Expedition Club

27/3 Abisko turiststation – Abiskojaurestugorna 12 km

28/3 Abiskojaurestugorna – Alesjaurestugorna 20 km

29/3 Alesjaurestugorna - Tjäktjastugan (- Tjäktjatjåkka - Tjäktjastugan) 12 (+8) km

30/ 3 Tjäktjastugan - Sälkastugorna – Singistugorna 23 km

31/3 Singistugorna - Kaitumjaurestugorna – Teusajaurestugorna (- övre Teusajaure - Teusajaurestugorna) 20 (+10) km

1/4 Teusajaurestugorna – Vakkotavarestugan - Stora Sjöfallstugan 30 km

2/4 Stora Sjöfallstugan – Vietas (- Saltoluokta – Vietas) 6 (+24) km

Summa                    123 (+42) km

Dagbok från fjällvandring

1993-03-27, lördag.

Kl. 10.30 uppenbarade sig en sömndrucken, nyvaken Bertil Ekstedt. Den fjärde i kvartetten anslöt sig därmed till Lars Hallgren, Bertil Holmstedt och undertecknad, som redan tidigare förskansat oss i tåg 904:s familjevagn (med nr 791). Tåget var relativt välfyllt med resenärer. Utanför fönstren rusade ett ljust soldränkt lappländskt vinterlandskap förbi. Tåget var cirka en halvtimme försenat och ankom till Kiruna vid 12-tiden. Vi skyndade ut och handlade vykort under uppehållet. Under den fortsatta resan författades hälsningar på de nyinköpta korten. Samtidigt uppenbarade sig vinterskrudade fjäll utanför fönstren, när tåget rusade fram längs Torneträsks södra strand.

Kl. 13.30 steg vi av vid Abisko turiststation. Vädret var fortsatt vackert. Det var någon minusgrads kyla. Med packningar och skidpaket vandrade vi ner till STFs turiststation. Vi fyllde vattenflaskorna. En behändig våg finns placerad utanför stationen. Ryggsäckarna vägdes: Bertil H:s och Lars säckar vägde 26 kg vardera, Bertil E:s 29 och min 30 kg.

Kl. 14.30 hade vi plockat fram våra skidor, placerat skidfodral och vattenflaskor i ryggsäckarna och spänt fast skidorna i pjäxorna. Vi masade iväg längs rödmärkta kryss Kungsleden mot söder. Kl. 15.20 nådde vi platsen där leden från Abisko Östra ansluter från vänster. Vi skidade vidare igenom myrland och gles björkskog. På höger hand, nere vid Abiskojåkkå sågs tallar. Förutom spår av skotrar och skidor hade hare, ripa, älg, räv och hundar rört sig i området.

Vid bron över Ballinjohka tog vi av oss ryggsäckarna för en vilopaus. Efter 20 minuter, kl. 16.30 fortsatte vi vidare mot sydväst. Cirka 1 km efter bron kom vi ner på Abiskojåkkå. Vi körde här förbi ett gäng banktjänstemän (Handelsbanken) bestående av 9 män och två kvinnor. De kom i sin tur att passera oss ett par km senare, när vi kommit till Abiskujaberi nordöstra vik. Solen sjönk allt lägre och det började kännas aningen kyligt när vi skidade över sjöns plana snöbelagda is.

Vi kom fram till Abiskojaure-stugorna, vid sjöns sydvästra vik, kl. 18.23. Vi hade då mött 24 skotrar under vår fyra timmar långa skidtur mellan Abisko och Abiskujavri. Temperaturen hade nu sjunkit till - 16 grader C. På stugplatsen fanns två äldre stugor. Vi var snart igång med matlagning i en av dem. Middagen bestod av potatismos, kassler, smörgåsar, knäckflarn och is choklad. Vi satt kvar och diskuterade livets allehanda vid matbordet. Klockorna ställdes fram med tanke på kommande natts övergång till sommartid. Vi eldade i kaminerna. Det blev varmt. Vi erlade avgiften till stugvärden. Jag smörjde in mina skor med fiskarsmorning.

Innan sovdags fick vi leta oss ut till utedasset i mörkret. Månen stod i nedan, det var stjärnklart och norrsken flammade på vinterhimlen. En svag vind gjorde sig märkbar. Temperaturen var nu nere i - 8 grader C. Inomhus var det betydligt varmare, nästan för varmt. Vi var sist i säng i den norra delen av stugan, där vi lagt beslag på mellanrummet. Kl. 23.00 blåste vi ut ljuset.

1993-03-28, söndag.

Kl. 07.20 hörde vi att vandrarna från Handelsbanken börjat husera i köket. När jag tömde slaskhinken noterades - 20 grader C. Det var vindstilla. Molnfritt. Bekvämlighetsinrättningen hade en frigolitring att sitta på, något som uppskattades en morgon som denna. Snart var vi alla fyra på väg upp ur slafarna. Vi tog efter hand över köket efter banktjänstemännen, som redan kl. 09.10 tackade för sig och skidade iväg. De berättade att de tänkte vandra väster om Kartinvare. Kl. 09.30 lämnade ytterligare 8 personer från stugans södra rum platsen. Kl. 09.56 var även vi klara för avfärd. Ett par skotrar åkte strax före oss.

Bertil E åkte i täten, vi andra lade oss på led bakom. Bertil E hade en del problem med sin högra (eller var det vänstra) hälsena, som var inflammerad. I morgonkylan var glidet garanterat dåligt för alla. Det nästan gnisslade under laggarna. Några ripor muntrade upp oss under skidåkningen genom björkskogen. Vi såg även spår av räv, hund och järv.

Kl. 10.45 nådde vi ledförgreningen Unna Allakas/Alesjaure/Abisko. Vi tog nu den vänstra leden, Kungsleden, uppför mot sydost. På vägen upp mot Kieronstugan blåste det ordentligt. Vårt kämpande i uppförsbacken värmde, men kylan bet ändå. På grund av kylan stannade vi ej och mätte upp vinden, som vi uppskattade till 6-8 m/s sydostlig (rak motvind). I backen passerade vi ett par medvandrare. När vi kom upp i höjd med Kieronstugan (låst enligt kartans påtryck) på cirka 680 m nivån (vi hade då stigit cirka 200 m från stugplatsen) bedarrade vinden. Vi följde Garddenvaggi mot söder. Vi stannade till och tog av oss ryggsäckarna för att pusta. Det kändes mycket kyligt. Termometern visade på - 8 grader C och vinden uppmättes till 4 m/s sydlig vind. Fingrarna blev snabbt kalla. Bertil H hade haft det trögt i uppförbacken. Han kände sig trött i benen.

Ungefär vid dagens högsta punkt (cirka 820 m. ö.h.) i höjd med kåtor och stugor strax norr om Ribakbakti stannade vi till för en fikapaus kl 13.00. Vi byggde ett blocklä till skydd för den sydliga, svaga (2-3 m/s), men mycket kylande vinden. Det var gott om snö så vi fick bra lä, men märkte ändå av kylan (- 10 grader C) i skuggan av snöskyddet. Jag åt en dubbelmacka, två ischoklad av stor modell (i muffinsform) samt två knäckflarn.

Efter pausen, som utsträckte sig till kl. 14.25, fortsatte vi leden mot syd-sydväst. Vid Radujavri åkte vi ner på sjö isen. Vi kom att följa sjöarna mestadels på dess östra sida längs olika skidspår. Ett 10-tal skotrar passerade oss under denna passage. Redan 5 km norr om Alesjaurestugan kunde denna ses från Alisjavris norra strand. Dessa kilometrar över sjöisen kändes långa och sega.

Alla var vi trötta när vi kl. 18.04 kom fram till stugplatsen. Någon stugvärd fanns just då inte på platsen, då hon passat på att besöka sin kollega i Tjäktjastugan under dagen. Platsens centrala stuga var öppen. Där fanns en hund. Där fanns också 22 vandrande gäster, bl.a. elva tjänstemän från Handelsbanken, fyra fransmän och fyra österrikare. Således nästan fullt. I väntan på att stugvärden skulle komma tillbaka åt vi middagen (för min del makaroner och kassler). Vi tilldelades ”gasolstugan", den längst norrut belägna av stugorna, av den värmländska kvinnliga stugvärden, som kom tillbaka från besöket i Tjäktjastugan kl. 20.00. Det var kallt i gasolstugan. Utomhus var det mörkt, stjärnklart. Månskäran var lite större idag än igår kväll. Liksom igår lystes himlen upp av norrsken. Inne i vårt tilldelade rum, närmast torkrummet, uppmätte vi plus 4 grader C kl. 23.00. Bertil E var sist i säng och blåste ut ljuset kl. 23.15.

1993-03-29, måndag.

Kl. 02.45 var jag ute av tvingande skäl. Uthuset låg gömt bakom en stor snödriva och tog ett tag att lokalisera i den mörka natten. Jag skrämde upp några ripor på min promenad. Norrskenet lyste på himlen och en svag kylande vind bet genom långkalsongerna. Det var stjärnklart.

I vårt rum blev det efter hand allt varmare med hjälp av den fungerande gasolkaminen. Jag vaknade igen kl. 06.30 och låg då och drog mig i sovsäcken. Bertil H var först uppe kl. 07.15. Han hade, trots helsulning av hälarna med häfta, fått vissa problem med höger häl, som måste plåstras om på nytt. Utomhus var det vindstilla. Temperaturen på morgonen pendlade mellan - 16 till - 14 grader C.

Kl. 08.45 gav sig österrikarna iväg söderut. 25 minuter senare lämnade även Handelsbankens kontingent stugplatsen i riktning mot samelägret. Kl. 10.13 landade en militärhelikopter (från AF 1). Strax efter, kl. 10.15, begav vi oss iväg utför branten från stugorna mot norr. Det bar sig inte bättre än att Bertil E voltade, dessbättre utan allvarliga skador.

Vi kom till en början att följa skoterspår, 100-talet meter väster om leden, norrut i Alisvaggi. Snart följde skoterspåren, liksom vi, kryssmarkeringarna. Bertil E körde först. Det blev snabbt varmare i solskenet. Snart åkte vi i skjortärmarna i det öppna vita landskapet. En helikopter passerade oss i sydlig riktning. Vid Påssusvarasjs utlöpare, cirka 5 km söder om Tjäktjastugan, såg vi denna replipunkt för första gången under dagen. Sträckan upp till stugan kom att ta oss närmare två timmar att tillryggalägga.

Vid kartans punkt 845, 8 tog vi för andra gången denna dag av oss ryggsäckarna. Det hade smärtat lite på min högra häl, tendenser till skavsår, som måste åtgärdas. Efter pausen passerade vi i närheten av en renvaktarstuga. Rävspår sågs här i dalgången. Det blev något kyligare i uppförsbacken upp mot Tjäktjastugan, belägen på cirka 1000 m. ö. h.

Kl. 14.05 var vi framme vid turistboningen. Det var vindstilla. Termometern visade + 5 grader C inne i stugan. Utomhus - 8 grader C, sol och vindstilla. Vi förtärde lunchen (müsli-blandning inkl. torrmjölk och vatten samt smörgåsar eller diverse godis) inomhus. Vi packade sedan säckarna och gjorde oss i ordning för att fortsätta färden. Bertil H mådde inte riktigt bra. Innan vi hade spänt på oss skidorna kräktes han. Vi beslutade oss då för att övernatta i stugan.

Medan vi begrundade läget passerade en helikopter mycket lågt och gick nästan ner för landning på platsen. Fem skotrar passerade förbi mot söder. Lars, Bertil E och jag bestämde oss för att göra en utflykt i omgivningarna. Kl. 16.00 begav vi oss iväg. Efter bara fem minuter gick Bertil E:s ena stram av. Vi fick åka tillbaka och plocka fram en ny.

Kl. 16.20 drog vi oss iväg 100-talet m längs leden mot norr, varefter vi på skidor gick uppför på Tjäktjatjåkkas västsluttning. Ju högre vi steg, desto mer vidgade vyer bakåt mot Muoratistjåkka, Tjäktjapasset, Sielmmavaggi, Sielmmatjorru och andra iögonfallande berg och dalar. Vi såg färska renspår och kom även inom synhåll för en ensam betande rentjur. Vi såg också spårstämplar efter hare och räv. Det var förhållandevis varmt och mestadels vindstilla. En lågt stående sol sken värmande emot oss. Ungefär på 1500 m. ö. h. tog vi av oss skidorna. De sköts ner i den hårda snön. Det blev nu stavgång uppför. Lars upplevde stigningen bitvis ansträngande. Jag besvärades av och till av halka.

Kl. 18.45 var vi uppe vid toppdrivan 1677 m. ö. h. Vi fotograferade och njöt av utsikten mot omgivande högalpina fjäll, inkl. Sveriges högsta toppar. Efter 20 min. började vi nerfärden. 15 minuter senare var vi vid våra skidor. Frånsett ett par incidenter där Bertil E tappade sin skida samt där Erik stöp och tåremmen till bindningen gick av (lyckligtvis hade Lars en reservrem i fickan) gick nerfärden utan malörer. Det var fina och mestadels jämna branter, där vi kunde njuta av utförsåkningen. Kl. 19.55 var vi nere vid Tjäktjastugan igen.

Bertil H hade ägnat eftermiddagen åt att hugga ved, elda i köket och de sovrum vi skulle övernatta i samt konverserat en 76-årig man, som var ute på skidtur på egen hand. Stugvärden, en ung kvinna från Kiruna, tog betalt. Den gamla mannen gick till sängs. Vi lagade middag: för min del kassler, potatismos, sojabröd och ischoklad. Vi förde samtal i köket/allrummets 23-gradiga värme. Liksom under gårdagskvällen var även denna natt stjärnklar. Månen var nu nästan halv och även här fanns frigolitring på dasset. Erik mådde illa på kvällen. Bertil E blåste ut ljuset som siste man kl. 23.00.

1993-03-30, tisdag

Jag vaknade mitt i natten och mådde illa. Jag var också törstig, men somnade om utan åtgärder. Temperaturen i rummet hade varit behaglig (vi hade inte eldat efter kl. 16.00 i sovrummet).

Jag vaknade till kl. 7.00. Bertil H tittade ner från ovanslafen i det hundfria rummet närmast allrummet. I sängen mitt emot sov Bertil E ovanför Lars. De sov i sängen till vänster när man kom in genom dörren. Även denna dag vittnade vyerna genom fönstren om ett vackert vinterväder. Jag plåstrade om min vänstra häl med skavsårsplåster. Frukosten tillagades i storstugan. Den var åter utkyld (+ 6 grader C). Den 76-årige mannen var redan igång med sina frukostgöromål när vi kom upp. Han hann också lämna stugan före oss i riktning Sielmmavaggi och Nallostugan.

Kl.10.18 lämnade vi stugan i 11-gradig kyla. Vi fortsatte söderut längs Kungsleden i strålande sol. En dryg timme senare, kl. 11.20, var vi uppe vid passpunkten och Tjäktjavindskyddet, en prismastuga belägen 1140 m. ö. h. Vi stannade till och vilade ryggarna. Två män med vardera tre förspända hundar (antingen grönlandshundar eller Sibirien huskies) passerade oss under vår paus.

Kl. 11.45 fortsatte vi vidare utför mot söder. Den närmaste kilometern bjöd på utförsbacke med cirka 200 meters fallhöjd. Bertil E, som har en förkärlek att köra rakt utför som den värste störtloppsvirituos, föll förstås. Närmare 30 kg packning försämrade väsentligt balansen. Utförsåkningen var i och för sig relativt lättåkt, då det var kalfjäll och inga störande stenar eller träd, och dessutom fin nysnö ovanpå ett bärande, hårdare snölager. Dock fick jag mjölksyra i vaderna så att det smärtade. Mot slutet av sluttningen passerade vi hundarna och deras förare, som satt och åt lunch mitt i skoterspåret. Ett par danskar på väg uppför möttes.

I fortsättningen följdes Tjäktjavagges östra dalbotten upp och ner längs kryssmarkeringarna. Vi såg spår efter järv och räv samt efter hund förstås. Hundförarna och deras hundar passerade oss åter samtidigt med fyra skotrar. Längre mot söder mötte vi två skotrar på väg mot norr. Det blev varmt nere i dalbottnen. För min del innebar det att enbart skjorta fick utgöra beklädnad på överkroppen. Temperaturen låg här på en grad under noll. Under dagen blev det efter hand molnigare.

Kl. 13.40 kom vi fram till Sälkastugorna. Ett hundspann stod fastknutna utanför stugorna. Vi åt vår lunch, den sedvanliga, medan vi talade med några som kommit från Unna Räitastugan. Vi lämnade också över brev till stugvärden från en tidigare stugvärd. Den 76-årige mannen, som övernattat med oss i Tjäktjastugan, dök upp efter att ha tagit vägen runt Nallo.

Kl. 15.15 lämnade vi Sälkastugorna. Vi fortsatte dalgången vidare söderut. Solen hade nu försvunnit bakom moln. Det blåste svagt från väster. Vinden tilltog successivt och strax norr om renstängslet, som sträcker sig mellan Tuolpanjunnje och Tsutsaålkasj uppmättes 4 - 6 m/s västlig vind. Detta fick Bertil E och mig att sätta på anorakerna igen. Vi kämpade vidare mot söder. Vid passagen av Koupervagges anslutning till Tjäktjadalen såg vi Kebnekajses sydtopp, vilket kändes mäktigt. En stund senare var vi framme vid Kouperjåkkåvindskyddet. Vi rastade (16.45 - 17.15). Tre skotrar passerade  vindskyddet under vår rast. Vi fortsatte sedan vår färd mot söder. Det fortsatte blåsa, men nu mest från öster. Vi åkte på skrå. Bertil E åkte först, och gjorde det snabbt.

Kl. 18.10 var vi framme vid Singistugorna. Vi fick plats i den södra avdelningen i den sydligaste stugan tillsammans med franska medborgare (från Lille), två män och en trebarnsmor. Vi intog middagen, som för min del bestod av potatismos, skinka, smörgås och choklad. Vi konverserade fransmännen, som siktade på diverse toppbestigningar. Skor smordes in. Kl. 20.20 var det fortsatt blåsigt, nu östlig vind 5 - 6 m/s. Vi samtalade i vår sydvästra lya om dagens händelser, syskon och annat. Vi gick till sängs enligt nu sedvanligt sovmönster, d v s Lars i underslafen till vänster, Bertil E i motsvarande överslaf, jag i underslafen till höger och Bertil H i motsvarande överslaf. Kl. 22.00 blåste vi ut ljuset.

1993-03-31, onsdag

Sömnen hade varit god. Jag vaknade vi sjutiden, men låg och drog mig. Genom fönsterrutan kunde man se att det var vitt ute och att det blåste. Det senare kunde även förnimmas genom bruset i ventilerna.

Fransmännen var uppe kl. 7.30 och började elda i stugan. Kl. 8.00 kom stugvärden förbi och meddelade väderutsikterna: 5 - 10 m/s ostnordostlig vind, -9 grader C. Det skulle bli fortsatt molnigt och snöskurar men bättre under dagens lopp och med en beräknad temperatur på mellan 0 och -5 grader C.

Jag var först uppe av EC-gänget. Jag åt frukost och talade med fransmännen, som förfärade sig över vår tunga ryggsäckar. Efter hand kom Bertil H och Lars upp ur sängarna och till sist också Bertil E, som åt frukost vid 9-tiden. (Två av fransmännen från Lille var man och hustru. Mannen var export manager inom ett textilföretag, Allt textile. Hustrun var läkarsekreterare. De hade tre barn 5 år, 4  år resp. 4 månader gamla. De hade tidigare bott 5 år i Montreal i Canada.)

Kl. 10.25 hade vi packningarna på plats och skidorna under pjäxorna. Termometern visade -6 grader C. Finkornig nysnö täckte backen, där den inte var bortblåst och hårdare skare eller is blottades. Vi fortsatte Tjätjavagge och Kungsleden mot söder. Bertil E spårade. Lätta och höga moln täckte himlen och fjälltopparna låg i dis. Efter några km kom vi att följa skoterspåren väster om ledmarkeringarna väster om Tjäktjajåkkå. Snart avtog vinden och det blev varmare. Alla utom Bertil E tog av sig sina anoraker.

Vid södra änden av Stuor-Jierta, ungefär där Sanjarvaggi ansluter Tjäktjadalen från väster stannade Bertil E också till för att ta av sig sin anorak. Under manövern lossnade ryggsäcksplinten. En ny ring plockades fram ur lådan med reservprylar i min ryggsäck. Ryggsäcken blev åter funktionsduglig. Under pausen började det emellertid blåsa, så att Bertil E behöll sin anorak på.

En ostlig vind var påtaglig. De snöade samtidigt och snön hade drivit igen så att vi fick färdas i dm djup nysnö. Vinden avtog när vi kommit djupare ner i dalen söder om kåtan vid Kaukulvagge. Här tog Bertil E slutligen av sig sin anorak. Under dagens åkning hade vi blivit omåkta av sex skotrar och mött två. I dalgången mellan Sanjartjohkka och Läipetjäpetjåkka, några km norr om Kajtum-stugorna, mötte vi fyra orangefärgade polisskotrar. Poliserna, tre män och en kvinna, stannade till och talade med oss. De var ute och rekognoserade inför den kommande påskhelgen, med förväntad anstormning av skoterfylleri och buskörning av motorfordonen.

Cirka kl. 13.15 nådde vi Kajtumjaurestugorna. Utanför stod fem skotrar med olika släp parkerade. Vi erlade dagavgiften till stugvärden, en kvinna, som även hade sin make och den 14-mån gamle sonen Markus, som stultade omkring i snön, på plats. Vår lunchblandning intogs i en utkyld, -2 grader C, men vindfri stuga. När vi ätit upp vår mat och började förbereda den vidare färden kom de två hundförarna, som vi tidigare sett vid Tjäktjapasset, fram till stugan med sina hundar (som visade sig vara en grönlandshund och fem alaskian huskeis).

Kl. 14.37 skidade vi iväg i nysnön mot sydväst längs den med kryss vintermarkerade leden. Vi hade nu medvind! I vanlig ordning åkte Bertil E först och spårade, nu i igenyrda skoterspår. Där leden tar av från Kajtumjåkkas dalgång och drar upp mot fjället bytte vi spårare. Jag åkte nu först, förbi kåtan och upp över passet Muorki (cirka 780 m ö h). Därpå följde utförsåkning, som blev mycket brant sista biten ner i Teusadalen. Bertil H tappade ena skidan. Han gick sedan nerför backen. Vi övriga åkte skidor och kom ner upptill 20 min. efter honom (kl. 16.50 – 17.10).

Av stugvärden blev vi hänvisade till en av AMS-arbetare renoverad stuga. Vi tog plats i den västra avdelningen med sex platser. Bertil H satte fart på kaminerna i det kombinerade köket/allrummet och våra sovrum. Vi satt snart runt middagsbordet: min aftonvard denna dag var potatissoppa, skinka, korv, sojabröd och is choklad.

Kl. 18.45 begav Bertil E och jag oss iväg på en kvällstur. Utan ryggsäckar, men med kamera och kartfodral, skidade vi iväg längs Teusajaure i västlig riktning framtill den övre änden av sjön, cirka fem km från stugan. Vi passerade ett hus och såg fyra älgar på avstånd på södra sidan av sjön i den inre av vikarna. Vi åkte fram och tittade på spåren, som indikerade att här fanns också en ko med kalv. Vi njöt av omgivningarna, det goda föret och den stilla stjärnklara aftonen. Månen var idag halv. Vi var åter vid stugan kl. 21.10. Bertil och Lars var ännu uppe. De hade talat med stugvärden, hållit elden vid liv, huggit ved, hämtat vatten och fikat. Vi samtalade i värmeljusets sken innan vi alla var nerkrupna i sovsäckarna kl. 22.30.

1993-04-01, torsdag

Bertil H var i vanlig ordning först uppe kl. 7.20. Han gjorde upp eld i spisen i köket. Utomhus visade termometern -16 grader C. Vi övriga kom successivt upp. Våra försök att lura Bertil E till en tidigare morgon, genom att ställa om hans klocka, misslyckades. Utomhus var det vindstilla, sol och molnfritt. Vid besök på dasset (nummer två från öster) hade någon fäst upp dikten ”I rörelse” av Karin Boje: ”Den mätta dagen den är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening på vår färd, men det är vägen som är mödan värd”, etc. Stycket kändes som en klar aspirant för deklamation på EC:s kommande årsmöte. Efter frukost och i ordning görande av lunch, på fyllning av vattenflaskor och termosar etc., var det dags att sopa stugan, tömma slaskhinken osv. Ett par skotrar hann passera innan vi kl. 10.10 skidade mot syd-sydväst över sjön.

I vanlig ordning åkte Bertil E i täten och var först framme vid vindskyddet på södra stranden. Där mötte vi Norrbottens länsenhet (länsrådet) och länsstyrelsens grupp för fjällsäkerhet. Det var tiotalet personer på sex skotrar, som var ute på rekognoseringstur. De skulle undersöka frågan om en eventuell kommande rösad vinterled mellan Teusajaure och Vakkotavare, dvs. precis den stäckning som vi nu skulle avverka. Vi tillfrågades om våra synpunkter. Vi fick vidare reda på att älgarna, som vi såg under gårdagen, nu på morgonen fanns längre nedströms sjön (österut). Folket från länsstyrelsen erbjöd oss också kaffe, men vi avböjde.

Kl. 10.30 fortsatte vi uppför backen mot söder, längs björkskogen ovan Kappejåkkas ravin, på dess östra sida. Bertil E följde ett dygn gamla, delvis igensnöade, skidspår, som på ett behagligt sätt ledde oss uppför genom björkskogen bland har- och rävspår. Kl. 11.10 nådde vi trädgränsen (cirka 660 m. ö. h.). Vi vände oss om och tittade bakåt och njöt av en fantastisk utsikt ner mot Teusajaure och bakomliggande fjäll: Urttitjohkka, Sanjartjohkka, Livamtjåkka.

Vi fortsatte stigningen i ett nu allt vitare landskap. Det var vindstilla. Det blev varmt i uppförsbacken. Jag hade endast undertröja på mig på överkroppen, övriga dessutom skjorta. Anorakarna var förpassade till ryggsäckarna. Vi kom snart att passeras av skoteråkarna från länsenheten. Uppförsbacken bröts temporärt vid jåkkravinen från Rappattjårro. Vi nyttjade nu de nyuppkörda skoterspåren, som dock efter några km tog av mot väster. Vi fortsatte då i det gnistrande vita, orörda landskapet i sydlig riktning i en halv dm djup nysnö. Vi såg färska renspår och kom efter ett tag åter på skidspåren från gårdagen som följdes i, till en början, måttliga utförs löpor.

Här, på slätten nedom Tjårvek bjöds fina vyer med bl. a Akkamassivet i väster. I de snälla utförslöporna kom jag och Bertil E ständigt på efterkälken, p g a. det försämrade glid som mohairremsor under våra skidor bidrog till. Vi följde ungefär sommarleden ner i den branta dalgången/ravinen mellan Vakkotakvaratjah och Kamjelapakte längs Kamjelajåkkå. Det var mycket brant och från ungefär 700 m nivån var det också en tät björkskog i södersluttningen. Närmare 250 m höjdskillnad skulle elimineras på cirka 1 km. Bertil H gjorde som i Teusabacken under gårdagen: tog av sig skidorna och gick nerför. Vi övriga frestade benen genom att försöka ta oss ner på skidor. För min del innebar det tre vurpor trots extrem ”feg” åkning.

Det var på mosiga ben vi nådde Vakkotavarestugan kl. 14.30 (Bertil H, som kom först) – 14.40 (Bertil E, sist framme). En kvinnlig stugvärd i 65 års åldern, i vanliga fall bosatt i Luleå, hade post till oss! Det var Urban Wetteroth, som hade skrivit några uppmuntrande rader. Jätteroligt, tyckte vi. Stugvärden kunde dock inte hålla med Urban om att Vakkotavarestugan var dragig. Stugan hade renoverats så sent som 1989 och sannolikt hade Urban sovit över i den före renoveringen. Vi förtärde lunchen i den uppvärmda stugan.

Kl. 16.10 gled vi ner från bilparkeringen, intill ”Vägen västerut”, längs skoterbacken och ut på Suorvajaures is. Vi siktade nu mot sydöst och Suorvadammen, som kunde ses i fjärran. Nerifrån den mäktiga vattenspegeln på denna uppdämda del av stora Lule älv bjöds hänförande utsikt i den vackra eftermiddagssolen. Isen var bitvis snötäckt, men ofta även blå och blank. Då spetsen på min högra stav försvunnit, hade jag vissa problem att hänga med i det snabba tempot på blankisen. Jag hamnade ibland i 90-graders vinkel mot färdriktningen, då jag bara fick fäste för den vänstra staven. Det gick inte att hänga med i de övrigas tempo.

Cirka kl. 17.30 nådde vi strandkanten vid den mellersta av dammarna. Vi tog oss här upp mellan dammarna och följde vägen på Jiertasuolois nordöstra sida. Här gled det dåligt, då grus fanns blandat i snön. Gamla hus, baracker i värsta ”Vilda Västern stil”, passerades. Utanför dessa stod två skotrar parkerade. Solen kröp nu ner bakom omgivande fjäll. En kortklippt man i ungefär 70 års åldern språkade med oss om väder (aktuell temperatur – 8 grader C) och vakar nedströms på Kårtjejaure. Vi uppmanades se upp vid utloppet från Jiertajaure, där vi måste hålla ett avstånd på minst 50 m, samt nere vid Sjöfallet, där avståndet måste vara minst 200 m, för att man skulle befinna sig på säker is.

Sedan Bertil E justerat sin bindning drog vi vidare nere på Kårtjejaure. Här var isen, åtminstone ur min synpunkt sett, trivsammare: det fanns ett cm –  dm tjockt nysnölager, vilket gjorde att stavfäste och skidfäste fanns. Efter ungefär en timme på Kårtjejaures is havererade Bertil E:s bärok. Snöret hade gått av, men kunde snabbt lagas av Bertil själv.

Medan vi skidade såg vi ett par bilar passera som tysta prickar längs vägen invid den östra stranden. Närmare Sjöfallet letade vi oss in i viken invid den gamla övre bryggan. Vi kom en bit att följa det gamla dequevillespåret genom skogen. Snart tog vi av mot öster genom svåråkt tät björkskog, bitvis även tallbeväxt, fram till Sjöfallsstugan. Denna gamla turiststuga angjordes kl. 19.52. Den var tom och övergiven. Vi gick in i den sydöstra avdelningen, som verkade nymålad. Det var dåligt med ved. Eftersom vi nu var i Stora Sjöfallets nationalpark var vi osäkra på om vi kunde fälla träd eller bryta grenar för att göra upp eld, varför vi valde att inte elda.

Lunchen lagades på spritköken (för min del potatismossoppa, korv, skinka, jordnötter och is choklad). Det blev fuktigt av vattenångan och fönstren immade igen. Inomhustemperaturen steg dock upp till 0 grader C, från att ha legat på -6 grader C vid ankomsten. Ute var det välbelyst på andra sidan sjön Langas. Husen vid Vietas hade elektrisk belysning, om än det var mörkt på vår sida om dalgången. Bertil E körde iväg på en ”uppvärmningstur” innan sänggåendet. Kl. 22.30 låg vi alla i sovsäckarna.

1993-04-02, fredag

Jag vaknade kl. 7.15. Det var kallt i huset (-5 grader C). I morgonljuset såg vi nu att huset helt klart blivit renoverat inomhus (målat). Golvet var grönt, taket vitt. Blå pallar stod på golvet. Köksluckorna var blå medan väggarna var … Jag låg i sovsäcken och skrev i dagboken. Snarkningar och snusningar hördes från kamraterna i de övriga tre bäddarna (Lars och jag i nederslafarna, Bertil E och Bertil H på våning 1).

Kl. 8.00 började vi uppstigningen. Lars var först ut ”av trängande skäl”. Bertil E hade vissa svårigheter att få på sig de stelfrusna kängorna. Bertil H och jag kände oss nu nöjda med beslutet att sova med kängorna i sovsäcken. Kängorna hade visserligen givit oss sämre komfort och sömn, men nu på morgonen var det en given fördel. Huttrande, sittande på någon av de små pallarna eller på sängbänken, intogs vid 9-tiden frukosten. Jag valde the, smörgås och ischoklad. Bertil H och Lars åt lunchblandning.

Kl. 10.05 lämnades den gamla STF boningen. Vi följde våra egna spår sedan gårdagen genom tallurskog och björkskog. Här och var hade hare och räv korsat våra spår. Vi kom upp på den gamla banvallen och skidade fram till Kårtjejaure. Vi körde ut på sjön, först några 100 m åt nordväst, innan vi, med god marginal till eventuell svag is uppströms Stora Sjöfallet, tog oss i nordlig riktning över i nysnö och lätt snålblåst till vägen på sjöns norra strand. Vi följde härifrån vägrenen mot öster ner till Vietas fjällhotell. Längs vägen såg vi örn patrullera nedanför dammutsläppet. Vi kom fram till hotellet kl. 11.30. Vi bokade rum i receptionen (två tvåbäddsrum á 395 kr) belägna i annex 1, rum 5 och 6. Vi packade om våra prylar för en dagstur.

Kl. 12.45 lämnades gårdsplanen på skidor. Över Vietasätno skidade vi på landsvägsbron. Vi åkte sedan på ett skoterspår längs vägen och ner förbi bryggan, där båten MS Langas låg upplagd för vintern. Bertil E åkte först, nu utan ryggsäck, och följde skoterspår längs norra strandkanten.

Sjön Langas följdes i rask takt mot sydost. Bara enstaka pauser gjordes. Vi såg spår av älg och räv. Utsikten mot omgivande fjäll, speciellt Kierkaus branter var magnifik. Enstaka bilar hördes, förvånansvärt avlägset, på den intill liggande vägen. Mittför det lilla berget söder om vägen, där denna går söder om Tarvasvarasj, tog vi och korsade sjön längs den rekommenderade utstakade leden. Skyltar förkunnade att istäcket här var 38 cm tjockt. Vi passerade en mor och dotter från Stockholm, som precis kommit med bussen från Gällivare.

Kl. 15.00 var vi framme vid Saltoluokta fjällstation. Vi betalade stugavgiften (20 kr/man) i den fashionabla stationsbyggnaden. Vi var trötta när vi gick ner till självhushålls stugan, en ny och välhållen, rymlig byggnad, där vi åt smörgåsar och drack choklad och the. Vi noterade ett flertal bastubadare i andra ändan av stugan. Vi spekulerade över hur vi skulle orka med återfärden till Vietas. Jag hade haft ryggsäcken på vägen hit, cirka 14 kg, enligt befintlig våg. Jag hade ont i tibialis anterior muskeln på höger ben. Bertil E tog min ryggsäck. Lars och Bertil hade varsina ryggsäckar.

Kl. 16.20 anträdde vi återfärden. Erik  åkte först med kameran på magen. Efter 20 min hade vi åkt över till sjöns norra strand. Vi fortsatte sedan samma väg åter som vi kommit i ett relativt raskt tempo och gjorde bara några kortare raster. Solen låg nu bakom moln, men den tidigare lätta medvinden hade mojnat. Det var ”konturlöst” i snön. Kl. 18.30 var vi tillbaka vid Sjöfallshotellet, trötta men nöjda. Vi pustade ut, lagade turens sista middag och skyndade till bastun, som var bokad kl. 20 - 21 för vår del.

Det var en underbar känsla att få duscha, tvätta av sig och svettas ut en veckas samlad smuts, för att sedan komma ut som en mer rumsren varelse. Vi samlades sedan i köket för att notera den intagna födomängden och sätta den i relation till inköpslistan. Viss ompackning skedde. Kl. 23.00 kröp vi till sängs, Bertil H och Lars i rum 6, Bertil E och jag i rum 5.

1993-04-03, lördag

Väckarklockan ringde efter en skön natt kl. 7.15 resp. 7.30. Kl. 8.00 tappades vi alla på 10 ml blod. Bertil var tvungen att sticka Lars två ggr för att få den önskade mängden, för oss övriga räckte det med ett stick vardera. Efter blodprovstagningen följde frukost. Lars och Bertil H intog frukosten i restaurangens matsal. Bertil E och jag åt smörgås och lunchblandning i självhushållsköket. Kl. 9.15 var våra packningar och skidpaket lastade på bagageutrymmet i den blå-röd-vita diligensen från Norrbottens länstrafik. Kl. 11.15 var vi framme vid Gällivares järnvägsstation. Det var många människor med ryggsäckar på stationsområdet. Vi ringde hem. Lars, Bertil H och jag gick till Domus restaurangen och åt en pizza. Bertil E försvann till Gällivare lasarett för att centrifugera morgonens blodprover. Vi kom sedan att återförenas vid järnvägsstationen för att med det sydgående en timme försenade tåget åka vidare mot Umeå, Stockholm, Norrköping respektive Lidköping. Ännu ett fjälläventyr var till ända.