Expedition Club

NCP Kungsleden 2000

Färdplan

24/3 Kvikkjokk - Tsielekjokkstugan 15 km

25/3 Tsielekjokkstugan - Suongerkårså - Falehaure - Västerfjäl l20 km

26/3 Västerfjäll - Ballekjaure - Vilitsavon - Vuojnatvike n32 km

27/3 Vuojnatviken - Riebnestjavelg - Vuoskojaure - Jäkkvik 21 km

Summa 88 km

2000-03-24 FREDAG

Jag vaknade i Boden kl 6.30. Vi var fyra i liggvagnskupén. Högst upp en engelsktalande man, som varit med på tåget från Stockholm C. Engelsmannen hade bytt plats med mig kvällen innan (plats 96 högst upp mot plats 91 längst ner). Kvinnan på plats 95 steg på i Bräcke. Bosse hade snusat på plats 94 (mellanbädd) sedan Stockholm C, där vi träffats på plattformen några minuter innan tåg 94:s avgång. Bosse hade åkt med SJ från Katrineholm, men fick liksom oss andra använda sig av det nyetablerade Tågkompaniets tjänster för den vidare resan.

Bosse och jag började klä på oss. Ute strålade sol från en klar himmel. Vi förberedde oss likväl för kallare tider genom att sätta på oss våra blå långkalsonger och undertröjor, ordna ryggsäckar och besöka toaletterna innan tåget på utsatt tid anlände Murjek kl 7.41. Även här sken solen från en klarblå himmel. I väntsalen åt vi vår frukost (hemifrån medtagna smörgåsar) i sällskap med tre - fyra manliga medresenärer på väg mot Jokkmokk. Den lilla stationens väntsalsutrymme innehöll kiosk, post, biljettförsäljning och en fungerade toalett (dock utan varmt vatten). Utanför fanns en telefonkiosk (telefonkort), som vi brukade för att meddela oss med våra respektive familjer.

En länsbuss körde upp vid stationsplanen kl 8.25. Vi lastade in våra ryggsäckar i bagageutrymmet under sittplatserna. Nio passagerare medföljde bussen från Murjek. Två unga flickor klev av i Vuollerim, två grabbar i motsvarande ålder embarkerade i samhället. Bussen anlände Jokkmokk kl 9.30. Bo och jag följde med till busstationen. Med nöd och näppe tog sig bussen fram de sista metrarna, då ett tekniskt fel inträffat. Busschauffören ringde upp taxi åt oss. Bengt Johnny Högström från Polcirkeln Taxi lät meddela att han skulle åka till Kvikkjokk för att hämta passagerare, varför vi kunde få åka med för halva priset (600 SEK för oss båda). Vi nappade, även om det innebar att vi fick vänta till kl 10.00 innan avfärd kunde ske. Under tiden gick vi till ortens Konsumbutik och inhandlade en termometer.

Kl 10.00 hämtade taxin oss vid busstationen. Vi plockade fram vår packning under lastbryggan och stuvade in persedlarna i kombibilen (Mercedes). Bosse fick sitta i baksätet med skidorna som grannar, jag i framsätet bredvid chauffören. Det visade sig att chauffören skulle hämta Johan Holmboms dotterdotter, som varit uppe på besök i Kvikkjokk. (Johan Holmbom var nybyggare (gården Njunjes) i nedre Tarradalen och har bl a givit namn åt källan mellan Tarrekaisestugorna och Sommarlappakåtan.) Längs vägen såg vi bl a tre renar, ett par korpar och en järpe. Närmare Kvikkjokk blev vädret mer varierat. Stunder av sol avlöstes nu och då av en och annan snöskur (= ”garai” enl vår sagesman). Högström körde ner oss så långt det gick längs vägen mot kaptensbryggan i byn vid vägs ände.

Vi lastade ur vår packning kl 11.30. Det blåste från väster och snöade samtidigt under inverkan av en ”garai”. Termometern visade -1.5C.  Det kändes bistert. Ett litet punkthus gav oss välbehövligt lä när vi plockade fram skidorna, vallade och ordnade våra ryggsäckar. En man kom skidande från Njunjeshållet. Han berättade att vädret den gångna veckan bjudit på stormvindar och att fortsatt tur västerut längre in i Tarradalen inte varit att tänka på. Veckan, med bas i Njunjesstugan, hade dock varit bildbar för mannen och de övriga från Jokkmokks folkhögskola. Träning i bivackbygge och överlevnadstekniker hade kunnat utföras, vilket varit syftet med deras tur. Innan vi så småningom kom iväg kom tre unga kvinnor skidande västerifrån. Gösta Svanström (?), som skottade snö i huset strax norr om oss, tillfrågades om trafik längs Kungsleden söderut. Jodå, skotrar hade kört söderut via Mallenjarka, åtminstone för några dagar sedan.

Klockan 12.05 hade vi placerat våra 30 kgs säckar på ryggarna och skidade iväg i SSO riktning på Tarraälvens is. Ett par skotrar körde i kapp på den norra älvsslänten. Vi följde rusk- och kryssmarkeringar längs med ett mindre vattenflöde på den landtunga som skiljer älvfåran från Saggats västligaste vik. Denna passerades i SSV riktning fram till sjöns södra strand några hundra meter väster om byggnaderna vid Mallenjarka. Något hundratal meter söder om sjöstranden anslöt skoterleden till sommarleden och följde därefter denna söderut genom granskogen. Vi stannade för lunch kl 12.50. Vi var då vid SV änden av den myr vid vars västra sida leden stryker fram (en knapp kilometer från Saggat). Lunchblandning med vaniljsmak, vatten, choklad och ett par mjuka fullkornssmörgåsar med ost smakade utmärkt, där vi satt på skoterspårets kant ovan upp- och nervända skidor och liggunderlag. Den relativt täta, rikligt lavbevuxna granskogen gav ett gott skydd för vindarna.

Kl 14.00 fortsatte vi i skoterspåren åt SV längs de orangefärgade ledmarkeringarna (som var målade runt träden). Snart svettades vi i en kraftig uppförsbacke (ca 200 m stigning på en dryg kilometer). Fyra skotrar (transporterandes sammanlagt 8 personer) kom puttrandes nerför backen. En skoter passerade oss på väg uppför. Den ensamme föraren (Stig var inristat i lädret på skärmmössan) stannade. Han berättade för oss om den kommande vägen och de fina laxöringssjöar, något längre söderut, som han i yngre dagar fiskat i. Ca kl 15 var backen passerad. En relativt flack kilometer följde innan nästa stigning. Under klättringen uppför de 160 höjdmetrarna lämnades granskogen, och björkskogen tog vid. Skoterspåren lämnade nu sommarleden och följde ungefärligen renstängslets östra sida mot söder. Det blåste från NV, d v s från höger. Skoterspåren hade ofta drivit igen. Vi kom ner på den östligaste av Lastak-sjöarna. Vi passerade sedan åter renstängslet och följde mer eller mindre igendrivna skoterspår i den alltmer glesnande fjällskogen åt SSV ner mot Tsielekjokkstugan, som nåddes kl 17.53.

Vi tog skydd bakom den östra stugknuten för de kylande nordvästliga vindarna (uppmätta till 7 - 8 m/s). Stugan, märkt med STF-emblem, är snarast ett vindskydd. Två britsar finns, en kamin (men ingen ved, såvida man inte hugger ner fjällbjörkar i närheten), ett litet väggfast bord nedanför det lilla fönstret som vetter mot väster. En slaskkon finns utanför, liksom ett dass (som fick skottas rent från ett par dm inblåst snö för att kunna användas). Stugan ligger på den södra stranden av Tsielekjåkkå, alldeles invid den hängbro som byggts för sommarledens vandrare. Det är samma stuga som tidigare stod på Slabbanjarka, ca 3 km NV om nuvarande läge. Vi var ordentligt trötta när vi anlände till stugan. Termometern, som tidigare under dagen - i solsken - visat som mest +10C indikerade nu fem minusgrader. I stugan var det vindstilla, men ändock kallt. Spritköket användes för att smälta snö till potatismos, blåbärssoppa (eller snarare blåbärssaft) och termosvatten. Skinka, fyra husmanssmörgåsar med mesost samt en mjuk fullkornsmacka med kaviar fullbordade middagen. Efter besök på uthuset kröp vi till kojs kl 20.15.

2000-03-25 LÖRDAG

Natten hade varit kall. Bo var ute kl 00.50. Då blåste det fortfarande. Jag hade satt på mig en extra ylletröja för större komfort i dubbelsovsäcken. Kl  5.15 började jag, nedkrupen i sovsäcken, föra anteckningar. Under det att jag skrev sågs morgonsolens strålar smeka Voukas branter. Kl 5.45 började vi stiga upp. Termometern visade -5C i stugan. Det hade varit lugnt under efternatten, men nu började det blåsa igen utanför de skyddande väggarna. Vår frukost bestod av havregrynsgröt, tre mjuka bregott-bredda (matfettet av varianten före 1991) fullkornssmörgåsar med ost och mjölk. Vi gjorde i ordning smörgåsar för lunchen parallellt med frukosten. Utomhus artade det sig till en fin dag. Solen sken från en klarblå himmel, ibland beströdd med några högt belägna moln. Stugan fotograferades innan vi kl 8.45 begav oss iväg. Efter 200 m gick Bosses högra stram sönder. Ryggsäckarna åkte av. Byte av stram samt justering av bindningen skedde i stugan m h a den där förefintliga yxan. Ryggsäckarna, parkerade 200 m från stugan hämtades snart upp igen.

Med en kvarts fördröjning letade vi oss längs ett igensnöat skoterspår i SSV riktning öster om sommarleden. Vi var snart uppe på kalfjället. På avstånd sågs tre skotrar på väg mot norr. Suongerjåkkås dalgång gav lite alpinkänsla. Spietaus brant var snötäckt. Efter en timme nådde vi backen i dalgångens södra del. Vi tog här av oss skjortorna (anoraken nu direkt mot undertröjan), drack vatten och åt lite av godisblandningen. Ett par flygande korpar iaktog våra förehavanden. Vi oroade oss lite grand över vad som komma skulle med gårdagens sega backe i färskt minne. Den korta till synes branta (ca 100 höjdmeters stigning) sydligaste delen av Suongerkårså passerades dock snabbt. Uppe vid krönet tilltog vindarna. Vi såg också ett par ripor tysta flyga upp. Det blev lite kylslaget när vi åkte Parrovierra på skrå åt SV. Snön var oberäknelig, mer isiga partier blandades med strävare snö. Mycket riktigt, i första utförslöpan stöp vi båda. Dessbättre utan skador. Nere i dalgången såg vi ett par skotrar med släp i västlig riktning passera Parkajaure. Försiktigt letade vi oss vidare ned mot dalgången.

Vi stannande strax ovan renstängslet (strax N om den sjö som ligger V om sjön 650) kl 11.15. Blocklä byggdes till skydd för de västliga vindarna. Vi byggde till slut vindskyddet i tre plan (det planerade fotplanet blev sittplan), då den ursprungliga varianten inte gav oss tillräckligt med lä. Därefter blev lunchpausen förhållandevis njutbar med värmande sol i ansiktet. Lunchblandningen (sedvanlig variant med havregryn, rågflingor, russin, torrmjölk och vaniljsocker) blandades med vatten och åts tillsammans med ostsmörgåsarna och choklad.

Kl 13.00 fortsatte vi nedom Sierkapuolta längs ett skoterspår genom den, till en början, storblockiga terrängen. Ett flertal ripor flög här upp under vår framfart. Vi nådde sommarleden ungefär där den når Falesjåkkå. Vi följde bäckfåran till en början, men tvingades snart upp på den östra strandkanten, där jåkken grävt sig djupt ner i en ravinliknande formation. Härifrån sluttade det utför till renstängslet vid myren ovan den lilla sjön Ö om Ruoutejaure. Vi skidade härifrån i ett igensnöat skoterspår längs renstängslet mot VSV. Vädret var nu utsökt. Strålande sol och vindstilla i skydd av tilltagande björkskog. Efter passage av Ruoutejaure delade sig renstängslet. Vi följde, liksom skoterspåren, det äldre västligare stängslet. Här sågs nu även tallar bland björkarna. Ett förhållandevis färskt järvspår sågs: tydliga spårstämplar ovan ett icke översnöat eller igendrivet skoterspår. Även spår efter räv och ripa observerades.

Kl 15.30 kom vi ner till Falehaures is (sjöns NO vik) vid samevistet. Vi njöt en godispaus. Bosse vallade om. Ett antal skotrar (6) observerades på sjön. Efter 10 minuter fortsatte vi längs den östra strandkanten mot S fram till ruskmarkeringen (skoterleden Stenudden – Mavas). Kl 16.10 fortsatte vi längs den hårpackade, nästintill isiga och för våra fötter sladdriga skoterleden. Glidet var för min del dåligt, mohairremsorna gjorde mig till ständig eftersläntrare på flacka partier och utförsbackar. På landtungan i barrskogen passerades vi av åtta skoterekipage, och mötte fyra dito.

Vi kom fram till husen i Västerfjäll kl 16.50. Vi frågade efter logi vid det närmaste (västligaste) huset och hänvisades till granngården. Gunnar Einarsson var uppvuxen i Västerfjäll med sina föräldrar och sju syskon. Numera bodde han här åtta månader per år. Den mörkaste tiden tillbringar han i Arjeplog. Gunnar är same i Loukta-Mavas sameby. Han har renar, som var utarrenderade. Gunnar ägnar sig själv åt fiske och hyr ut stugor längre upp i Piteälvens dalgång. Huset  vi bodde i var byggt 1959. Gunnar växte upp i ett stort äldre, idag delvis förfallet, trähus, som ligger 50-talet meter N om den nyare byggnaden. Gunnar hade gått i skolan i Arjeplog från 7 års ålder. Det var internat, han kom hem till föräldrarna bara till jul-, påsk- och sommarloven. Som mest bodde 35 personer i Västerfjäll. Idag är Gunnar den som bor största delen av året på platsen. Under många månader är han helt ensam. Skoteråkning på isen har som längst varit möjligt till 10 juni. I juni är det vid normala isförhållanden enbart möjligt att åka skidor över isarna. Västerfjälls kyrka används två gånger årligen vid kyrkhelger på sommaren. Dessutom kan kyrkan komma till användning vid eventuella bröllop. Bo och jag fick skriva in oss i en gammal STF-liggare med noteringar från 1925! Gunnar gick till sängs vid 19-tiden. Efter att ha betalat avgiften (160 SEK inkl tre telefon samtal hem – Rebecka sjuk med feber och värk i huvud och rygg) gick vi till sängs i ett rum med två bäddar (Gunnars föräldrars sovrum?) kl 20.40.

2000-03-26 SÖNDAG

Vi vaknade kl 6.00. Natten hade varit njutbar. Vi började koka vatten och klä på oss. Ute visade termometern –17C. Inomhus +15C. Vindstilla. Himmeln var klarblå. Kl 7.00 ringde det i telefonen. Vi svarade. En bekant till Gunnar, boende i Stenudden, rapporterade –27C i andra änden av Tjeggelvas. Mannen i luren föreslog oss även att följa den nya skoterleden mot Vuojnatviken, genom att ta av mot S öster om Suddum-holmen. Vi fortsatte morgonbestyren, kokade gröt och packade. Vi  satte på radion för att lyssna på väderrapporten. Vi upptäckte  då att natten inneburit övergång till sommartid. Kl var alltså inte 7 utan 8… Kl 9.00 (sommartid hädanefter) kom Gunnar upp från sitt rum i stugans östra del. Han rökte en cigarett och slog på radion. Vi fotograferade honom samtidigt som telefonen ringde. Vi samtalade om den framförvarande dagsetappen. Gunnar bad oss hälsa till släktingarna i Vuojnatviken.

Kl 9.40 skidade vi skoterleden mot Örnvik. Scenariot var som gårdagens: livlig skotertrafik, hårt isigt före och dåligt mohairglid för mig, som hela tiden tappade mark till Bosse. Vi följde morgonens råd, rundade Suddumsuolo och tog av mot SV in i en av Tjeggelvas vikar. Kl 10.50 tog vi av oss ryggsäckarna och vallade skidorna (med valla för 0 - +1C för den väntande stigningen) under en behaglig paus: vindstilla och värmande sol (trots –8C i skuggan). Iförda endast undertröjor (på överkroppen) fortsatte vi kl 11.10 i SV riktning uppför i skogsterräng bland har-, rip- och järvspår. Vi passerade den lilla åttaformade sjön mellan Hårsok- och Vistekvaratj. Härifrån följdes skoterspåren i mer SSV riktning (mot sjön Sjvinjki) i ett strålande väder (sol, + 15 - 18C i solen, minusgrader i skuggan, vindstilla) genom fjällbjörkskogen. Vi vallade om vid ett tillfällen innan vi på landbryggan mellan Sjvinjki och Ballekjaure stannade för lunchpaus kl 12.50.

Återigen bjöds vi på en behaglig vila i det småkulliga landskapet. Fyra skotrar passerade oss på väg söderut, tre på väg mot norr under vår måltid. Bosses begynnande skavsår på höger häl försågs med Coompeed-plåster. Kl 14.15 skidade vi vidare (fortsatt med enbart undertröja på överkroppen) ut på Ballekjaure. Sjön följdes i sin längsriktning åt SO med Ballektjåkkåtj som tongivande relief på höger hand. Tre skotrar med tillförande förare (=fiskare) sågs ute på sjön. Vi mötte också ett skoterekipage på väg norrut. Inne i sjöns SV vik tog leden av mot SV och V för att klättra upp till passet mellan Barturte-topparna Tuolpak och Tjuolmanåive. Precis här, bland räv- och järvspår där björkskogen upphörde och kalfjället tog vid, passerades vi av två skotrar som med mycket hög hastighet körde längs den ruskmarkerade leden upp till krönet på bara 1 – 2 minuter. För oss kom det att ta betydligt längre tid att besegra de 250 höjdmetrarna. En kylande västlig vind gjorde sig märkbar på sluttningen.

Uppe vid passpunkten (ca 890 m ö h) kl 15.45 var det lugnare. Även här sågs spår efter räv och järv. Finkornig kallsnö och behagliga utförslöpor över Tsåkkols sluttningar ner till björkskogsgränsen följde. Leden följdes sedan i västlig riktning (ripor flög upp) någon km ovan Kårokvagges dalbotten i ca tre km. Härifrån bjöds utförsåkning mot SV i långsluttande backar (efter en knapp km ungefär parallellt med Vilitjåkkå) bland räv-, rip- och järvspår ner till Vilitsavon. På sjöns is togs ryggsäckarna av för en paus kl 17.05 – 17.25. Vi drack vatten och åt godisblandning under den kylslagna pausen (-5C i skuggan). Solen sken fortfarande, men en kylande nordlig vind fick oss att ta på anorakarna.

Vi skidade vidare mot söder och passerade, utan att reflektera över det, den norra polcirkeln strax söder om Vilitsavon och nådde renstängslet invid Barte-älven strax norr om Gåbdoksjön. Vi var nu ”överhettade” och tog av oss våra anorakar. Vi bestämde oss för att försöka nå Vuojnatviken (och ev övernattning inomhus) innan skymningen skulle omintetgöra vidare skidåkning. I den allt kyligare aftonen upplevdes stuglogi som ett behagligare alternativ jämfört med tältet. Vi skidade vidare över Gåbdok i SSO riktning. Vid sjöns sydligare del följde vi näset mellan Gåbdok- och Lika-sjöarna, vidare i sydlig riktning längs myrstråk öster om Bartek och över  Pajep Kuossasavon. Strax S om sistnämnda vattendrag gick min högra stram av. Efter 5 minuter var ny stram på plats.

Vi hastade vidare i den allt kyligare (nu –10C) kvällen. Solen sken, men skymdes oftast av träd. Nerfarten mot Vuojnatviken bjöd på lagomt branta backar. Några hundra meter norr om Riebnes is passerade vi några skotrar som stod invid en kaminförsedd rykande tältkåta. Vi kom ut på isen ca 500 m väster om byggnaderna. Kl 19.15 var vi framme vid stugorna. Sonen på platsen hänvisade oss till en 4-bäddsstuga, eluppvärmd till +15C. Jag besökte värdparet, ”morsan” och hennes man, i det röda högst belägna huset och betalade stugavgiften: 400 SEK/natt. Såväl Bosse som jag var mycket trötta. Magarna var i olag, f a Bosses. Vatten fanns lyckligtvis och inmundigades tillsammans med middagen (potatismos, kassler, soppa, smörgås). När Bosse vilade middag skrev jag ner dagens upplevelser. Ca kl 21.20 släckte vi lyset. Bosse sov i den norra underslafen, jag i dito södra. Vi hade nära till dasset, visserligen ej frigolitförsedd (utan hårdplastdito) sittring, men OK ändå. Toabesök kl 0.00 och 3.30. Stjärnklart, kallt, bistert. Inomhus +10 - +17C under natten.

2000-03-27 MÅNDAG

Vår trötthet efter gårdagens strapatser gjorde oss inte hugade att till varje pris hinna med bussen från Jäkkvik kl 14. Först kl 6.30 lämnade vi bäddarna efter en god sömn. I den 10-gradiga stugvärmen påbörjades de vanliga morgonsysslorna: vatten- och grötkokning samt fyllning av termosar och vattenflaskor. När Bo hämtade in plastpåsen med kött och matfett från verandan, hängde han ut termometern på en lina. Tio min senare avlästes –23C. Vi åt en sedvanligt rejäl frukost: havregrynsgröt, (torr)mjölk och smörgåsar (dock enbart två ostmackor denna morgon, en tredje sparades till lunchen). Därefter packade vi på invant manér. Efter fotografering och filmbyte (Erik) lämnade vi den nysopade stugan kl 8.55. Solen sken från en klarblå himmel. Det var vindstilla. Trots kylan inskränkte sig kläderna på överkroppen till en undertröja och anorak.

Ruskmarkeringen, kompletterad med röda pinnar av vägverksmodell, följdes mot söder på den reglerade Riebnes frusna vattenyta. Efter ca 3 km skidande fanns ett vägskilje på isen (mot Harrok i ONO riktning). Efter ytterligare 3 km fanns även ruskprickar i riktning Jäkkvik. Vi genade något mot den i SV riktning markerade leden fram till Riebnestjavelg. Den kuperade sjöbottnen invid strandlinjen nåddes kl 10.15. –10C i skuggan, men behagligt värmande sol. Anorakarna togs av. Vi vallade om. Fästvalla lades på med tanke på den väntande uppförsbacken. När vi kl 10.35 fortsatte leden i SV riktning mötte vi dagens tre första skotrar. Skoterleden var här pistad (!) där den sakta steg uppför skogsliden mellan till en början enstaka tallar, men snart enbart björk. Spår efter hare och räv observerades. Högsta punkten passerades vid några myrstråk. Det bar därefter utför i S riktning. Lutningen var behaglig. När det var som brantast kunde jag ”stå på” emedan Bosse tvingades ploga. Emellanåt var det flackare. Då gled Bosse ifrån trots idogt stakande och diagonalande från min sida. Strax N om sjön Ipmutj’s n vik gjorde leden en 90-graders sväng, precis efter att ha korsat en kraftledningsgata, som precis där ändrar riktning. Vi följde nu några myrstråk ungefär längs kraftledningen mot V fram till Vuoskojaure’s Ö smala vik. Den av tallskog inramade sjöisen skidades ner till den SV viken. Bland räv- har- och älgspår passerades en backe ner till Hornavan alldeles Ö om Nammatsholmen. Kl var nu 12.00.

Vi hade att välja mellan att fortsätta skidåkningen direkt för att nå 14.00-bussen i Jäkkvik eller äta lunch på stället. Vi valde det senare. En enkel sittplats ordnades vid strandkanten. Fiskande skoterburna människor sågs invid Nammatsholmen. Lunchen (lunchblandning, choklad och tre smörgåsar var – ost och kaviar på en av dem) njöts i solsken. Några tunna högt belägna moln observerades dock på himlen. Skotrar passerade åt båda hållen. En yngre förare såg ut som en månfarare, som med skydd för hela ansiktet, hjälm och overall körde mycket snabbt fram och tillbaka på isen. Det var naturligtvis kallt för honom. Desto skönare för oss som kunde lämna lunchplatsen iförda endast undertröjor (på överkroppen) kl 13.35.

Vi följde ruskmarkeringarna på den isiga leden i VSV riktning. Den högt belägna molnigheten tilltog och halofenomen sågs kring solen. Den hårdpackade skaren/isen gav dåligt eller inget fäste och fötterna kämpade utan styrning. Bosses bättre glid firade triumfer. Han gled iväg, stannade och väntade på mig vid kanske tre tillfällen. Skotrar passerade oss. Fiskande individer sågs invid öar här och var. Utsikten mot Pieljekaise och slalombacken var magnifik.

Kl 15.10 var vi framme vid Ottosons taxi och camping i Jäkkvik. Dusch fanns, men ingen var tillstädes i receptionen. Efter att ha packat ner skidor och stavar i fodralen beslutade vi oss för att duscha i den tillgängliga myntduschen. Vi hade två 5-kronor, vilket räckte till 2 x 3.5 min. Ombytta stötte vi på Ottosson själv. Den äldre mannen meddelade att han slutat köra taxi. Han gav oss dock skjuts till byns affär och bensinmack. Där hjälpte oss de två kvinnliga expediterna med telefon och telefonnummer till Tågkompaniet, Länstrafiken i Norrbottens län och taxi i Arjeplog. Biljetter ordnades. Vi var kvar i affären till kl 18 (stängningsdags) och väntade därefter utanför butiken till dess att taxin från Arjeplog kom ångande kl 18.30.

I en Audi kombi fördes vi av en man i 35 – 40 års åldern via Arjeplog (tankning vid bensinstation, chaufförens hem för glasögonbyte och bankomat för penninguttag) till Arvidsjaur. Längs vägen såg vi i den tilltagande skymningen en rödräv. Det blev mycket prat om bygden, bilar och idrott, speciellt ishockey. Aftonbladet lät meddela, att Göran Kropp förfrusit tummen och var tvungen att avbryta sin färd mot Nordpolen. Chauffören hade köpt tidningen för att se hur det var med Jarmo Myllys, Luleås ishockeymålvakt, som skadats i en match mot Djurgården. Efter ca 150 kms färd anlände vi till Arvidsjaur ca kl 20.00. Vi betalade (1300 kr).

I Arvidsjaur väntade vi i busstationen. Ett mindre utrymme, närmast en farstu, var öppet till kl 22.30. Vi plockade in skidpaket och ryggsäckar. Snart kom en städare. Han upplät för en stund själva väntsalen, där vi kunde sitta på bänkar och äta vår kvällsvard: smörgås, Lönnebergakorv, skinka, ost samt vatten och kaffe (Bo). När städaren utfört sitt arbete samt handlat på den närbelägna Konsumhallen var han tvungen att låsa väntsalen. Lokalen hade nämligen blivit vandaliserad vid tidigare öppethållande (bl a hade någon sett till att hela lokalen ställts under vatten). Därför var det inte längre försvarbart att tillåta väntande att använda väntsalen, när den var obemannad. Från kl 21 fick vi sitta på liggunderlagen i den lilla ”farstun”, där vi reglerade våra ekonomiska mellanhavanden och noterade överbliven mat. Ca kl 22 kom vår efterfrågestyrda taxi från Jörn (Skellefteå taxi). I en Mercedes kombi körde oss en Jörn-bo via Glommers- och Missenträsk till stationssamhället. I en vacker väntsal, iordninggjord av kvinnoföreningen ”Rallarrosorna”, fördrev vi ensamma timmen (22.45 – 23.45) innan ett 20 min försenat tåg 93 anlände. Vi steg på i liggvagn 13, och gavs plats 81 och 82 av konduktören. Vi sov ensamma i kupén.

2000-03-28 TISDAG

Efter en god sömn på behagligt underlag steg vi upp kl 8.30. Utanför kupéfönstret passerades frost- och delvis snöklädda Hälsinge- och Gästrikeskogar. Fasteblodprov togs på Bo. På mig själv tog jag provet under uppehåll i Ockelbo, då tåget inte skakade. Sedan provrören stoppats ner i den gamla konservburken, som i sin tur förpackats i en gammal plastförpackning avsedd för glass, vankades frukost. Vi gick till restaurantvagnen, en panoramavagn, som Tågkompaniet köpt in i Tyskland. En järv var målad på vagnens utsidor. Vi inhandlade varsin ”Stor frukost”. Den kändes liten, men smakade bra. Utsikten mot det bortflyende landskapet mellan Gävle och Uppsala var magnifik, där vi satt strax under 16000 volts ledningen. Mellan vyerna skrev vi vykort och fotograferade. Kl 11.05 steg vi av 93:an på Stockholms C. Våra vägar skildes nu. Bo skulle ordna biljett för fortsatt färd med SJ till Katrineholm. Själv gick jag till busshållplatsen på Klarabergsviadukten för färd med 52an mot Karolinska sjukhuset och centrifugering av blodproverna. Ännu ett EC-äventyr var till ända.