Expedition Club

Northern Crossing Project II

17/4 Storlien-Rensjösätern 13,5 km

18/4 Rensjösätern-Skalstugan 19,5 km

19/4 Skalstugan-Storrensjön-Anjans fjällstation 27,0 km

20/4 Anjans fjällstation-(Strydalen)-Gråsjön 14/16,0 km

21/4 Gråsjön-Kolaringsen-Ängsfjärden 14,0 km

22/4 Ängsfjärden-Näppetjakke-Nedre Lillmjölkvattnet 14,5 km

23/4 Nedre Lillmjölkvattnet-Korsvattnet-Tjaksgaisenjaure 18,5 km

24/4 Tjaksgaisenjaure-Krokoms kommuns turiststuga 16,0 km

25/4 Krokoms kommuns turiststuga-Bakvattnet 11,0 km

Deltagare

Bo Carlsson

Mats Eriksson

Bertil Ekstedt

Lars Hallgren

Erik Jönsson

Carl-Erik Norberg

Denna färd beskrevs av Erik i ett brev till Christian Hecht:

                                     Huskvarna 82-05-02

Hej Christian!

Är nu åter i civilisationen efter vårvinterns fjälltur i Jämtland. Har väl inte riktig vant mig vid livet på dessa sydligare breddgrader än, och går ofta och funderar och dagdrömmer om de vita vidderna. Tänkte rita ner några intryck innan de alldeles faller i glömska (har nämligen ingen dagbok att stödja mig på).

Den sex man starka truppen startade från olika håll (Stockholm, Uppsala, Umeå och Jönköping) på fredagskvällen den 16 april för att sammanstråla i Östersund på lördagsmorgonen. Bertil Ekstedt var först på plats och lyckades ordna med blodprovstagning på sina dittills obekanta fjällvandrarkompisar Bosse, Calle, Lars och Mats i sin sovkupé på centralstationen i Jämtlandsmetropolen. Under extratågets tio minuter långa uppehåll avklarades efter identifikationen nödvändig blodtappning (för Bertils fettstudier) innan de fyra hastade vidare mot Storlien. Först någon halvtimme senare nådde undertecknad Östersund C och därmed Bertil. Nu blev det vår tur att sticka och stickas. Bertil deponerade sedan proverna på centrallasarettet innan vi tog plats i 9.30-tåget mot Storlien.

Straxt före 13 nåddes slutstationen. Ute rådde västlig vind, snålblåst och blötsnö, i vilken vi knatade iväg längs den slaskiga vägen de drygt hundra metrarna till leden mot Skalstugan/Medstugan.

Skidorna spändes på. Jakten på de fyra övriga kunde börja. I långsam sluttning följdes vägen norrut. Vi var snabbt uppe på kalfjället. Svårigheter med avståndsbedömningen gjorde att vi spanade in en frusen men rörlig fjällämmel med kikare. Efter ca 5 km nåddes ÅhlÈn-stugan, en välhållen raststuga. Där återfann vi våra fyra färdkamrater, som just ätit lunch. Tre skoterburna fiskare lämnade snart stugan för snålblåsten. Detsamma gjorde vi efter någon dryg timme, då snöfallet bedarrat. Den fortsatta färden över flacka lågfjäll blev därför relativt behaglig trots sidvinden.

Efter en nedförslöpa in i björkskogen nåddes vid 20-tiden något som tedde sig som ett spöklikt övergivet stort vilda-västern-hus. Rensjösätern utgjordes av ett stort väderbitet igenbommat 1800-talsshus modell lustslott och tre mindre annex i liknande stil. Stället visade sig byggt av en skogsmagnat från Sundsvall under förra seklet som lusthus åt sig och en älskarinna.

En av sidobyggnaderna var öppen och försedd med bäddar för övernattning. Lars och Bosse sov över där (tillsammans med tre skoterburna fiskare och deras schäferhund som redan var på plats). Vi andra grävde ner tälten i närheten. Vi fick alla en skön natt.

Följande morgon, söndag den 18/4, var varm (plusgrader). Vinden blåste från väster. Molnmattan höll sig liksom under gårdagen lågt. Morgonpigga Bosse och Lars hade varit ute och skådat 50-talet skoter-ekipage fiskande ute på sjön. Vi andra hade enbart hört enstaka av dem mellan tupplurarna i sovsäckarna.

Ungefär vid 11-tiden drog vi iväg längs leden norrut uppför Ugglans södersluttning. Vissa mönster i skidåkningen började redan utkristallisera sig. Trots 1 1/2 timmes idogt vallande fick Bosse och Lars som hade belagsskidor utan mohair-remsor kämpa med bakhala skidor i den grovkorniga snön. Calle däremot - med vanliga träskidor - hade fäste som berget. Vi övriga - med belagsskidor med mohair-remsor - hade fäste inte mycket sämre än Calles.

Efter 1 3/4 timmar var vi uppe vid det 3 km avlägsna ledskiljet. Vi valde den västligare leden mot Skalstugan. Mest p g a färre stigningar, men även att den var bättre rösad (nyrösad) än den östligare leden.

I ett tidvis vitt och disigt kalfjällslandskap fortsatte vi i något snabbare takt. På Hållsjörun mötte vi en norrman på löparskidor och med minimal ryggsäck. Från hemmet i Verdal hade han bilat de dryga 5 milen till Skalstugan för att kunna ta sin söndagstur (till Storlien fram och tillbaka hade han tänkt).

Efter en svag utförssluttning nåddes Holmsjön (756 m ö h), över vilken vi genade med sikte på stugan vid sjöns n v vik. Byggnaden verkade rejält tilltagen. Enligt anslag tillhörde den Skalstugans AB. Vi fick skydd för vindarna i „hallen¾, som var upplåten för vandrare och till och med rymde vedkamin och två övernattningsbritsar. Däremot var den inre delen av stugan rejält tillbommad.

Halvannan timmes rast inkl. intag av lunchblandning, mackor, choklad bullar och apelsiner, förvandlade oss åter till åksugna fjällturister. Över myrar och glest björkbevuxen terräng defilerade vi bland enstaka korpar innan storskogen - mest gran - nåddes vid Skidalen under nerfärden mot Skalvattnet. Här var det Calle som hade besvärligt - med glidet. Trots parrafinering av glidytorna blev han tvungen att diagonala nerför de härligaste utförslöpor. Bosse och Lars fick se till att bromsa i backarna medan mohair-gänget hade ett glid någonstans mitt emellan.

Medan skuldrorna avlastades - s k ryggsäckspaus - på norra stranden av sjöns västra vik, inte långt ifrån öppet vatten vid Skalsåns utlopp passerade oss åter norrmannen. Han hade inte hunnit till Storlien utan vänt tidigare på grund av dåligt väder. Sedan vi fått på oss säckarna - de flesta medelst Calles fältjägarteknik (ryggsäcken över huvudet) som imponerat och snabbt vunnit stor och så småningom total anslutning - skidade vi de sista kilometrarna över en bergknalle ner till Skalstugans inägor. Utöver snöfattiga, delvis barsmälta ängar noterades hundskall och och en samling byggnader. Vid närkontakt yppade sig en elegant fjällhotelliknande skapelse i trä av äldre snitt. Många bilar sågs parkerade på avsedd p-plats. Kavajprydda herrar och damer i klänningar vandrade över gården. Vad var då detta? Jo, Skandinaviska Enskilda Bankens personalfjällgård. Mats, Lars, Bosse och Calle tog chansen att ringa hem och meddela att allt var väl. Någon övernattning kände vi dock inte för i denna den uppklädda civilisationens västliga utpost. Här passade vi inte in. Betittade av 20-talet gäster från ett panoramafönster kände vi oss som riktiga fjälltuffingar, när vi drog vidare någon kilometer över den leriga länsvägen 322 och in i skogen och den djupa snön. Tältuppslagning, mat och sömn väntade.

Att det av och till regnade under natten och morgonkvisten rådde inget tvivel om. Innan vi bökat färdigt med matlagning och packning i tälten hade det stilla regnet upphört. I vanlig ordning kom vi också denna måndagsmorgon (19/4) iväg först sent på förmiddagen. För det mesta hann uret gå mot 11.30 innan vi var startklara.

Trots att solen låg gömd bakom molnen var det ändå rejält med plusgrader. Liksom under gårdagens färd bjöds myrar och glesbevuxet fjällbjörkskogslandskap under färden längs de nyuppsatta rösena mot norr. Den rådande västliga vinden blev kylande endast under passagen av Dörrhöjdens södra utlöpare 710 m ö h. I övrigt gick färden i mer skyddad terräng. Leden var delvis omlagd, så vi kom ner genom skogen till Sausjön vid dess s. ö. spets.

Här längtades det allmänt efter lunch. Ett båthus i viken besöktes, men det befanns vara stängt. Då blåst och regn gjorde det mindre attraktivt att äta i det fria drog vi snabbt österut genom passet mellan Högsätklumpen och Rensjöklumpen ner till Storrensjön. I en öppning i granskogen skymtades ängar, delvis snöfria, hässjevirke, ett flertal lador, ett par boningshus och en ladugård - allt till synes välbehållet. I en av gårdarna talade jag med ett äldre par, uppskattningsvis i 70-årsåldern. De berättade att nybygget skedde år 1842. Mannen och hustrun var bofasta på platsen året om. Telefon fanns. På sommaren hade man också väg, som man visserligen inte kunde åka på med bil men väl promenera på till den ca milen avlägsna länsvägen i söder. Det gick bra att leva på detta sätt menade mannen. Mjölk fick man från korna, fisk ur sjön, älgkött vid jakten på höstkanten och ved för uppvärmning fanns i skogen. Övriga varor som behövdes kördes upp per skoter vintertid. Just när jag tittade in satt också en skoterförare från Vägverket och drack kaffe i stugvärmen i samband med en leverans.

Paret hade inget emot att vi förtärde lunchen - den sedvanligt sena (i regel vid 15-17-tiden) - vid deras lada. I skydd för regnet förtärdes så maten bland hö och allergener, medan snösparvarna pickade på fälten utanför.

Storrensjöns västra strand följdes sedan - tjäder sågs - mot norr, vidare över Godöns västra udde och rakt över sjön mot ledens fortsättning på norra stranden. Överfärden blev tämligen blöt, tidvis med vatten över skidorna.

Bland titor, tjädrar och älgspår passerades den glesa barrskogen på landtungan mellan Storrensjön och Anjan. Via en brant skogsnerfart nåddes Gråviken. Bäckarna var öppna här nere i skogen, så några broar var behjälpliga och tidssparande. Dessutom gavs ju friskt vatten - vattenflaskorna fylldes.

Vid Gråviken fanns ett året om bebott nybygge. Mannen i huset kom ut ur stugan när vi passerade och gav råd om den bästa överfarten över Anjan. Han ringde också till fjällstationen på andra sidan sjön. Jodå, där fanns möjlighet till övernattning med självhushåll. Den sena timmen till trots - klockan var drygt 20 och alla tämligen trötta - beslutades om färd till fjällstationen. Kanske mest på grund av våta fötter och genomblöta skor (alla med pjäxor utrustade var genomblöta om fötterna) hävde vi oss ut på Anjan. Frånsett en liten rundmanöver i början följdes ruskmarkeringen, som visade sig vara rakaste vägen. Ännu blötare än på Storrensjön var det på denna sjö efter mildvädret och regnet. Vattnet formligen sprutade om skidspetsarna på vissa passager. Efter en kort men brant uppförsbacke nåddes fjällstationen i skymningen straxt före klockan 22. Vi fick övernatta i ett hus 100-talet meter öster om huvudbyggnaden. Elektriska element, sköna sängar och bord att äta vid, men inte rinnande vatten och el-spis, för 30 Skr/pers tedde sig tämligen perfekt innan vi somnade någon gång efter midnatt.

Under förberedelserna nästa morgon (20/4) noterades sol och blå himmel i tilltagande utbredning över de synliga delarna av himlavalvet. Vi lät oss dock ej stressas, utan åt frukostgröten och smörgåsarna i lugn och ro. Före avfärd hann vi också avnjuta den glada krämkokerskan Annies kräm med färsk mjölk, ostmackor och även kaffe för därför hugade, samt skriva vykort.

Med torra kängor var humöret bättre och det kändes fint att via Baksjön äntra leden österut och i stigning genom barrskogen nå björkskogsbältet och erhålla utsikt mot de sydligare fjällen. Ett äldre par - gäster på fjällgården - samt „krämkokerskan¾, hennes kompis och hund mötte vi i skogen, varvid tillfälle gavs för välkomna raster. När vi efter någon dryg timme nådde ledförgreningen (riktning Gråsjön resp. Strydalen) och vädret fortfarande var strålande delade vi på oss. Calle med mellersta Jämtlands garanterat sämsta glid samt Bosse och Lars med dito sämsta fäste beslutade att fortsätta raka spåret mot Kolåsen via Gråsjön. Bertil, Mats och jag (mohair-gänget) kände för en tur in i Strydalen. Vi beslutade att träffas där lederna åter möts ett par km bortom Gråsjön.

Mats, Bertil och jag drog oss snabbt längs leden mot norr. Till en början uppför och senare utför i ett vitt soldränkt varmt trädlöst alpint landskap. Efter härliga utförslöpor nåddes vindskyddet i Strydalen vid 16.30-tiden. Vi njöt av solen och vyerna (kanske fram för allt av det intressanta passet mellan Anjeskutan och Akkantjakke) under en godis- och smörja-på-solmedel-paus.

I flödande sol och gnistrande snö fortsatte vi sedan bland räv- och renspåren österut längs dalbotten och sedan upp på Gråsjöfjället. Några ripor sågs under framfarten innan vi vid 19-tiden några hundra meter väster om Gråsjöfjällsvindskyddet intog vår lunch (!) i det vindstilla fria. Temperaturen hann under rasten sjunka under fryspunkten vilket märktes på föret när vi fortsatte nerfarten. Ett tunt lager skare hade bildats och utgjorde en osäkerhetsfaktor under nerfarten, då det ibland plötsligt inte längre bar och därmed förorsakade en och annan vurpa. Några skador uppstod dock inte. Mötespunkten nåddes vid 20-tiden. Vi förberedde tältuppslagning i väntan på Bosse, Calle och Lars, som dök upp vid 21-tiden. Under aftonbestyren såg Mats en vinterklädd hare. Maten lagades med fördel utomhus i den klara vindstilla aftonen, den första med temp under 0 öC.

Morgonen den 21/4 var de övriga lik i så motto att plusgrader och molnighet var för handen. Under matlagningen noterades en metrologisk raritet (citat Bosse). Snöflingor föll från en ljust klarblå himmel - ett verkligt skådespel att titta rakt upp i luften.

Så småningom lämnades tältplatsen. I måttlig sluttning drog vi oss längs leden ner till sjön Äcklingen . I skogen blev vi för första gången under turen tvungna att spänna av skidorna för att vandra på barmark ett stycke. Över sjön, där en hel del skotrar och fiskare sågs, tog vi oss upp till Kolåsen där fjällstationen angjordes. Bosse telefonerade, andra inhandlade dricka, godis och vykort.

Kolåsen karakteriserades av ett flertal små uthyrningsstugor. Vidare sågs några enstaka äldre boningshus, fjällstationen och en kyrka. Snö var det ont om på ängarna.

I fint väder drog vi vidare på leden mot Ängsfjärden (Nordbyn stod det på skyltarna). Genom tät granskog tråcklade vi oss fram till den ej plogade skogsvägen någon km österut. Lunchpaus togs i det sköna vädret. Då rösningen härifrån var svårfunnen, drog vi oss upp på berget längs ett kalhygge. Här och var stötte vi sedan på enstaka markeringar när vi tog oss fram i n.o. riktning över Bergtjärnhön. Nerfarten på bergets östra sida blev synnerligen knepig. Lars spårade orädd i branterna mellan granstammarna. Calle levde upp - här var det faktiskt en sannskyldig fördel att ha rejält dåligt glid. Utan benbrott nåddes inägorna, vägen och det lilla båthuset i Nordbyn. Ängsfjärden passerades utan nämnvärd blöta. De tre tälten slogs upp invid viken - ungefär där vägarna på östra sidan fjärden delar sig och en bäck rinner ut. En spillkråka observerades innan sänggåendet.

Den 22/4 hörde vi ljudet av passerande bilar på morgonen. Varmt som vanligt var det. Med Mats som spårare drog vi iväg vid 11.30-tiden. Vi följde i stort bäcken, vid vars utflöde vi tältat, i östlig riktning kryssandes på den snö som fanns. Snart fick vi hjälp av ett färskt skidspår, som ledde oss tämligen rakt på i riktning Stortjärnen över en bergknalle. Ner till vattnet skidade vi i en sedvanlig knepig skogsbrant, där framför allt Bertil plockade stilpoäng. På tjärnen satt två skidburna (!) fiskare och njöt vid hålen i solen. Sjön passerades och vi fortsatte sedan i tungspårad snö mot öster strax söder om Tjärnvallen och renvaktarstugan upp på kalfjället. Notabelt var att barrskogen, i form av gran, direkt gränsade mot kalfjället utan mellanliggande björkskogszon. Notabelt var också den förnäma utsikten mot väster och Skäckerfjällen. Särskilt imponerades vi av den vackra u-dal, som bildades mellan Sockertoppen och Opmotjakke.

Lite senare - under Näppetjakkes sydbrant - njöt vi en lång, solfylld och varm lunchpaus. Närmast vindstilla med högt belägna spridda moln och milsvid utsikt mot bl a Åreskutan. På närmare håll utnyttjade två fjällvråkar ivrigt termiken vid Näppetjakkes branter.

När vi så småningom fick oss ur vilan (med hjälp av moln, som plötsligt gjorde solen osynlig och hela tillställningen betydligt kärvare) skidade vi via Bijje Baulanjaureh - där 50-talet renas sågs strövande - och sedan utför i österled strax söder om den bäck som leder från sjöarna ner till Nedre Lill-Mjölkvattnet. Vi nådde vattnet just där jåkken rinner ut i sjön. Tälten slogs upp på den östra stranden mitt för den utskjutande halvön i södra delen av sjön. I djupa granskogen och med utsikt mot Baulantjakke i söder och Fondfjällen öster om Plassagaise i nordväst var detta vår kanske vackraste tältplats. I den vindstilla aftonen (någon minusgrad) förtärdes kvällsmålet utomhus.

Sedvanlig varm morgon (den 23/4) följde på en relativt sömnrik natt. Sedan de tre pyramidtälten rivits och packningen satts på plats drog vi (personligen för andra dagen utan bastuvärmegivande långkalsonger) till den rejäla bron som användes för passage över den öppna Långsån, varmed också klivet togs in i Krokoms kommun (från Järpens). Över myrar samt längs renstängslet och en oplogad bilväg nåddes skoterlederna vid vägskiljet någon km österut. Här stod några bilar parkerade invid ett hus, som sannolikt utnyttjades som förvaringsutrymme för skotrar. Som väl var hade en skoter tidigare kört på leden mot n.o. (och mot Korsvattnet), som vi följde. Vi undslapp därmed tidsödande spårning i tung grovkornig blötsnö, som bar dåligt i skogen. Leden går något mer västligt än enligt kartbilden, och är hela vägen separerad från vägen. Vi jobbade oss upp ur barrskogen via björkskogsbältet upp till kalfjället, där en påtaglig västlig vind gjorde sig märkbar. Långkalsongerna kom snabbt åter till heder.

Blötsnö i kombination med blåsten gjorde oss snabbt blöta. Vi letade oss ner till den samling stugor och baracker som finns några hundra meter söder om dammen i Korsvattnet. En liten kojliknande byggnad var öppen och blev lämplig lunchrestaurant för oss. Tydligen pågick regleringsarbeten här vid sjön. Vägen var plogad och man hade på sina ställen forcerat drivor på drygt två meter. Ett flertal fordon stod parkerade invid husen, av vilka några såg synnerligen moderna och fräscha ut. En på kartan icke markerad kraftledning noterades också. Stugan vi rastade i hade tidigare gett husrum för många skoterturister på fiskefärd, det gav inskriptionerna (=klottret) på väggarna besked om. Två britsar fanns också att sova på i nödfall.

Då blötsnön upphörde (tillfällig skur) fortsattes efter pausen turen mot norr. I västlig vind, lätt snöfall och halvdålig sikt tog vi oss ut på den reglerade sjön och över densamma. Vi tog av in i den östra korsarmen och skidade över vattenspegeln fram till renvaktarstugan, som förstås var ordentligt låst. Någon km längre upp vid Tjaksgasienjaure - under Tjaksgaises branter - fann vi gott om snö att tälta i. Rejäl mur byggdes mot norr varifrån vinden kom. Matlagning skedde inne i tälten innan vi somnade till fladdrande tältdukar.

Efter vår utan tvekan blåsigaste natt vaknade vi vid 8.30-tiden, lördagsmorgonen den 24/4. Vinden hade vänt 180 grader under natten, så snön hade letat sig in mellan tältdukarna, speciellt hos Bertil och mej, där yttertältets dragkedjor var trasiga och öppningen hölls ihop enbart med säkerhetsnålar. Alla tre tälten stod dock pall för det vindtest (citat Bosse) natten bjudit på. Såväl plaströr, träpinnar som plastpåsar visade sig hålla måttet som förankringspunkter.

Lynniga vindbyar parade med perioder med solsken och stiltje bjöds under morgonen, så grötfrukosten lagades med fördel inomtälts.

När vi så småningom påbörjade dagens etapp någon gång mellan klockan 11 och 12 sken solen från en klarblå himmel. I medvind skidade vi någon km ned i övre Fisklösdalen och sedan uppför sluttningen mellan Rasetjakke och berget 1095s branter mot dalen. I östlig riktning korsades Vallemassivet. Nerfarten skedde norr om Tjaventjakke. En betagande utsikt mot Klockansjuklumpen och Ansätten bjöds. De härliga utförslöporna inbjöd till virituoskonster a la Stenmark. Först nere i dalen var Calle, som med sitt dåliga glid kunde hålla svängarna inom måttliga ramar. Någon kvart senare var vi andra nere efter åtskilliga vurpor och stora svängar. Lunchen förtärdes på en framtinad liten kulle i dalbotten.

Skoterleden följdes sedan i den delvis tunna och dåligt bärande snön genom myr- och glest skogslandskap i tryckande värme. Klockansju-klumpen rundades i en något vidare och sydligare bana än vad kartbilden anger. Söder om Gårdstjärnen når lederna varandra. Över blöta myrmarker och halvmeterdjup lössnö tog vi oss till bron över Ansättån vid utloppet ur Gårdstjärnen. Leden följdes till Krokoms kommuns turiststuga. Fyra bäddar fanns i den välhållna lilla stugan. Av praktiska skäl slogs ett tält upp, där Bertil och jag sov över. Dessförinnan hade vi alla haft en trevlig stund med samtal och matlagning i stugan.

Sista natten blev de övriga lik. Hade sovit halvbra i tältet under den stora granen. Vid 8-tiden denna söndagsmorgon (den 25/4) var vi i full gång i stugan och tog de avslutande blodproverna. Efter frukosten drog vi iväg rekordtidigt (kl 10.30). Skoterleden följdes mot söder förbi de tre nybyggena. Då ingen skoter spårat leden över fjället valde även vi att runda Ansätten på den sydvästra leden. I skogen hade vi gott skydd för vindarna, som dock gjorde sig bemärkta uppe vid myrarna och kalfjället nedom liften. Här stötte vi på skotrar och människor i stor omfattning. Liften var igång och folk sågs i branterna. Skyltar lockade med severing i Ripstugan i närheten av slalombacken. Vi lät oss dock ej ledas ur kurs utan fortsatte leden via Vikmansbodarna ned mot Bakvattnet. När granskogen nåtts strax före byn tog vi skydd under några stora granar mot en plötsligt påkommande regnskur. Turens sista gemensamma lunch förtärdes under dessa fältmässiga former innan vi tog oss de sista 100 m ned till länsväg 689 och Bakvattnets by. Vi kom ned alldeles invid pensionatet i byn och inte långt ifrån OK-macken. Av den äldre trevliga pensionatsvärdinnan uppläts duschen åt hela gänget. Fastän vi fick snåla med varmvattnet var det en härlig upplevelse att njuta denna civilisationens hygieniska landvinning och rentvagen från en veckas samlad smuts komma ut som en mer rumsren varelse. Att vi sedan fick följa med en charterbuss, som avgick redan vid 16-tiden, till Östersund gjorde inte humöret sämre (om än vi blev lite stressade i våra hygieniska förehavanden).

I Östersund släpptes vi av vid Rådhuset. Bertil försvann till lasarettet för centrifugering och bearbetning av proverna, medan vi andra gick ner till centralstationen. Middag på järnvägsrestauranten förtärdes innan Mats och mitt tåg avgick kl 20.30. De övriga reste 22.00. Lite av fjällstämningen behöll vi under inmundigandet av ett halvt renhjärta och några smörgåsar ombord på tåget innan vi kojade och ännu ett fjälläventyr var tillända.

På dessa breddgrader möttes man av gröna gräsmattor och vitsipps-vita skogsdungar, om ännu inte värmen övertrumfat vad vi upplevde i Jämtland. Har i den gångna veckan haft pappa och mamma på besök. Har dock i helgen varit ensam, då Birgitta varit uppe i Umeå.

Hoppas du har det bra och att fjällveckan i Saxnäs var lyckad. Med hälsningar till dig och din mor.