Expedition Club

NCP Kungsleden 2002

Expedition Club

NCP Kungsleden 2002

Färdplan

29/3 Jäkkvik - Pieljekaisestugan - Adolfström 20 km

30/ 3Adolfström - Bäverholm - Sjnjultjestugan 19 km

31/3 Sjnjultjestugan - Vuormavagge - Rävfallsstugan 31 km

1/4 Rävfallsstugan - Vindelälvsdalen - Ammarnäs 17 km

Summa 87 km

Dagbok från fjällvandring

2002-03-29 Långfredag

Det var strax före kl. 4. Nordpilen dånade fram genom de norrländska skogarna. Jag började röra på mig i nederslafen (plats 15) i sovkupén. I slafen ovanför (nr 13) sov Urban Wetteroth. Kl. 4.15 ljöd väckningssignalen. I tur och ordning nyttjade vi toaletten, som fanns i direkt anslutning till kupén. Kläderna sattes på, ryggsäckar, skidor, tält, liggunderlag och annan packning plockades ut ur kupén och kånkades längs den tomma korridoren bort till vestibulen vid utgångsdörrarna på vagn 25. Kl. 4.44 anlände tåget Jörn. Vi fick bråttom att ta ut våra saker på plattformen. Det kändes kulet men var ändå relativt varmt, förmodligen cirka 0 grader C eller något lägre. Gårdagens snömeja var frusen till skare.

Vi vandrade bort till det svarta stationshuset. Här väntade vi, ytterligare två vuxna och tre barn till klockan fem, då en taxi (tillhörande Skellefteå taxi) körde upp på stationsplanen. Då antalet resenärer med tillhörande packning översteg bilens kapacitet vände taxichauffören och kom snart åter men en mindre buss. Vi satt snart alla på plats i bussen. Efter cirka fem km upptäckte jag att jag glömt att lasta på mina skidor och stavar, som var förpackade i det svarta skidfodralet. Jag trodde att chauffören hade tagit det. Chauffören trodde att jag hade lastat på skidorna. Chauffören fick vända åter till järnvägsstationen i Jörn och hämta upp mitt skidpaket.

Resan gick sedan utan problem. Vi kom till Arvidsjaur ungefär kl. 6. Vi gav chauffören 100 kr i dricks och frågade om han kunde köra oss till Jäkkvik. Han hänvisade till Arvidsjaurs taxi. Vi åt medhavda mackor (tre var) i busstationens upplåtna utrymme. Urban åt också en banan. Jag gick sedan till taxistationen. Den var låst. På en parkerad taxi utanför taxicentralen lade vi märke till telefonnumret till ortens taxibolag (0960-10400).  M h a mobiltelefon ringde vi upp. Snart kom en taxi. Klockan 6.50 hade vi lastat in våra packningar och skidor och åkte vidare åt nordväst.

I utkanten av Arvidsjaur såg vi korpar. Enligt taxichauffören fann korparna mat på soptippen i närheten. Taxichauffören berättade att Arvidsjaur och Arjeplog, liksom andra närliggande kommuner, är mycket beroende av bilbolagens vintertester. Bygden präglas av ett stabilt inlandsklimat med kalla vintrar. Trakten har en god infrastruktur och är gles befolkat. M a o billigt, lugnt och behagligt. Perfekta förutsättningar för de stora industriernas vintertester av bilar, däck, och andra biltillbehör. Chauffören berättade att en kollega till honom köpt Arvidsjaurs i särklass dyraste och därtill mest centralt belägna hus (som det lät en villa i herrgårdsstil) för 850 tkr. Priset lät i högsta grad humant i våra stockholmstillvanda öron.

Kl. 8.15 var vi framme i Jäkkvik (ca 440 m ö h). Chauffören körde oss upp till parkeringsplatsen, där Kungsleden söderut börjar. Termometern visade på + 2 grader C. Inför vandringen behövde vi fylla på vattenförråden. Jag vandrade ner till Jäkkviks stugby/camping, ca 1/2 km mot norr, och fyllde där på vatten från en kran. Urban vallade under tiden skidorna. Några minuter efter klockan 9 skidade vi iväg. I den korniga snön blev det bakhalt för Urban, som lagt på kallvalla. Efter tre minuters skidåkning tarvades omvallning med Universalklister. Framfarten underlättades påtagligt efter detta.

Vi följde skoterleden i långsam uppförsluttning mot sydväst. Vi såg korpar och hörde en annan fågel (eller var det ett däggdjur?) med ett speciellt läte, som vi inte kunde artbestämma. Snart passerades vi av ett par skotrar. Dieseldoften slog emot oss. När vi fortsatte vidare uppåt längs de röda kryssmarkeringarna kom vi att passeras av ytterligare ett 10-tal skoterekipage innan vi kl 10.35 nådde raststugan på cirka 700 m höjd. Stugan var stor men ej utkyld. En kamin brann. Urban kände för en andra frukost. Vi åt bröd med matfett (Bregott, variant med sojaolja) och mesost och drack vatten därtill. När vi fikat färdigt och skulle lämna stugan kom ännu en skoter. Föraren lämnade ett par äldre damer vid stugan innan han återvände längs leden mot Jäkkvik. Kvinnorna lämnade sina små turryggsäckar i stugan och skidade sedan iväg upp på kalfjället i riktning Pieljekajse för en dagstur.

Kl. 11.42 skidade också vi iväg. Solen sken. Det blåste dock hårt från VSV, tidvis rak motvind, uppskattningsvis cirka 4 - 10 m/s och med snödrev upp till knappt knähöjd. Efter 45 minuter i vinden passerade vi nationalparksgränsen. Skoterspåren tog här tvärt slut. Anslag på en av kryssmarkeringarna indikerade att endast skidåkare var välkomna in i Pieljekajse nationalpark. Här, på cirka 810 m höjd över havet, nåddes dagens högsta punkt.

Det bar därefter utför. Till en början lättstyrt på kalfjäll, men längre ner tidvis knepig nedfart mellan täta fjällbjörksbestånd. Jag ramlade här och noterades därmed för färdens första vurpa. Cirka 13.10-13.15 kom vi fram till stugan. Urban, med bättre glid, anlände först. Stugan låg i en södersluttning ca 700 m ö h. Det var gott om fjällbjörk och platsen var stenig. Urban skottade bort snön framför farstukvisten för att frigöra dörren, som fanns på stugans östra kortsida. Vi gick in i en välbyggd stuga, dock betydligt mindre än den tidigare raststugan. Gemensamhetsutrymmet i köket var öppet. Däremot var det låst in till sovrummen. Vi slog oss ner på stolar och intog lunchblandning. En müsliblandning som innehöll havregryn, rågflingor, mjölkpulver och russin, blandades direkt med vatten.

Kl. 14.03 fortsatte vi vidare mot sydväst. Vintermarkeringarna upphörde vid stugan, så nu gällde orientering, även om sommarled fanns. En skidåkare med pulka hade tidigare vandrat här. Vi följde dennes spår. Vi kom snart att skrämma upp några ripor, som kacklande flög upp. En fjällämmel sprang mellan två träd. Vi passerade över Bieljavrjåkkå vid bron. Det bar sedan uppför väster om fjället Báktek. Uppförsbacken var delvis knixig. De följande två kilometrarna var mer lättåkta. Vi följde den gamla leden ner till sjön Luvtávrre (629 m ö h), vars norra strand vi nådde kl. 15.50.

Vi tog av ryggsäckarna. Vatten hämtades i den lilla öppna jokken, som rinner ut just där sommarleden kommer fram till sjön. Kl. 16.13 skidade vi ut på isen. Det var varmt och jag hade bara undertröja på överkroppen. Inte heller behövdes långkalsonger under skidbyxorna. Snön ovan isen höll inte, speciellt inte för mig (som väger ca 75 kg, ca 105 med ryggsäcken). För Urban gick det lite lättare (viktsklass utan ryggsäck: 60 kg). Mitt på sjön, efter cirka 20 min. skidande, nådde vi en ruskmarkerad skoterled. Denna följde nationalparksgränsen i VNV - OSO riktning, d v s i sjöns längsriktning. För oss gick det här lättare att skida på den tillpackade snön. Vi följde nu igenblåsta skoterspår, som genade ner mot den gamla sommarleden. Den utgår från sjöns sydvästra del.

Strax väster om båthusen, vid sjöns södra strand, rastade vi kl. 16.50-17.00. Vi följde därefter den välfrekventerade motorled, som den gamla sträckningen av Kungsleden här utgjorde, i S - SV riktning. Ett 30-tal skotrar mötte oss eller körde om oss. Strax norr om nerförsbackarna i barrskogen satt en ensam man på sin Yamaha (skoter). Framaxeln hade gått sönder och han väntade nu hjälp från byn av ett slädekipage.

Även vi kom att vila i början av nerförbacken. Ryggsäckarna togs av. Vi var mycket trötta båda två. Urban hade bra glid. Mitt var sämre p g a mohairremsor under skidorna. Det dåliga glidet var till fördel i de branta passager som nu följde. När det var flackare åkte Urban ifrån mig. Nere i Adolfström (ca 460 m ö h) tog vi av till vänster (mot öster). Det visade sig vara fel, eftersom vi skulle till handelsboden. Vi fick en liten extra sväng genom byn innan vi kom fram till affären kl.18.40. I butiken möttes vi av doften av nybakat bröd. Vi fick plats i en 4-bädds stuga, den enda kvarvarande att hyra nu under påsken.

Stugan var eluppvärmd och fullt utrustad. Det fanns dusch, varmt vatten och t o m TV. Vi lagade snart makaroner, vegetabilisk färssås samt åt blåbärssoppa och smörgåsar. Urban diskade. Jag ringde hem kl. 20.30. Rebecka såg på ”Sikta mot stjärnorna”. Tobias spelade streethockey med kompisarna. Kl. 21.30 gick vi till sängs.

2002-03-30 Påskafton

Inomhus hade det varit varmt under natten, cirka + 20 grader . Vi hade varit mycket trötta, men ändå vaknat till vid ett par tillfällen under natten. Det kände bra att ha en toalett i lägenheten och inte behöva gå ut.

Vi klev upp cirka 6.30-7.00. Det var en vacker morgon. Utomhus var det vindstilla. Temperaturen pendlade mellan -1 och -3 grader. Vatten kokades. Termosarna fylldes. Vi kokade gröt, blandade mjölkpulver och vatten till mjölk samt bredde smörgåsar. Vi åt frukost. Urban förmådde bara äta hälften av sin grötranson och verkade inte tycka om maten. Vi packade, sopade stugan, vädrade filtarna och torkade av kondensen från fönsterrutorna. Klockan 9.00 var utrustningen iordningställd och stugan städad.

Urban hade gått till handelsboden och betalat logit samt hämtat nyckel till Rävfallstugan. Samtidigt beställde han kaffe och kaka. Fikat serverades i caféet, en fin samlingslokal prydd av fjällbilder tagna av mannen i huset. Han visade oss också sin nya reklamvideo med vackra bilder från området från såväl sommar- som vintersäsong.

Strax före kl. 10.00 hade vi hämtat våra packningar. Vi gick på grusvägen (snön hade tinat bort) ner till stranden av sjön Iraft och skoterleden. Vi kom härifrån att skida skoterleden i VNV riktning över sjön. Efter bara några minuter passerades vi av de första tre av dagens närmast oräkneliga skotrar. Urban vallade sina skidor, Universalklister igen. I strålande väder skidade vi vidare. Leden passerade ön Holmen på dess norra udde. Vi tog här av oss ryggsäckarna för första gången denna dag. Det fanns lador i närheten, som såg ut att användas. På golvet fanns färskt hö. Korpar flög i närheten.

Vi följde leden vidare längs Laisälven fram till bosättningen Bäverholm. Här togs vi emot av ägaren, en man i 70-års åldern. Han berättade att föräldrarna öppnat ett nybygge här 1922. De hade sex barn i huset. Nu bodde bara mannen själv kvar. Han levde numera på turism. Själva huvudbyggnaden var ombyggd till ett café. Mannen berättade att caféet tidigare var ladugård. Vi betalade avgiften (300 kr) och erhöll därmed nyckeln till Sjnjultjestugan.

Efter cirka 20 minuter (kl. 11.40), hade vi satt på ryggsäckar och skidor och fortsatte mot väster längs Laisälvens fåra söder om den lilla ön. På några ställen var det blött på isen. Efter cirka 1/2 km lämnades Laisälvens is. Vinterleden följdes nu längs myrstråk och skog åt väster. Mest var det tallar men också en hel del fjällbjörk. Strax efter passagen av Badasjåkkå, alldeles där uppförsbacken börjar, i höjd med vindskyddet, stannade vi för lunch. Vi satt på en kullvält tall. Det blåste inte nämnvärt och var behagligt varmt under pausen 12.30-13.20.

Vi fortsatte sedan uppför. Jag i bara undertröja på överkroppen. Urban var mer frusen: han hade undertröja, skjorta, ylletröja och anorak innan ryggsäcken gav ytterligare värme. I uppförsbacken blev det dock ordentligt varmt. Vi stannade vid tre tillfällen, dels för att fotografera, dels för att Urbans skulle ta av sig anoraken. När vi sedan nådde kalfjället (720 m ö h) tog vi återigen av ryggsäckarna. Urban behövde uppsöka "toaletten". Jag fotograferade. Utöver skotrar passerade en snövessla, som med en bakomliggande vält och skrapor jämnade till de guppiga skoterspåren. Med anddra ord: leden pistades! Under vår paus började det blåsa en västlig vind. Vi satte på oss anorakarna igen.

Kl. 15.30 var vi uppe vid stigskiljet Gavasjaure/Ammarnäs/Adolfström (780 m ö h). Vi tog nu av mot söder längs Kungsleden. Här var terrängen betydligt flackare. Därmed firade Urbans glid triumfer och han kom att skida 100-talet meter framför mig.

Kl. 15.50-16.15 stannade vi till vid bron över Badasjåkkå. Vi drack vatten och åt medhavt specialgodis (blockchoklad, hasselnötter, russin). Vi njöt av en vacker kväll. Solen stod lågt. Vinden var obetydlig. Jag märkte en brännande känsla på höger öra och kom att placera mössans skärm 90 grader åt höger för att skydda örat mot den lågt stående solens strålar. Strax söder om bron stod ett 10-tal skotrar samlade. Motorerna var avslagna. Det var norrmän på väg 'hem' till Laisvall. De undrade om vi kunde ge upplysningar om vägen dit via fjället. Det kunde vi inte. Vi såg snart norrmännen gasande bullra iväg längs Badasjåkkå och sedan åt sydost mellan Krappesvare och Nuortab Järte. Vi fortsatte att skida Kungsleden mot söder. Det var ömsom sparsam fjällbjörkskog, ömsom kalfjäll. Skoterspåren gjorde skidåkningen sladdrig.

Kl. 17.15 nådde vi Sjnjultjestugan. Det fanns ett litet rum, nödutrymme, som var öppet för alla. Därefter måste man ha nyckel för att komma in i köksdelen. Nyckeln vi erhållit vid Bäverholm plockades fram. Den passade! Köksutrymmet var rymligt och välordnat. Det behövdes också nyckel för att komma in i sovrummen. Vår nyckel passade till det västligaste av dessa. Nu följde matlagning (potatismos, skinka, smörgås med ost och kaviar samt blåbärssoppa). Jag åkte ner på sjön och hämtade upp vatten ur borrade hål (efter pimplare) ute på sjön Suolojaure (735 m ö h). Efter middagen skrev vi dagbok och vykort. Vi ställde också fram klockan en timme inför den kommande nattens övergång till sommartid. Kl. 22.30 blåste vi ut ljuset.

2002-03-31 Påskdagen.

Tvingande omständigheter ledde till utomhusbesök under natten. Det var stjärnklart. Månen stod lågt i S – SO och gav ett trolskt sken. Temperaturen visade på – 9 grader C.

Vi steg upp mer definitivt kl. 6.40. Jag åkte och hämtade vatten ute på sjön. Till min hjälp hade jag en 10 liters plasthink och skopa. Pimpelhålen var nu isiga, men gick att få hål på med hjälp av staven. I stugan kokade vi gröt och bredde smörgåsar. Urban plockade fram brödet. Han telefonerade till sin bror Per, som fyllde år denna dag. Vi läste en del och skrev också i stugans gästbok. Efter frukosten diskade jag och hämtade mer vatten nere vid sjön. Denna gång (kl. 9.15) kom de första skotrarna puttrande ner till sjön.

Kl. 10.15 skidade vi iväg. Vi drog oss ner till leden och följde den mot söder. Det var vindstilla och några minusgrader. Solen sken. Skaren vid sidan om skoterspåret höll att åka på. Det var vackra vyer mot omgivande fjäll. Laddevardos branter i söder imponerade. Det var helt vindstilla och när vi stannade till var det alldeles tyst. Vi kunde höra våra egna hjärtslag. Efter cirka en timme, 3 - 4 km skidåkning, passerades vi av de första skotrarna och blev snabbt varse den dieseldoftande verkligheten. Vår första ryggsäckpaus gjordes strax söder om bron över Vuorojåkkå.

Det var relativt flackt och lättåkt. Urban gled ifrån mig utför och på horisontella partier. I uppförsbackar var vi ungefär lika snabba. Urban fick vänta 2-3 minuter på mig när vi stannade till. I backarna upp mot Laddevardos branter var det dock bakhalt för Urban. Vi stannade och vallade om, nu med kallvalla för strax under 0 grader. Nedom Laddebakte såg vi korp.

I höjd med Stigo, (en stuga nere vid Dellikälven) alldeles innan leden börjar stigningen mot SV söder om Laddebakte, stannade vi för lunchpaus kl. 12.45. Vi byggde här (ca 760 m ö h) ett blocklä i östersluttningens snömassor. I vanlig ordning förtärdes lunchblandning, smörgåsar samt varm choklad. Det smakade mycket gott. Som vanligt åt Urban mindre än vad jag gjorde. Jag hade en 8 dl skopa, medan Urban hade en 2 dl kåsa. Kanske bidrog det något till ojämlikheten i matintaget. Då solen gått i moln var det svårt att urskilja konturer i den vita terrängen. I samband med "toalettbesök" kom Urban att trilla i en nerförsbacke, då han inte uppfattade branten. Han blev synnerligen snöig, men klarade sig i övrigt helskinnad från fallet.

Styrkta av lunchen plockade vi ihop våra attiraljer och fortsatte kl. 14.45 leden vidare åt SV. Vi kom snabbt ut ur björkskogen. I sluttningen stannade vi till för att fotografera de bakomliggande vyerna (bl a Tjamukfjällen och Dellikälvens dalgång). Kl. 15.00 var vi uppe vid länsgränsen, vilken också utgjorde dagens högsta punkt (cirka 930 m ö h). Platsen var markerad med en orienteringsskylt och vägvisare. Vi tog av ryggsäckarna. Urban behövde uppsöka ”toaletten”. Magen var orolig. Berodde det på den myckna fibermängden i kosten? Surdegsbrödet? (Två finska surbrödslimpor och annat grovt bröd utgjorde underlaget till våra smörgåsar).

Det blåste från SSV. Mot SV utbredde sig en ”högslätt”. Det nordligare länets röda metallkryss var i Västerbottens län utbytta mot träkryss, som spikrakt gick över det vita landskapet. Som under hela dagen mötte eller passerade oss skotrar. En del av dem kom otäckt nära och med mycket hög fart, men de flesta höll sig på respektabelt avstånd. I höjd med renvaktarstugan vid södra änden av sjön Lisvojaure tog vi av oss ryggsäckarna för att vila benen. Urban hade svårt att hålla värmen och satte på sig en extra tröja. Vi fortsatte leden utför mot söder. Passerande skotrar sågs försvinna in i det vita. Det var nu åter molnigt och konturerna försvann.

Kl. 17.05, ett par km söder om Dautajaure, ungefär där sluttningen ner i Vindelälvsdalen blir ordentligt påtaglig (ca 880 m ö h), stod ett par stillastående tysta skotrar. Vi stannade till för en pratstund. En av förarna var en stockholmsfödd man, som sedan cirka 10 år tillbaka hade flyttat till Bjurholm i Västerbotten. Mannen var egen företagare och nu på påsksemester. Han bodde under påsken i Gauto, och räknade med cirka en timmes körtid tillbaka till stugan med sin hästkraftsstinna maskin.

Skoteråkarna informerade oss om en väntande lång och guppig utförsbacke. Upplysningarna stämde. Det blev nödvändigt att ploga och benen fick kämpa hårt.  Jag åkte skidor hela vägen, medan Urban gick med skidorna i händerna i de brantaste partierna. Vi var snart nere i björkskogen, som längre ner fick inslag av tall.

Kl. 17.55 var vi nere vid vindskyddet i dalbottnen (ca 470 m ö h). Vi var ordentligt trötta. Godisblandningen plockades fram. Urban uppsökte toaletten. Vi diskuterade vägval. Urban ville skida till Ammarnäs redan ikväll. Argument: skönt att komma fram till 'civilisationen' redan i kväll. Jag ville till Rävfallsstugan. Argument: Vi var säkra på att få sova inomhus i Rävfallet. Obeställd sovplats inomhus mitt i påskhelgen var betydligt mindre självklart i Ammarnäs. Det skulle också bli lättare att hitta till Rävfallet i den tilltagande skymningen. Avståndet till Rävfallsstugan var dessutom några kilometer kortare. Vi bestämde oss till slut för det senare alternativet och skidade Vindelälvsdalen norrut kl. 18.25. Urban hade kallvalla under sina laggar, men fästet var dåligt. Efter någon km lade han på Universalklister, som bet bättre på det isiga och skarsnö belagda skoterspåret.

Efter cirka tre km stannade vi till vid bron över Guoletsbäcken. Vi tog av ryggsäckarna och hämtade vatten ur jokken. När vi skidade vidare följde vi skoterspåren. Dessa lämnade här kryssmarkeringen och följde myrstråket närmare älven. Från Aitenjasselet följdes själva älvfåran. På båda stränderna fanns flera små nybyggen, sannolikt från förra hälften av 1900-talet. Vi såg även en sportstuga av mer modernt snitt. En knapp km söder om Rävfallsstugan följde vi ett skoterspår in i skogen (ungefär längs en på kartan markerad stig på östra stranden) fram till stugan.

Vi var framme kl. 20.30. Temperaturen såväl utomhus som i farstun visade på + 4 grader C. Urban behövde åter uppsöka bekvämlighetsinrättningen. Jag började smälta snö på gasolspisen samt göra upp eld. Rävfallsstugan utgjordes av ett stort rödfärgat hus samt friliggande vedbod, bastu och dass inom en hundrametersradie från huvudbyggnaden. Till de extra finesserna hörde el-belysning! Denna kom väl till pass i den nu dunkla aftonen. Köksdelen, som innehöll spis, matbord, några stolar samt en dubbelsäng, var alltid öppen. Vi hade nyckel till det södra sovrummet. Detta utgjordes av en stor sal med 8 bäddar. Vi gjorde upp eld i kaminen i detta rum liksom i köksspisen. Det blev så småningom mycket varmt. Stugan visade sig vara väl isolerad. Den låg ju också skyddad i björkskogen långt nere i dalbottnen. Hela byggnaden var fräsch. Detta inkluderade även farstun och torkrummet, den första delen av byggnaden som man passerade innan man kom in i köket. Vi åt rotmos, skinka och fullkornsbröd med ost och kaviar innan vi så småningom kröp i säng och knäppte av ljuset kl. 23.00.

2002-04-01 Annandag påsk.

Natten hade varit varm. Jag var ute en gång kl. 04.40 av tvingande skäl. Temperaturen utomhus visade då + 1,4 grader C, i farstun + 10 grader C.

Vi vaknade åter till liv kl. 8.20. Jag låg i sovsäcken och skrev i dagboken. Kl. 9.15 klev Urban upp. Ett skavsår på ena hälen gav honom jobb med omplåstring (Compeed och häfta). Urban gjorde upp eld i spisen. Vi satte igång med morgonsysslorna: grötkokning, kokning av termosvatten, smörgåsbredande o s v. Efter frukosten klöv jag ved vid vedboden, medan Urban diskade och sopade.

Kl. 12.15, i fem graders värme, gav vi oss iväg mot söder. Vi följde samma rutt som under gårdagens sista timmar. När vi kom ut på älven vid Aitenjasselet, i höjd med stugan mitt för ön, sågs två skoterekipage. Lite senare gjorde vi en fotopaus för att fånga branterna i den relativt trånga dalgången. En vråk termikseglade ovan den östra branten. Vi fortsatte från älvkröken i nedre delen av Ajtenjasselet vidare längs skoterspår i skog och längs myrstråk, nu på mosig snö och svårstyrda skidor fram till Guoletsbäcken. Innan vi här tog av ryggsäckarna och håvade upp vatten med våra matskopor hade vi mött tre skidåkare (man, kvinna, yngre kvinna) utan packning (frånsett den äldre kvinnan, som hade en minimal ryggsäck) och ett yngre par med skoter och hund. Kvinnan i det sistnämnda sällskapet, som var på väg att hämta upp de övriga tre skidåkarna, liftade efter skotern. Cirka 13.15 fortsatte vi vidare mot söder längs ett smalt sladdrigt skoterspår. Urban hade bättre skidor och kom fram till vägen vid vindskyddet cirka fem minuter före mig.

Kl. 14.05-14.40 intogs lunchen (müsliblandning) och smörgåsar. Urban hoppade över blandningen och drack istället blåbärssoppa och choklad. Efter lunchpausen följde vi vägen längs älvens östra strand mot söder. Vägen var oplogad, men i praktiken en skoterautostrada. Jag skidade iväg före Urban i den sönderkörda mosiga snön.

Det var varmt. Anorak och tröja var avtagna och bara undertröjan skylde överkroppen. Efter en dryg kilometer, vid huset och kåtan där kraftledningen viker av mot NO och Höbäcken, kom Urban ifatt mig. Han gled sedan snabbt ifrån mig. Vid en rastplats invid Storholmen, cirka tre km längre söder ut, kom jag ifatt Urban, då han utnyttjat där befintliga bekvämlighetsinrättningar. Kl. 15.30 fortsatte vi vidare mot söder, med Urban först och jag på betryggande avstånd efter. På höger hand såg vi de mäktiga forsarna vid Selfallet i tall- och björkskogsvegetationen.

Kl. 16.30 var jag nere vid vägen vid Norra Ammarnäs (ca 410 m ö h). Den asfalterade snöfria vägen korsades. Skoterleden ledde nu ner till älven. Efter någon km kom jag ifatt Urban, som satt och vilade med ryggsäcken bredvid sig vid älvstranden i närheten av Potatisbacken. Vi skidade härifrån upp till närmaste gård. Här stod ett par bilar, färdigpackade för hemfärd efter ägarnas påskledighet. Vi frågade om vägen till Ammarnäsgården. Med hjälp av beskrivningen vandrade vi med skidorna i nävarna på asfaltsbelagd väg fram till hotellet, som vi klev in i kl. 17.10.

I receptionen lämnade vi nycklarna till de båda stugor vi sovit i och betalade 200 kr för logit i Renfallsstugan. Vi fick plats i vandrarhemmet (rum 23) för övernattning. Vi var duktigt trötta. Vi började med att äta middag, varpå vi duschade och bastade. Urban nyttjade hotellets mer fashionabla utrymmen, medan jag nöjde mig med vandrarhemmets enklare bastu. Kvällen ägnade vi sedan åt telefonsamtal med SJ, flygbolag, bussbolag mm för att ordna med hemfärden. Det slutade med biljetter med buss till Östersund, varifrån nattåget skulle vara behjälpligt, för 1.142 kr per man inklusive liggplats. Vi inviterade också den överblivna maten och påbörjade näringskarens.

2002-04-02

Vi vaknade kl. 7.30 efter en varm natt. Det hade varit lite i varmaste laget och nästan svårt att sova. Jag tog blodprov på Urban och därefter på mig själv. Därefter gick vi ner till hotellet. Frukostbuffén smakade utmärkt till priset av 60 kr per man.

Urban gick till byns ATG-ombud och hämtade ut våra färdbiljetter. Vi fikade vid 11-tiden. Urban gick dessutom ner till hotellet vid 12-tiden och åt lunch (korvgryta). Jag plitade i min dagbok. Kl. 12.45 var vi nere vid busskuren med ryggsäckar samt skidor inpackade i fodral. Västerbottens länstrafiks dubbeldäckare fick se ett 10-tal passagerare stiga på i Ammarnäs. Längs vägen mot Sorsele steg ytterligare några resenärer på. Vi fick byta buss i Sorsele till den gröna inlandsbussen (45). Under en 20 min. paus i Storuman köpte jag banan och dricka i den närbelägna ICA-butiken, medan Urban botaniserade bland turistbroschyrer i järnvägsstationen. Under den fortsatta bussfärden åt vi upp våra medhavda smörgåsar. Urban drack blåbärssoppa. Vi samtalade om fjäll och politik alltmedan bussen blev tilltagande välfylld. I Hoting var alla säten upptagna och extra buss sattes in från Strömsund.

Kl. 20.45 var vi framme i Östersund. Vi lämnade våra packningar på Centralstationen och vandrade ut på stan, där vi hittade en kinesrestaurang i närheten av busstationen. En värdig middag fick avsluta dagen. Kl. 22.37 hade vi embarkerat nattåget mot Stockholm. I samma liggvagn som oss fanns ett fotbollslag (Krokoms flickor), som var på väg till Skåne för träningsläger.

2002-04-03

Vi väcktes klockan fem av konduktören. Inom en timme hade vi klivit av tåget i ett morgonkyligt Stockholm. Vi skiljdes åt i Centralstationens centralhall. Urban skyndade ner mot tunnelbanan för resa till bostaden. Själv gick jag upp till 52:ans busshållplats vid Klarabergsviadukten för resa till KS och centrifugering av blodproverna. Ännu ett fjälläventyr var till ända.