Expedition Club

NCP Kungsleden 1998

Färdplan

22/3 Ammarnäs - Aigertstugan  8 km

23/3 Aigertstugan - Tjålmur- Matsukjukke - Servestugan19 km

24/3 Servestugan - Staine - Groppojaure - Tärnasjöstugan18 km

25/3 Tärnasjöstugan - Tärnasjön - Syterstugan 13 km

26/3 Syterstugan - Syterskalet - Viterskalsstugan12 km

27/3 Viterskalsstugan - Örjelnjuonje - Hemavan12 km

Summa82 km

1998-03-22 SÖNDAG

Kl 16.45 anlände bussen till Ammarnäs busshållplats. (Lars Hallgren hade då varit på resande fot ca 22 timmar sedan han äntrat tåget i Norrköping dagen innan. Själv hade jag avverkat drygt 19 timmar efter avfärden från huvudkommunens västligaste utpost. Tillsammans hade vi rest med tåg 862 från Stockholms C kl 22.30 på lördagskvällen. Tidigt på söndagsmorgonen hade vi ätit frukost på Östersunds centralstation och sedan kl 7.10 embarkerat buss 45, som längs vägen med samma nummer fört oss norrut. Den kåsa jag glömde på bussen från Hässelby fick ersättas av en nyinköpt under ett uppehåll bussen gjorde i Storuman. Kl 13.15 hade buss 45, som hyst mellan 5 - 18 passagerare under färden från den jämtländska residensstaden, kommit till Sorsele. Vi lämnade här inlandsvägsbussen för att inta vår lunch på en av ortens pizzerior, vandra runt i kommuncentrat och besöka en kiosk och en ICA-affär. En lokal buss förde oss därefter (avfärd kl 15.20) de sista milen längs Vindelälvsdalen mot väster.)

Från busskuren såg vi Lennart Axelsson komma vandrande från vandrarhemmet med skidorna i näven. (Lennart hade anlänt redan på lördagsmiddagen med "Tågplus"-bussen från Vännäs. Han hade ägnat lördagseftermiddagen åt fjällbyns lift och söndagen åt promenad och vila.) Under det att Lars och jag plockade fram våra skidor och stavar ur fodralen, vallade (gjorde Lars) och ordnade våra packningar åt Lennart sitt eftermiddagsfika.

Ungefär kl 17.00 lämnade vi busskuren. Vi halkade oss fram på den blöta och isiga vägen med skidorna i nävarna och ryggsäckarna på axlarna. Det var vindstilla och några plusgrader (tidigare under dagen som mest +6°C) när vi tog av mot en parkeringsplats, indikerad med en skylt "Kungsleden söderut". Vid parkeringsplatsen satte vi på oss skidorna ca kl 17.30.

Med skidorna under fötterna gnetade vi längs den 3 - 4 m breda i terrängen väl dragna skoteruppkörda leden långsamt uppför. Vi svettades. Detta gav mig efter ngn halvtimme anledning att ta av undertröjan. Lennarts höftavbärarbälte gick sönder (båda fästanordningarna fallerade). En stund senare havererade även Lennarts ena axelrem. Ett flertal pauser för justeringar blev nödvändiga. Ca kl 18.30 nådde vi stigskiljet (Ribovardo/ Aivak/ Aigert). Här glesnade skogen, vindarna tilltog och det började regna. Det fanns anledning att åter låta undertröjan göra tjänst. Trots mörkret gick det med viss möda att följa kryssmarkeringarna på kalfjället. Lennarts bäranordningar till ryggsäcken fick åter justeras i mörkret i närheten av bron över Ruoutetjejukke.

Strax före 20.00 nådde vi Aigertstugan. Den låg mörk och spöklik. Ett hundskall hördes när vi klampade på bron. Stugvärden, som förutom hunden varit ensam i stugan de flesta nätterna under säsongen, hade redan gått och lagt sig. Han kom yrvaken ut och hälsade oss välkomna. Vi anvisades ett rum, ej avsett för hundar, på södra sidan av huset. Lennart tog sig snabbt ut i köket/trivselrummet och påbörjade matlagningen. Potatismos, skinka, två skivor bröd med mesost eller kaviar och därtill vatten och the smakade gott i det stearinljusupplysta och utkylda men vindstilla utrymmet. Torkrummet var i funktion och regnblöta persedlar kunde hängas in för natten. Lennart hade tänt en brasa i kaminen i vårt sovrum. Värmen i det välisolerade rummet var högst påtaglig när jag som siste man blåste ut stearinljuset och kröp ner i sovsäcken kl 21.40.

1998-03-23 MÅNDAG

Jag vaknade kl 5.40. Frånsett Lars snusningar var det tyst. Inget hördes från Lennart i sängen ovanför då jag plitade ner några minnesrader i en anteckningsbok.

Kl 7.00 steg vi upp alla tre. Snart var vi i köksutrymmet och kokade vatten. Det behövdes till termosarna och morgongröten liksom till kaffe, the och diskvatten. Jag gjorde i ordning smörgåsar medan Lennart höll ett öga på gröten. Bänkade kring kökets nordligaste bord slukade vi snart vardera ett par portioner gröt och tre smörgåsar. Stugvärden, en man från Arjeplog, och hans hund var synliga av och till. Värden berättade om den avsaknad av turister som präglat hans tillvaro vid stugan sedan slutet av februari: färre än 10 personer hade passerat på de ca 4 veckorna. Efter disk, sopning, tömning av slaskhinken och packning var vår del av stugogöromålen till ända. Stugvärden ville själv hämta vatten och hugga ved:  - "Jag måste ha något att göra!"

Utomhustemperaturen var 0°-ig tidigt på morgonen, ca +2°C i skuggan vid avfärden kl 9.15. Då sken solen men här och var fanns några låga moln. Vi hade bra fäste uppför den första stigningen. Efter ca 100 höjdmeters stigning mulnade det på. I den fortsatta passagen i sydvästlig riktning, med Lill-Aigerts branter på hö hand, uppstod behov av ett flertal raster: Lennarts höftavbärarbälte och remmar behövde justeras, morgonens utbyte av fallerande delar till axelbärremmen till trots. Vi kände naturligtvis också behov av att pusta i motlutet.

Uppe vid passpunkten mellan Lill-Aigert och Dårestjåkke (ca 1040 m ö h) gick vi in i molnen. Kryssmarkeringarna kändes trygga i den nu annars alldeles vita omgivningen. Snön var kallare, vilket ledde till underfrysning och snart nästintill decimetertjock snö under Lars skidor. Jag paraffinerade mina mohairremsor. Lars, som på morgonen satsat på Swix röd ovanpå gårdagens universalklister, hade ett digert jobb att skrapa bort vad som gick av vallan och täcka över med parafin. Lennart hade ett hyfsat glid med rött klister. Lars problem fortsatte och efter ytterligare en dryg km i österled, ungefär mitt för renvaktarstugan vid Tjålmur, var det dags för nästa omvallning (mer paraffin). Det blåste kallt. Vi kikade upp mot Juovetjåkkås brant och tyckte oss se ett hundspann. Eller var det möjligen en skoter, eller några djur, som rörde sig däruppe? Kanske mest troligt några stenar, som i vinden och blåsten inbjöd till en synvilla.

Vi forsatte leden mot öster. I höjd med sjön 1046 (Övre Guoutelisjaure) lättade molnen. Uppe vid krönet under Juovtatvaratje (ca 1080 m ö h) bjöds vi kl 12.45, samtidigt som solen tittade fram, på en fin utsikt mot Syterfjällen i öster och Ammarfjällen i norr. Närmare låg Vuomedalen, ner till vilken en bitvis knepig utförsåkning följde. Järvspår sågs i sluttningen innan vi kl 13.15 var nere i dalbottnen vid ledskiljet (Biellojaure/ Dårraudden/ Servestugan).

I gassande sol och svag sydlig vind fortsatte vi nu uppför i nordvästlig riktning till Voumetjåkkes vindskydd. Stugans södersida inbjöd till en solmättad kulinarisk utomhuslunch: lunchblandning, choklad och två smörgåsar.

Efter en timmes paus fortsatte vi kl 15.00 västerut. Till en början bar det uppför, därefter flackare vid högsta punkten (ca 980 m ö h), som bjöd på en härlig utsikt mot Norra Storfjället och Ammarfjället. Utförsåkning följde därpå. Snön var osäker och bar ibland inte. Detta var orsaken till en spektakulär vurpa. Lars, som inspirerades av min relativt raka åklinje (möjliggjord p g a bromsande mohairremsor), släppte på i nedre delen av kalfjällssluttningen. Han fick tvärstopp, snurrade sannolikt ett varv i luften, och landade på baken ett par meter efter stoppet - med ett skrapsår i huvudet som enda men. Om utförsåkningen var knepig på kalfjällssluttningen så var den än besvärligare i björkskogen. Vi upplivades dock av den vackra aftonen och de frekventa spåren efter ripa, räv, ren och hare.

Efter ca 70 minuter i nerförsbacke var vi nere på plan mark i Servejukkes dalgång. Vi undvek bron över Servejukke, genade västerut och korsade vattendraget på isen strax intill skoterleden. Med sämre fäste följdes skoterspåren den sista kilometern genom björkskogen fram till Servestugan, som nåddes kl 17.20. Strax före oss hade två skidåkare, en kulla från Falun och en mas från Mora, anlänt. De hade åkt från Tjulträsk på morgonen och haft problem med fästet i skoterspåren. Strax efter oss kom stugvärden, en kvinnlig skogshögskoledoktorand från Umeå, och hennes pojkvän, skidandes från väster efter en kortare utfärd.

Vår middag utgjordes av makaroner, kassler (?) och mackor. Lennart diskade. Senare på kvällen njöt vi av the tillsammans. Ca kl 20.30 kröp vi till sängs. Natten kom att bli mycket varm, då vi eldat ordentligt i rummets kamin. Närmast bastuhetta rådde. Vi var tvungna att öppna dörren och släppa in lite svalare luft från korridoren. Utomhus var temperaturen beskedligare: -2°C kl 23.50, ca 0°C kl 3.45.

1998-03-24 TISDAG

Vaknade trött kl 6.45. Lennart läste i sin bok. Kl 7.00 steg Lennart upp för att påbörja frukostgöromålen. Jag skrev dagbok. Lars klev snart också upp. Kl 7.30 åt vi frukost i köket: gröt med russin, 4 hårdbrödmackor med ost och smör (skrapat special Bregott-variant a la tiden före 1991). Mjölk därtill. Det smakade gott. Sedvanliga morgonbestyr följde: fylla vattenflaskor och termosar, packa, diska (idag Lars tur), sopning, tömma slaskhinken, hämta in nytt vatten från en närbelägen bäck (skopades upp av Lennart), hugga ved, valla skidor (Lennart - rött klister, Lars - universalklister). Parallellt med oss förberedde sig paret från Dalarna för avfärd.

Termometern visade +6.5°C i solen när vi kl 9.10 önskades god tur av stugvärden och hennes pojkvän. Vinden var svag sydlig. Vi kom att åka något snabbare än dalfolket. Kungsledens vinterrösen följdes längs skoterspåren mot väster. Växlande molnighet. Vind fr syd. Sex ripor flög upp i björkskogen. Ungefär där leden når Servejaure, lämnade vi leden och genade över sjöns norra vattenspegel. Lars och Lennart hade ett utsökt glid. Mohairremsorna bromsade och gjorde att jag hamnade på efterkälken så fort det sluttade det minsta utför eller vinden blåste i ryggen. Vi pustade och tog av ryggsäckarna vid Servejaures nordligaste ö, dit jag anlände flera minuter efter Lennart och Lars. Sydvinden kylde, så pausen blev kort. Vi skidade vidare i östlig riktning, uppåt i det vita lågfjällsområdet längs den med träkryss markerade skoterleden. På 820 m nivån unnade vi oss dagens andra paus utan tyngande ryggsäckar. Lennart drack kaffe och åt en smörgås. Fem skotrar passerade oss i riktning Tärnasjön. Kl 11.00 fortsatte vi, nu utför. En knepig nedförsbacke, som med uruselt mohairglid nätt och jämt klarades stående, fick Lars och Lennart att kryssa i sluttningen. De följande backarna var beskedligare. Ett kortare motlut upp till sjön Seitok följde. Vi följde härifrån skoterleden ner mot Tärnasjön (i st för den genare skidleden, då vi blivit varnade för en mycket svårpasserad ravin strax öster om Tärnasjöstugan). Trevliga utförslöpor följde. Skoterspåren underlättade i dagens före även om mohairremsorna reducerade glidet. Jag hamnade långt efter Lars och Lennart och måste ofta diagonala där de gled på lättåkta laggar. Ca kl 12.04-12.09 anlände vi till ledskiljet vid Grouppejaure (Tärnasjöstugan/ Tärnasjön/ Skidbäcksbaracken/ Servestugan). Vi grävde ett enklare blocklä i en södersluttning. Av och till sken solen skönt under pausen, men oftast doldes den bakom molnen. Lunchblandning, choklad och smörgås smakade bra.

Kl 13.15 fortsatte vi skoterleden västerut nerför lagomt branta backar till Tärnasjön. Ute på sjöns snötäckta is följde vi i lätt motvind skoterspåren söderut längs den östra stranden fram till Tärnasjöstugan. Den nåddes kl 14.00. Temperaturen här var ca 0°C i skuggan, ca +5°C på solsidan. Vi hälsades välkommen av stugvärden, som emellertid snart fick annat att tänka på. Skoterburet folk, som visade sig vara STF-distriktets chef och en gasolexpert, anlände för att kontrollera gasolledningarna, dra telefonledningar, m m. Vi vilade. Lars sov en stund, varpå han försjönk i en medhavd bok. Lennart åt en smörgås och lite kaffe.

Lennart och jag drog sedan iväg på en eftermiddagstur - utan ryggsäckar. Vi siktade på den förfallna kåtan strax söder om Sårjusjukke på västra sidan om Tärnasjön. Lennart skatade iväg som en yster hare över isen. På västra stranden letade vi byggnaden i viken. Ripor sågs i björkskogen, men vi lyckades inte lokalisera kåtan. Solen gick ner och vi skidade tillbaka över isen samma väg som vi kommit. När vi 17.30 klampade in i turiststugan var Lars fortfarande intresserat försjunken i sin bok. Vi lagade mat: på menyn idag stod potatismos, skinka, smörgåsar (tre/person) med ost och mesost samt blåbärssoppa. Efteråt var det min tur att diska. Stugavgiften betalades till stugvärden: "Säg inte någonting om att du inte har med dig ditt medlemskort", förmanade hon mig (med sin närvarande chef i åtanke) när hon lät mig sova över för det rabatterade medlemspriset.

Vi kom att samtala med de båda dalaborna, som anlände till stugan någon timme efter oss, stugvärden, STF-chefen och gasolexperten. Lars fortsatte studierna av sin bok "Den otröstade" av Kazuo Ishiguro, Lennart läste en bok "Tai-Pan". Kl 20.30 kröp vi ned i sovsäckarna. Kl 21.00 blåstes ljuset ut.

ONSDAG 1998-03-25

Kl 4.45 gjorde tvingande omständigheter mig till nattvandrare. Temp –3°C och lite nysnö på backen. Vaknade sedan åter strax före kl 7. Jag var förste man i köket. Vatten kokades. Snart var även Lars och Lennart i köksutrymmet. De sedvanliga bestyren med grötkokning, i ordningsställande av smörgåsar för frukost och lunch, mjölkblandning och påfyllning av termosar med varmt vatten tog vid. Parallellt gjorde även dalmasarna sin frukost. Dalfolket ämnade vidare mot Skidbäcksbaracken. STFs regionchef och gasolexperten skulle västerut och inspektera stugorna i Syter- och Viterskalet. En snöskur drog över på morgonen. Enligt radions väderrapport var västlig vind var att vänta. Lars vallade med blått.

Avfärd skedde kl 9.00 – 9.30. Vi följde skoterspåren ner till sjön och vidare mot söder. Lars åkte först och spårade i den hopdrivna nysnön, som vid sidan av skoterspåren var sparsam. Vinden var västlig. Solen sken från en närmast klar himmel. Vyerna från sjön mot kringliggande fjäll var betagande. Ute på sjön, ca 45 min efter avfärden från Tärnasjöstugan, passerades vi av den skoterburna STF-bossen och gasolexperten. Efter ytterligare 45 minuter nådde vi skoterledens kryssmarkeringar öster om Skiratjåkke. Här tog vi av ryggsäckarna och njöt av kaffe och smörgås (Lennart) respektive varmt termosvatten och godisblandning (Lars). Både Lars och Lennart passade på att valla om med blått för bättre fäste.

Kl 10.55 skidade vi vidare längs leden med Erik som spårare. Myrlandskap och björkskog passerades. Vid ledskiljet (vinter – sommarled) tog Lennart över spårning och farthållning. Det bar nu uppför. Ca 500 m öster om Syterstugan fann vi en fin plats för lunchpaus. Kl var 12. Solen sken, rastplatsen låg i skydd för vindarna. Lunchblandningen förtärdes. Jag åt även upp choklad och smörgåsar, medan Lars och Lennart sparade sin ranson. I östsluttningen njöt vi av sol och värme samt tystnaden, när inte någon skoter (5 mot öster, 3 mot väster) passerade på leden ett par hundra meter söder ut. Kl 13.10 lämnades raststället. Ca 10 minuter senare var vi framme vid Syterstugan. Ett gäng skoteråkare solade sig i en driva invid byggnaden. Vi imponerades av en cirkelformad pissoar gjord i snö alldeles utanför stugan. Likaledes fanns här välgjorda trappsteg i snön. Även vattenhålet  vid Svärfarbäcken, där vatten således kunde hämtas ur jåkken, var ett smärre arkitektoniskt mästerverk. Stugvärden visade oss våra bäddar (rum 2). Lennart intog kaffe och smörgås.

Därefter (ca kl 14.00) spände Tidaholm-sonen och jag på skidorna för en eftermiddagstur utan blytunga ryggsäckar. Vi följde leden mot Umasjö i NNV riktning i 2 – 3 km. Det blåste här, uppskattningsvis 2 – 3 m/s, snödrev var för handen. Vi tog här av från leden i östlig riktning i stigning mot Skiratjåkke. Ca kl 15.00 lämnade vi skidorna och vandrade, assisterade med stavar, i den barblåsta, tidvis isiga västra sluttingen. Några enstaka korpar och ripor sågs under uppstigningen. Kl 15.40 stod vi vid toppröset (1110 m ö h). Det blåste ej längre. Utsikten var storartad mot omgivande fjäll och lågfjällsområden. Den närbelägna N Sytertoppen såg vi dock ej klart, en hotande molnmatta låg över de högre delarna. Österut var det däremot klart och Ammarfjällets silhuetter kändes avlägset nära. På närmare håll sågs skoterleden (som vi tidigare denna dag skidat) tydligt nere på Tärnasjön. Efter identifiering av omgivningens fjälltoppar och godisintag gick vi kl 15.55 nerför. De lämnade skidorna nåddes kl 16.15. Härliga utförslöpor njöts ner mot dalbottnen. Tjugotalet höjdmetrar ovan leden stötte vi på två yngre män, som satt och fikade. Det var samma skidburna personer som vi tidigare sett susa Mourtjetjåkke’s östra branter ner mot Svärfarbäcken. Männen hade haft för avsikt att bestiga N Sytertoppen, men fick lov att vända vid förtoppen 1330 m ö h p g a hårt väder: snödrev och vind av nästintill stormstyrka. Männen var nu lite molokna, när ovädret bedarrat och topparna åter låg synliga. Lennart och jag skidade vidare åt SSO, riktning Syterstugan, den väg vi kommit. De båda yngre männen kom snart att passera oss.

Kl 17.00 var vi åter vid stugan. Lars berättade, att han gjort en tur i stugans omgivningar. Vi var nu hungriga igen. Middagen utgjordes av potatismos, Lönneberga-korv, smörgåsar med ost (17% ) och mesost (9%) samt blåbärssoppa. Vi konverserade en man från Tyskland, trakterna av Stuttgart, som skidat från Viterskalsstugan och siktade mot Ammarnäs. Jag diskade. På kvällen sågs en rödräv utanför stugan. Enl stugvärden, verksam vid Skogshögskolan i Umeå och stugvärd vid Syterstugan sedan 8 år, hade räven sökt sig hit för tredje året i rad. På aftonen mojnade vinden, det var stjärnklart och –8°C. Ca kl 20.30 kröp vi till kojs i rum 2. (Utomhustemperatur kl 00.10: -11°C).

Om skidföret: söndag: fördel Schwendener: slapp klistret. Måndag: fördel Schwendener: bra fäste och dåligt glid, mindre problem med underfrysning än Lars. Tisdag: Fördel vallningsskidor p g a bättre glid. Onsdag: Inga tydliga preferenser.

TORSDAG 1998-03-26

Natten hade varit angenäm. Lagomt varmt. Jag vaknade 6.30. Lennart var först uppe av oss, jag blev nr 2. Gasolen var slut. När jag steg upp kom ungefär samtidigt per skoter en tjänsteman från Länsstyrelsen. Med sig hade han en ung kvinnlig praktikant. Hon studerade på Storumans  folkhögskola, fritidsledarlinjen. Tillsammans med mannen från länsstyrelsen var hon ute och förbättrade leden, d v s satte upp extra orangefärgade vägpinnar på ställen där ledkryssen var översnöade. Temperaturen utomhus var –6°C. Stugvärden var snart på benen och bytte gasoltub. Bytet förevigades m h a den medhavda Canon-kameran i gryningsljuset. Snart satt vi alla i gemensamhetsutrymmet. Gröt, smörgåsar och mjölk åts i invand rutin. Lunchsmörgåsar breddes.

I storstugan noterades följande metreologiska data strax innan vår avfärd kl 9.00: temp –3°C, vindstyrka 0 m/s, lufttryck 1000 millibar. Vi kämpade uppåt åt sydväst över Sjuls-Ols-axeln. 970 m-nivån nåddes efter ca 1 tim. Från ledens högsta punkt genade vi i västlig riktning ner mot renvaktarstugan, som vi nådde kl 10.30. Vinden var östlig, så vi bjöds på medvind. Mina mohair remsor gjorde mig till eftersläntrare i utförslöporna och det relativt goda föret, varför jag ankom den låsta stugan 5 min efter de övriga. Vi tog av ryggsäckarna och erhöll lä bakom det plåtklädda husets västra gavel. Godis och kaffe (Lennart) intogs. Under vår paus passerade på skoter mannen från Länsstyrelsen och folkhögskolepraktikanten längs leden på väg västerut.

Kl 10.55 drog vi oss också i västerled längs rösningen. Mönstret var som tidigare: övriga tre i täten, jag ca 100 m efter. Vindarna fortsatt östliga, d v s god medvind. Emellertid var de mer lynniga längre västerut i dalgången. Vid några tillfällen var vindbyarna så kraftiga, så att t o m jag sköts framåt med sådan fart, att bromsning krävdes. Det krävdes koncentration (och lite tur) för att hålla sig på benen. Tre skotrar passerade oss innan vi i snöyran nådde Viterskalstugan kl 11.50.

Vi åt vår sedvanliga smörgåslunch i stugan. Därefter högg Lars och Lennart ved. Jag fotograferade. I samband med detta tappade jag en handske, som snabbt fördes iväg av vinden. Det blev någon halv kilometers skidåkning efter den blå handsken, och slutligen hann jag ifatt den. Stugvärden hade byggt en igloo ovan en plats vid jåkken, där han gjort hål i isen för att möjliggöra vattenhämtning. Denna plats fanns något hundratal meter väster om stugan.

Under e m (kl 14.40) begav jag mig iväg på en utfärd i dalgången. Jag skidade tvärs över dalen till ca 1050 m nivån vid Dulketjakke (n om stugan). Därifrån vidare upp till rengärdan i Viterskalet (15.40), och åter i motvinden (stående 5 – 8 m/s, ca 12-13 m/s i byarna) till stugan, där jag var tillbaka ca kl 16.10. Vädret var hela tiden halvmulet, periodvis snödrev, med en temp om ca 0 – 1°C.

Nu följde bl a samtal med stugvärden, Karl-Göran Olovsson. Han kom att berätta en hel del om sig själv under vårt knappa dygn i stugan. Värden bodde sina första 14 år i en by utanför Boden. Flyttade därefter med föräldrarna till Filipstad och senare Skåre i Värmland. Han hade varit busschaufför åt Swebus. Stugvärden plockade fram gamla gästböcker från 1985, då EC-gänget övernattat och skrivit in sig (13-14/4).

Middagen bestod av potatismos, skinka och smörgåsar med kaviar, ost och mesost. Blåbärssoppa och mjölk att dricka till. Lennart och jag tullade också på våra fortfarande väl fyllda godispåsar. Något som vi lade märke till i samband med genomgång av potentiell kvarvarande kost. Vi skrev också vykort till övriga icke-närvarande EC-medlemmar och hängav oss i vanlig ordning åt objektiva superlativer över fjällstrapatserna. Under aftonen tittade ett skoterburet norskt par in. De hade med sig mat till stugvärden från Ingrid, den kvinnliga stugvärden i Tärnasjö. Tidigare under dagen, strax efter vår ankomst, hade Jarl Kollberg och hans son Pär kommit skidande från Hemavan (som lämnats 1.5 tim tidigare!). Far och son fikade och vände sedan åter efter någon halvtimme. Jarl är den Umeå-läkare som givit namnet åt idrottsklubben Jalles Training Camp. Vi fortsatte samtala med stugvärden i fotogenslyktans sken. Ett ca 5 – 10 tal skotrar passerade i riktning Hemavan. Rejäl påklädning behövdes när utedasset skulle besökas före sänggåendet. Ute ven vinden, det var snödrev och en temp på ca –1°C. Kl 20.45 blåste vi ut ljuset.

FREDAG 1998-03-27

Jag började klä på mig kl 6.10. Det kändes kyligt i rummet (+10°C), vilket borgat för en god natts sömn. Jag klädde på mig för att besöka dasset. Ute var vädret gott. Det blåste visserligen, men sikten var god, om än de högsta topparna var höljda i moln. Spade fick hämtas för att forcera den snödriva som ansamlats framför den kombinerade bekvämlighetsinrättningens och vedbodens dörr i det separata uthuset. Tillbaka i stugan gjorde jag upp eld i köket. Stugvärden var på benen och bytte gasoltub.

Så småningom började Lennart och Lars att röra på sig. Det var dags för dagens extra begivenhet: blodprovstagning. Först fick Lars sin vänstra arm punkterad, därefter var det Lennarts tur att utstå samma omilda behandling. När det blev min tur fick jag assistens av Lennart, då det var trögt att föra in det extra röret i rörbehållaren. Därefter vidtog sedvanlig frukost: gröt med russin, mjölk, hårdbrödmackor med special-bregott, mesost och ost. Vi packade ryggsäckarna, lyssnade på väderrapporten, sopade … Under tiden passerade två bandvagnar i östlig riktning.

Kl 8.55 skidade vi iväg. Temperaturen var då 0°C. Vinden sydvästlig. Sikten var god och leden följdes i sydvästlig riktning. Efter en knapp halvtimme var vi framme vid ledskiljet (Klippen/ Hemavan/ Viterskalstugan) invid bron över V Syterbäcken. I snödrivorna hade ett 10 – 15 tal personer bivakerat. Dessa började ta sig fram ur snökorna och snögrottorna ungefär när vi och ett par militär-gröna bandvagnar passerade åt olika håll på den närbelägna leden. Liksom under gårdagen var även idag en militärhelikopter i luften. Skidåkningen blev nu jobbigare, med några knixiga backar. Den sydliga vinden ökade i styrka och upplevdes som den motvind det var. Detta gjorde det jobbigt för Lennart och Lars, som hade svårt att få fäste med gårdagens smörja under laggarna. Vi mötte här ett flertal skotrar (ca 8). Leden var nu pistad, men sannolikt hade detta gjorts igår. Föret var isigt. Uppe vid Norrliften sågs många åkare i slalommunderingar. Härifrån fortsatte vi i njutbara utförspister ner mot övre delen av Högfjällshotellets lift (10.55), och vidare längs leden genom skogen till restauranten i höjd med Högfjällshotellet. Längs väg och pist (längs den gamla sedan länge ej längre använda vägen) tog vi oss ner till SMU fjällgård, som nåddes kl 11.15.

Vi träffade där Urban Wetterroths vän Roger Erlandsson. Tyvärr fanns inget rum åt oss på SMU-gården, som var fullbelagd. Roger Erlandsson ringde till SBU-gården, där rum fanns. Vi vandrade ner till denna gård längs E 12an. Vi erbjöds ett rum i annexet Älgen, där också ett flertal officersaspiranter på fjällutbildning huserade. Lennart drack kaffe och tog ett par smörgåsar. Med skidorna i näven tog han sig sedan till närmaste lift för en eftermiddagstur på högfjället, preliminärt mål Laisaliden. Även jag intog mesostmackor. Kl 13 klev Lars och jag in i simhallen. Det var en underbar känsla att få tvätta sig ordentligt, duscha, simma ett par hundra meter och basta.

Kl 14 lämnade jag simhallen, tog farväl av Lars och gick för att ordna min packning. Jag gick ner till postlådan vid busshållplatsen, postade vykort och brev som stugvärden i Viterskalsstugan önskade få postat, och klev på bussen riktning Tärnaby – Lycksele. Under uppehållet i Tärnaby hann jag beställa tågbiljetter (sovplats fanns!) i Affes kiosk, ATG-ombud på platsen. Vid Skyttearka (?)-skolan steg några skolbarn på bussen, för att följa den mot hemmet längre bort längs vägen. Via Storuman angjordes så småningom Lycksele. Jag fick där byta till ”Tågplus-bussen”, en modern skapelse med rymlig toalett och en automat, där det fanns möjlighet att inköpa förfriskningar. Tidtabellen var snäv. Chauffören körde snabbt och vi anlände Vännäs på utsatt tid kl 20.40. Jag fick plats i det något försenade nattåget mot Stockholm. Efter kvällsfika inköpt i cafévagnen följde en skön natt ensam i sovkupén.

Till Stockholm C ankom tåget på utsatt tid kl 7.08 den 1998-03-28. Tunnelbana och buss blev mitt färdsätt till KS, för förnyat blodprov och centrifugering av blodproverna. Ännu ett EC-äventyr var till ända.