snarare som styltor än som skidor. Glidet var obefintligt och vid den utstickande halvön i Jovattnet vallades skidorna om. Bosse och Ove lade på blått. Övriga gned in sina mohairremsor med paraffin.

Med vinden i ryggen och i tidvis strålande gassande sol skidades Jovattnets frusna snötäckta vattenspegel österut. Från den östra viken följdes en smal plogad väg med meterhöga snövallar ner till E 79 Blå vägen, som vi passerade vid middagstid. På den öppna Jovattsåns s sida tog vi oss de ca 500 ospårade björkskogsbevuxna metrarna ner till Västansjön. Ett par strömstarar höll till i forsarna. Ny vallningspaus togs i solskenet invid flygplatsen (ett uppställt mindre propellerflygplan, granruskmarkering på isen, vindflöjel) vid Västansjöns v vik.

I fortsatt medvind stakade vi i o n o riktning över sjön. Utsikten mot Ryfjället, Laxfjället och N Storfjällets branter var hänförande när de närliggande skogsklädda kullarnas andel av synfältet krympte. Även Umeälven passerades. Vi "gick i land" vid grustaget mellan Kroksfors och Laisholm. Vägen mellan byarna höll på att förbättras och även delvis rätas. Den var grusig, lerig och blöt. Vi skidade därför söderut längs den gamla vägsträckningen fram till avtagsvägen mot Laisliden. Med skidorna i näven eller i ryggsäckarna vandrades den tre (?) km långa 140 m stigande asfalterade snöfria vägen upp till det rödmålade fjällhotellet strax nedom trädgränsen. Efter kamning gjorde vi entré kl 14. Våfflor med hjortronsylt och grädde - en kulinarisk utsvävning sanktionerad såväl energiprocentmässigt som ekonomiskt av försöksledaren - intogs med mersmak. Under hotellbesöket ordnades också med husrum i Hemavan för den kommande natten.

Ca kl 15 lämnades denna civilisationens utpost. Den med kryssmarkeringar rösade leden följdes mot n i solsken men i svårt före utan vare sig glid eller fäste. Efter ca en km togs kl 15-30 lunchpaus där leden mot Syterstugan börjar klättringen uppför fjällsidan. Den vanliga smörgåsransonen och lunchblandningen förtärdes med sedvanligt glupande aptit, även om en och annan började drömma om annat kosthåll.

Kl 16.20 fortsatte vi i fin eftermiddagssol och vackra snögnistrande scenerier längs Gielasjukke mot Hemavan. Det knepiga vallningsföret bestod och tvingade oss till ytterligare en smorningspaus innan krönet vid Gielastjakkes n v utlöpare nåddes. Här öppnade sig landskapet mot Kobåset, Mortsbäcken och de branta sidorna av S Sytertoppen och Murtsertjakke - i den nedgående aftonsolen kanske en av turens vackraste vyer.

Utförslöpor först ner till Murtserjukke och sedan till högfjällshotellets lift följde. Temperaturen sjönk nu under fryspunkten, vilket märkbart förbättrade glidet - det blev isigt och snabbåkt. Vid passagen av en jåkk (en av bifurkationerna mellan Kobåsbäcken och Murtserjukke) strax nedom trädgränsen fanns ett svårupptäckt meterdjupt gupp. Bertil körde i full fart rakt in i den potentiella dödsfällan men klarade sig med smärre rivmärken, ett par uppfläkta byxor och ett trasigt höftavbärarbälte. Stämningen var tämligen upprörd och vi frågade oss varför inte någon varningsskylt satts upp. Platsen var av skidspåren att döma välfrekventerad.

Från högfjällshotellsliftens övre del förde Bosse, "den försiktige översten", Bertil, Christian och Mats längs leden ner till högfjällshotellet, medan Ove och Erik nyttjade slalombacken. Vi sammanstrålade åter kl 19.15 och vandrade gemensamt med skidorna i nävarna nerför vägen via SMU:s fjällgård till det röda huset mitt emot samhällets ICA-affär. Hela övervåningen inkluderande kök, dusch och varsin säng disponerades. På kökets elspis tillagades middagsmoset och avnjöts vid bord. Duschen nyttjades flitigt. Diskussion och samvaro följde. Erik försvann ner till byn för att hälsa på bekanta.

Vid 23-tiden låg alla och sov.

1984-04-15 Söndag

Vid 9-tiden, sedan folk varit uppe och tassat, ringt, packat etc under någon timme, tappades var och en på de avslutande blodprovsmillilitrarna. Hungriga förtärde vi därefter choklad och smörgåsar. Hyran för natten (30 Skr/man) erlades på SMU-gården.

10.45 gick vi ut i snålblåsten och blötsnön till Posten och den där väntande postbussen. Ryggsäckarna placerades i bagageutrymmet. Resan ägnades samtal och sömn fram till Storuman. Efter ett kort uppehåll fortsattes färden med motorvagn mot Vännäs kl 13.23. Samtal, sömn, mat och läsning blev huvudsysselsättningarna under den drygt tre timmar inspirerande tågresan. I Vännäs kl 16.41 skildes våra vägar. Ove och Mats fortsatte kl 17.03 med Lapplandspilen till Örebro. Bertil tog 17-tåget till Umeå för analyser av de avslutande blodproverna. Christian möttes av sin mor och skyndade hemåt. Bosse och Erik vandrade upp till den senares föräldrar för en stunds samvaro i väntan på 20.30-tåget mot Stockholm.

Ännu ett EC-äventyr var tillända.